Tempus 2008 v 17

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16

Duellen om London

Två excentriker konkurrerar om borgmästartiteln i London. Under den ene har staden blommat upp, under den andre blir det nog bara ett muntert kaos.

THOMAS HÜETLIN
London
Hampstead Heath räknas som Londons mest storartade park. Redan poeterna Shelley och Keats sökte inspiration här, och det hände att Karl Marx hade söndagspicknick här med sin familj. Och häromdagen ville den konservative borgmästarkandidaten Boris Johnson, som tillhör överklassen, visa att han inte skrämdes av lite jord på händerna.
Det hade regnat på natten, och Johnsons välputsade, svarta skor sjönk ned i leran. Men mannen, vars kännetecken är en vildvuxen, vitblond kalufs, fäster sig inte vid detta utan planterar glatt en ask och några rosplantor. Han ska just gå tillbaka till sin silverfärgade hybridbil när en närvarande äkta trädgårdsmästare säger: ”Jaha, och så var det krattningen!”.
Johnson snurrar runt som om han hade fått en örfil. En gentleman kan tillåta sig att plantera, men gräva och kratta är väl ändå underklassens privilegium?
Trädgårdsmästaren är obeveklig. Johnson, vars fullständiga namn är Alexander Boris de Pfeffel Johnson, måste kliva ned i en grop för att kunna räfsa bort några vissna löv från en gångstig. Nu har han smutsat ned de grå flanellbyxorna också.

De smutsiga skorna och byxorna kan Johnson för en gångs skull inte skylla på Londons borgmästare sedan åtta år, Ken Livingstone. Men det verkar vara det enda, som Johnson inte lägger ”röde Ken” till last.
Johnson försöker ge Livingstone skulden för allt som är fel i Västeuropas största och dyraste metropol. Och listan på fel är mycket lång.
Den inkluderar allt från mord av och på tonåringar, som förre året krävde 26 offer och hittills i år elva, till de nya superlånga stadsbussarna, som Johnson helst skulle vilja ”förvisa till någon skandinavisk flygplats”. Problemen i London innefattar också svårigheten att hitta bostäder till rimliga priser. Johnson vill också att alla som kör SUV (som i folkmun kallas Chelsea-traktorer med hänvisning till den flotta stadsdelen med detta namn) i centrala London ska betala 25 pund per dag.
Cykelvägar är ett annat måste. Johnson är känd för att kryssa med sin cykel mellan dubbeldäckarna. Han vill ha fler cykelbanor, understryker han medan han drar krattan genom den regnvåta jorden.
Allt detta låter ganska normalt för att komma från en kandidat, vars vallöften inkluderar bl a: ”Om du röstar på de konservativa kan din fru få större bröst, och dina chanser att köra en BMW M3 ökar också”.

Detta val är ingen show som Big Brother, varnade ämbetsinnehavaren Livingstone i början av valkampanjen, men kampen om borgmästartiteln i London mellan honom och Johnson har oundvikligen utvecklats till ett muntert jippo. Å ena sidan finns Johnson, som har blivit känd i tv med hjälp av skämt och pajaserier. Å andra sidan finns Livingstone, forna tiders vänsterrebell, som har styrt London med överraskande stor framgång sedan 2000, men i processen har blivit en föga omtyckt auktoritär ämbetsman.
Å ena sidan finns Eaton-pojken och Oxford-studenten Johnson, vars förfader Ali Kemal var inrikesminister i det Osmanska riket och vars mormorsmormor var tjerkessisk slavinna, som friköptes av sin blivande make. Å andra sidan finns Livingstone, son till en sjöman och cirkusartist, som inte tillät vare sig Margaret Thatcher eller Tony Blair störa hans egensinniga politiska karriär och som hade planerat att bjuda in alla Londonbor till ett stort kalas på Trafalgar Square för att fira 50-årsdagen av Fidel Castros maktövertag i Kuba.
Excentricitet och världsmetropol är en ganska vanlig kombination. Exempel är New Yorks f d borgmästare, Ed Koch, som gärna uppträdde som burdus besserwisser, eller Klaus Wowereit i Berlin, som trots alla goda råd deltog i allehanda lösaktiga förlustelser, eller Bertrand Delanoë, som har byggt en badstrand med konstgjorda palmer vid Seine.
Premiärminister Gordon Brown, som aldrig har beskyllts för att vara en clown, ser med skräckfylld spänning fram mot borgmästarvalet 1 maj. Om de konservativa lyckas vinna för första gången på 27 år kommer det förmodligen att förstärka Browns dalande popularitetskurva. Hur ska Labourpartiet kunna övertyga resten av landet när det inte förmår behålla makten ens i den mångkulturella huvudstaden?

