Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RÜDIGER FALKSOHN och JENS GLÜSING
Rio de Janeiro och New Delhi
Santarém i hjärtat av den brasilianska regnskogen
är en fridfull liten stad. Vackra passagerarfartyg ligger
förtöjda vid piren i Tapajósfloden, som rinner
ut i Amazonfloden här. Förälskade par promenerar
längs flodstranden. Idyllen hade varit perfekt om inte det
amerikanska jordbruksföretaget Cargills stora lastterminal
hade avtecknat sig mot den molntunga tropiska himlen.
En stålkonstruktion sträcker sig uppåt som halsen
på en giraff och sprutar utan uppehåll tonvis med
sojabönor ned i lastfartygens magar. Varje timme startar
en lastbåt den 60 mil långa färden mot Amazonflodens
mynning. Och där börjar resan till Kina.
Till i slutet av det förra århundradet var soja mer
eller mindre okänt i Amazonas. Det var först i och med
anläggningen av spannmålshamnen i Santarém som
sojabönder från söder lockades hit. Här var
marken billigare och bankerna erbjöd gynnsamma lån.
Cargill garanterade avsättning.
Byar, gummiplantager och betesmarker förvandlades till bönodlingar.
Bönderna röjde stora åkrar i urskogen till miljöaktivister
lyckades stoppa den vansinniga avverkningen tillfälligt.
I Mato Grosso, som är det viktigaste odlingsområdet,
enades producenter och miljöaktivister om ett tvåårigt
moratorium för sojaodling i Amazonas.
Men nu börjar röjningen igen, därför att de
höga priserna lockar, vilket i första hand beror på
den stora efterfrågan från Kina, enligt Pedro Jacyr
Bongiolo, ordförande i André-Maggi-gruppen, som är
en av världens största sojaproducenter.
Från Río de la Plata till Amazonas letar kineserna
efter ledig åkermark för sojaodling. Stora delar av
delstaten Mato Grosso är redan en grön, besprutad monokultur.
Under torrperioden från augusti till november ligger huvudstaden
i Mato Grosso, Cuiabá, under ett lock av grå rök.
Många bönder röjer trots förbud nya åkrar
i urskogen för att kunna sälja ännu mera soja.
I grannlandet Argentina förmörkades till och med huvudstaden
Buenos Aires under två veckor av tjock rök. I Paranáflodens
delta i närheten höll boskapsskötare nämligen
på att bränna ned bushmark, därför att deras
traditionella betesmarker hade krympt på grund av sojaodlingarnas
kontinuerliga utbredning. Kina köper soja även i Argentina.
Vilka som förlorar på suget efter soja står klart
sedan länge. I Santarém har hundratals småbönder
blivit arbetslösa efter att ha sålt sina åkrar
till sojabönder. Pengarna tog slut fort, och nu lever de
i slum utan inkomster, eftersom sojaodling erbjuder mycket få
arbetstillfällen.
”Soja är dödens gröda”, säger fackförbundsledaren
Ivete Bastos. Hans åsikt är det ingen som vill höra,
allra minst på andra sidan jorden. Kina betraktar Brasilien
som en av sina viktigaste handelspartner. Långsiktiga kontrakt
garanterar tillgång på råvaror och, på
senare tid, även livsmedel.
Den blivande stormakten med 1,3 miljarder invånare måste
till varje pris se till att undvika hunger efter att äntligen
i stort sett ha besegrat fattigdomen.
Kinas enda rival som konsument är Indien. De båda länderna
med sammanlagt 2,4 miljarder människor måste försörja
drygt en tredjedel av jordens befolkning, och de på senare
tid snabbt stigande priserna på livsmedel gör inte
saken lättare.
Indien har just har stagnerat sedan millennieskiftet. För
varje indisk tillväxtprocent ökar behovet av livsmedel
med 0,7 procent, enligt statistiska uträkningar. Bara i fjol,
när Indiens tillväxt per capita var 7,5 procent, behövdes
det således 5,2 procent mer livsmedel, framför allt
förädlad välståndsmat.
