Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ELISABETH ROSENTHAL
Stryszov, Polen
Beroende på hur man ser det är Szczepan Master antingen
en obotlig bakåtsträvare eller en visionär. Småbrukaren
Master, som är stolt över sin gårds högkvalitativa
produkter, brukar jorden på samma sätt som hans förfäder
har gjort i flera århundraden.
Boskapen bor i en ladugård med halm på golvet. Från
köket i bostaden går man via en dörr direkt ut
i ladugården, som är sammanbyggd med bostadsdelen.
Master slaktar själv sina grisar, hustrun mjölkar korna
manuellt, och han tar bestämt avstånd från modifierade
grödor. I stället för att bespruta växterna
plöjer han åkrarna vintertid med hjälp av en arbetshäst.
På så sätt dödar frosten eventuella skadedjur
som gömmer sig i myllan.
Traditionella jordbruk som detta skulle kunna avfärdas
som nostalgi, men samtidigt uppfattas de allt oftare som framtidens
melodi – om de bara förmår överleva.
Masters sätt att bruka jorden – hela hans livsstil faktiskt
– har stått under stort hot under de två år
som har gått sedan Polen blev medlem i EU. Gården
är ett offer för hygienbestämmelser och andra regler,
som syftar till att uppmuntra den effektivitet och konkurrens
som kännetecknar stora kommersiella jordbruk.
Konflikten mellan verklighet och regelverk bekymrar naturligtvis
Master, men den har en mycket vidare betydelse, framhåller
miljögrupper och jordbruksexperter, när oron för
klimatförändringen breder ut sig och allt fler konsumenter
i Europa och Amerika börjar föredra lokalt producerade,
organiska livsmedel.
Av sociala-, kulinariska och miljöorsaker bör småbruk
som Masters marknadsföras eller åtminstone skyddas,
anser expertisen. De producerar inte bara godare mat utan också
mindre koldioxidutsläpp, som medverkar till den globala uppvärmningen.
Eftersom Polen har förblivit ett av småbrukets sista
starka fästen i Europa är landet också en bastion
av biologisk mångfald med 40 000 bobyggande storkar och
tusentals frövarianter, som inte finns någon annanstans
i världen.
Europeiska unionens lagar är tänkta för ett
helt annat slags jordbruk, och polska jordbrukare klagar över
att de är allvarligt missgynnade. Om de vill sälja sina
produkter i Europa kräver EU att de ska betonggolv i ladorna
och speciella slaktredskap. Hygienbestämmelser förbjuder
manuell mjölkning. Följden är att de många
små mejerier och slakterier som förr kännetecknade
den polska landsbygden har lagts ned. Småbruk har blivit
omöjligt.
”Vi borde belöna dem för att de tar täten,
inte släpar efter”, säger Sir Julian Rose, en brittisk
bonde som odlar organiskt och som med sin polske partner, Jadwiga
Lopata, grundade Internationella koalitionen för skydd av
den polska landsbygden för några år sedan. De
kämpar med näbbar och klor mot onödiga regler.
”EU har samma effektivitetsbaserade syn på livsmedel
som på bilar och mikrochips”, säger Sir Julian.
”De som producerar mest favoriseras. Allt är precis
tvärt om mot vad det borde vara om man tar hänsyn till
maten och miljön”.
Med kommunismens fall och inträdet i EU gjorde att det
förr stängda Polen öppnades för globala krafter:
internationell konkurrens, hygienregler, handelsbestämmelser
etc. Landets småbrukare vet varken ut eller in. Stora kommersiella
livsmedelsföretag har etablerat sig och pressat ned priserna
på exempelvis fläskkött. Priserna på fläsk
och mjölk har sjunkit med 30 procent sedan Polens inträde
i EU.
Men Polens småbrukare är ett segt släkte. De är
stolta över att ha överlevt kommunismens försök
att kollektivisera dem, och de hoppas överleva EUs regelverk
också.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