Kilburn High Street i Londonstadsdelen Brent är ett område där den brittiska huvudstadens olika kulturer kolliderar, lever sida vid sida och ibland smälter samman. Här finns telefonkataloger från Karibien, indiska hårförlängare, irländska vadslagningskontor och många fyllon redan tidigt på morgonen. Ken Livingstone promenerar tillsammans med en polisman i området när Mara, en ung kvinna från Jamaica, stiger ut från sin frisersalong och säger: ”Hej borgmästaren! När får vi hjälpa er med några blonda hårstrån?”.
Livingstone ler lite trött och svarar: ”Mitt hår är så tunt att det tyvärr inte hjälper med några få strån”.
Livingstone har det ganska motigt dessa dagar. Han har kommit till Brent för att presentera sitt nya projekt, ”Londonpolisen på 2000-talet”. New Yorks f d borgmästare, Rudy Giuliani, har varit förebilden när det gäller den inre säkerheten i London. Och sedan 2004 har kriminaliteten minskat med 20 procent, antalet mord med 28 procent, och tusentals nya poliser har anställts. Men allt detta hjälper inte, huvudstadens invånare är ändå rädda. Kvällen före Livingstones utflykt till Brent sköts en yngling till döds bara ett par hundra meter från Kilburn High Street.
”Så fort blodet flyter hamnar det på tidningarnas förstasidor”, klagar Livingstone. Hans ord erbjuder ingen tröst utan skvallrar bara om bitterhet. Den vita medelklassen har vänt sig från honom, och han uppfattas allt mer som en lite besynnerlig autokrat, som verkar tro att han är borgmästare på livstid.
Han ogillar frågor. För en tid sedan trädde han fram inför stadsstyrelsen i London med ett glas fyllt av en brun vätska i handen. Vätskan var whisky. Borgmästaren bemödade sig inte några långa förklaringar utan sade bara: ”Hade presspacket vågat anmärka något på Winston Churchills alkoholvanor om han hade regerat idag?”.
Det finns hur många märkligheter som helst runt Livingstone. Ett exempel är hans mycket välavlönade rådgivare i minoritetsfrågor. Denne gav en kvinna några uppdrag, varefter han i ett e-mail hotade med att ”trolla dig till en öde strand, där jag ska smörja in dig med honung och koka dig långsamt”.
Mitt i valkampanjen blev det också känt att Livingstone förutom sina två kända barn hade ytterligare tre, som han har förtigit. Fembarnspappan begriper inte varför folk ojar sig så över detta. ”Så länge man inte gör något oanständigt med barn, djur eller grönsaker” är allt som det ska, säger Livingstone.

Den som nu vill gripa in och ordna upp i metropolen är en person som har många förtjänster men definitivt saknar fallenhet för ordning och reda. I Boris Johnsons högborgerliga bakgrund är ordning något som i bästa fall tolkas som brist på fantasi. Det är alltså inte särskilt överraskande att denne hetsporre har en ganska bisarr karriär bakom sig. Han övergav sitt första jobb som affärskonsult efter bara en vecka med förklaringen att han hade svårt att hålla sig vaken när han studerade tillväxt- och vinstprognoser.
Brutna tabun och stora risker gav honom framgång i tv, och senare gav han ut det konservativa veckomagasinet Spectator, där han hamnade i en tumultartad affär med en kvinnlig kolumnist. Detta kostade honom tillfälligt hans plats i det konservativa talesman i utbildningsfrågor.
Enligt opinionsmätningar ser det ut som om Johnsons pajaskonster och en överdos av Livingstone räcker för att erövra London. Han kommer inte att ruinera staden, eftersom det bara är i fråga om kommunikationer och polisväsen som borgmästaren har oinskränkta befogenheter.

En seger för Johnson vore en triumf, som de konservativa både längtar efter och fruktar. Om inte den evige rackarpojken Johnson inte förändrar sig radikalt kan det hända att det väntade kaoset i London under hans styre berövar torypartiet chansen att vinna nästa val till parlamentet.
Ibland verkar Livingstones utmanare inte ta möjligheten att bli Londons nye borgmästare på särskilt stort allvar. När en medarbetare påpekade för honom att han som borgmästare ska ta emot Olympiaflaggan med de fem ringarna i Beijing 24 augusti för OS-staden Londons (2012) räkning, bläddrade Johnson i sin almanacka och meddelade att just då planerar han att träffa några goda vänner i Toscana.