Förhållandena i Kina är liknande. De globala inköpen
av soja är en följd av ändrade matvanor. Över
hälften av all soja hamnar i Mittens rike.
Det är ganska lätt att gissa hur matpriserna kommer
att utvecklas med tanke på att Indien och Kina köper
upp andra livsmedel lika aggressivt.
I allt fler, redan farligt fattiga länder har vete och kött
redan blivit lyxprodukter, och hunger och protester hotar att
sprida sig. ”Kravallerna på Haiti”, säger
Londonförfattaren Raj Patel, ”var varningssignaler”.
En stor del av sojaskörden saluförs på råvarubörsen
i Chicago. Här letar man förgäves efter kineser,
men de är ändå det största samtalsämnet.
”Vissa dagar sopar de rent hela marknaden med en jättelik
sopkvast”, berättar handlare på börsen. Kinesiska
bönder behöver nämligen mer och mer djurfoder,
och kinesiska familjer använder mer och mer matolja.
Den nationella kommissionen för utveckling och reformer i
Beijing har tagit över krishanteringen. Den ville med hjälp
av låga importtullar bromsa prisspiralen, men det fungerar
inte riktigt som man hoppades. I en supermarknad i Chongqing utbröt
till exempel masspanik när kunderna slogs om matolja till
extrapris. Tre personer trampades till döds och 31 skadades.
Premiärminister Wen Jiabao tröstar sig och sina landsmän
med ordspråket: ”Den som har spannmål i handen
behöver inte oroa sig”.
Men kommunistpartiet har anledning att på nytt oroa sig
för att livsmedelsbrist undergräver lugn och ordning.
Till och med i det välmående Hongkong hamstrade konsumenterna
så mycket ris att hyllorna gapade tomma och lagren tog slut.
De statliga medierna publicerar många bilder på böljande
sädesfält och fulla butikshyllor för att lugna
konsumenterna.
När det gäller ris är Kina nästan självförsörjande,
säger Wen lugnande. Staten har till och med bunkrat 40-50
miljoner ton för att vara på den säkra sidan.
Men gapet mellan självförsörjande och nästan
självförsörjande är omkring tio procent, vilket
betyder att Kina ändå måste importera ris till
omkring 130 miljoner människor. Det har blivit allt krångligare,
eftersom de viktigaste exportländerna – Thailand, Indonesien
och Vietnam – har begränsat eller stoppat utförseln
för att förhindra att deras lador töms av hamstrare
och för att se till att deras egna folk har så att
det räcker.
Kina har sedan i januari stoppat utförsel av spannmål
med hjälp av nya tullar. Exportkvoter, subventioner till
jordbruket och priskontroller ska säkra försörjningen
av det egna folket. Marker övervakas med satellit för
att förhindra att de i strid mot lagen förvandlas till
åkrar.
Men på sikt tjänar detta ingenting till. Kina och Indien
måste muta in sig utomlands i allt större utsträckning
i takt med att deras befolkningar växer och åkerarealen
krymper. Beijing har räknat ut att det behövs 120 miljoner
hektar för att försörja nationen. För närvarande
är den tillgängliga arealen i alla fall inte större,
och dagligen försvinner bördig åkermark under
betong.
Eftersom även alla tämligen magra jordar planteras går
det åt mycket gödsel. Kina förbrukar för
närvarande en tredjedel av världens konstgödsel,
vilket också pressar priserna uppåt. Och förr
eller senare gör gödslet ingen nytta längre.
”De flesta enkla, produktionshöjande metoder har redan
blivit uttömda”, tror experten Jonathan Anderson hos
den schweiziska banken UBS. I framför allt norra Kina är
åkerjorden så mager att boskapen måste stanna
inomhus för att hindra fortsatt erosion och fånga upp
regnvattnet.
Kina söker lösningar på alla dessa problem. Experterna
i handelsministeriet i Beijing föreslår att jordbruksföretag
ska investera direkt i Sydostasien och Afrika och bygga gårdar
där för att försäkra sig om kommande skördar.
I Afrika utvinner man sällan överskott inom jordbruket,
men kinesiska experter finns där för att lära lokala
bönder bättre och effektivare odlingsmetoder.
För över tio år sedan slog sig kinesiska bönder
ned på ett dussintal storjordbruk i Zambia. De har fått
mycket förmånliga villkor från regeringen i Lusaka,
betalar låg skatt, och Yoweri Musevenis regering låter
400 kinesiska bönder förfoga över 4 000 hektar
åkermark. ”Vi kommer med erfarenhet och moderna maskiner”,
säger Liu Jianjun, som är ordförande i det kinesisk-afrikanska
jordbruksförbundet. ”Och vi har utsäde av högsta
kvalitet som ger mycket större skördar än den inhemska
sorten”, tillägger han.
Asiaterna hoppas på lön för mödan förr
eller senare. Det handlar inte alls om osjälviska utvecklingsprojekt.
Hemma i Kina äter sig nya städer längre och längre
ut på landsbygden, och miljontals jordbrukare drivs från
gård och stall. Det vore alltså väldigt praktiskt
om så många som möjligt kunde emigrera. Redan
idag arbetar 750 000 kineser i Afrika.
Till skillnad från i Mittens rike blev hundratusentals av
Indiens bönder beroende av stora multinationella koncerner
under marknadsreformerna på 1990-talet. Där skönmålades
den nya gentekniken, och de lockades att övergå från
odling av matgrödor till nyttogrödor som bomull. Men
bomullsbuskarna hade dålig motståndskraft mot skadedjur,
och dessutom krävdes det specialgödsel och delvis också
nytt utsäde varje år. Detta medförde höga
kostnader, vilket drev tiotusentals bönder i ruin eller till
självmord.
Indien har ännu inte besegrat den akuta fattigdomen. 70 procent
av indierna bor fortfarande i byar och på ensliga gårdar.
De producerar knappt mer än på 1970-talet. På
den tiden förklarade sig Indien självförsörjande,
men befolkningen har fördubblats sedan dess.
Sedan i januari har matpriserna i Indien ökat med 40 procent
och inflationen är sju procent, vilket premiärminister
Manmohan Singh betecknar som ett akut hot mot hans regeringskoalition.
Singhs regering subventionerar palmolivolja och importerat spannmål
och förbjuder terminshandel med spannmål för att
åtminstone undvika en hungerkris.
Maoistiska grupper som de radikala naxaliterna utnyttjar sedan
flera år misären inom jordbruket och etablerar alternativa
administrationer i det ena landsbygdsdistriktet efter det andra.
Indien försöker också försäkra sig om
livsmedelsimport via bilaterala avtal med exempelvis Kazakstan.
Landet planerar också ”stora investeringar i Afrika”,
som premiärminister Singh uttrycker det. Och politikerna
i New Delhi är lika snara att införa handelshinder som
grannländerna. I början av mars utfärdades förbud
mot export av nästan alla rissorter, vilket betyder att den
nu aktuella skörden, som var en av de bästa på
länge, undanhålls världsmarknaden.
Det viktigaste livsmedlet för fyra miljarder människor
i Afrika och Asien kostar i vissa fall redan över 1 000 dollar
per ton.
Det är framför allt spekulanter och storhandlare som
profiterar på den nya marknadssituation, som har uppstått
på grund av minskat utbud till följd av exportstopp,
hamstring och omvälvande utveckling i Kina och Indien, två
länder som har allt större inflytande på världsmarknaderna.
Någon lösning finns inte i sikte.
Sedan ris blev så dyrt har det också blivit begärligare,
bl a i Thailand. Där stjäls riset från åkrarna.
Tjuvarna kommer på natten och arbetar effektivt. En bonde
i Sing-Buriprovinsen mötte en morgon ett helt skövlat
risfält. Det måste, enligt honom, ha varit ett helt
arbetslag med traktorer som tog hans ris. ”När priset
är lågt får vi inga pengar, och nu när priset
är högt blir vi bestulna”, klagar han.
I Sing-Buri är var man sin egen lyckas smed, och risbönderna
där har nu börjat övernatta vid sina risfält
för att i nödfall skrämma bort lokala profitörer
på den globala livsmedelskrisen.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
