Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
QUENTIN PEEL
London
Silvio Berlusconi och Vladimir Putin verkar vid en första
anblick inte ha så mycket gemensamt.
Italiens nyvalde premiärminister är en USA-vänlig,
miljardär och affärskung, som är mer känd
för sina politiska klavertramp än för seriösa
politiska utläggningar.
Den ryske presidenten – och blivande premiärministern
– Vladimir Putin är extremt balanserad och en instinktivt
försiktig byråkrat, som har stärkt Kremls makt
på bekostnad av några mäktiga oligarker och återupprättat
den nationella stoltheten genom att agera som motvikt till Amerikas
globala inflytande.
Men Putin och Berlusconi har mot alla odds utvecklat en djup
vänskap sedan de möttes första gången 2001.
Båda lägger stor vikt vid personkemin när det
gäller relationer, och båda betraktas ofta som outsiders,
som möts med misstänksamhet från anda ledare.
Det är därför knappast överraskande att Putin
såg till att hälsa på Berlusconi i dennes lyxvilla
på Sardinien för att gratulera honom till valsegern.
Det var inte första gången som den ryske ledaren besökte
Berlusconi på Sardinien. Han kom tillsammans med sin fru
Lyudmila 2003 och skickade sina döttrar, Masja och Katja,
till Sardinien för två veckors sommarferie samma år.
Han har bjudit Berlusconi till sin villa i Sotji vid Svarta havet,
och i fjol i St. Petersburg besökte de båda en tävling
i kampsporter tillsammans med den belgiske B-filmskådisen
Jean-Claude van Damme. Evenemanget ägde rum samtidigt som
rysk kravallpolis skingrade en oppositionell demonstration i Moskva,
vilket inte tycktes bekymra Berlusconi ett dugg.
Berlusconi och Putin delar mer än politisk stil. Båda
gillar att chockera – Berlusconi med råa skämt
och Putin med rått språk. Båda är kortvuxna
och noga med sitt utseende, och de har båda styrt sina länder
med hjälp av nära, hårt sammanknutna inre kretsar.
De har också affärer tillsammans. Det var ingen
tillfällighet att Putin stannade till i Sardinien på
väg hem från Libyen, där han undertecknade avtal
om vapenköp och energiöverföringar. Den ryske presidenten
är lika mycket vd för AB Ryssland och informell chef
för gasmonopolet Gazprom som han är Rysslands nationelle
ledare. Och för Berlusconi handlar politik om att göra
affärer. De personliga banden mellan dem har fått dem
att uppmuntra viktiga affärer inom i första hand energisektorn.
Gazprom och Eni, den till 30 procent statsägda italienska
energigruppen, är partners i det gigantiska naturgasprojektet
South Stream, som syftar till att leverera 30 miljarder kubikmeter
sibirisk gas per år till Italien via Svarta havet och Balkan.
I Washington, och för många i Bryssel, ses gasledningen
som ett olyckligt projekt, som kommer att öka EUs beroende
av rysk energi. Putin och Berlusconi tycker bara att det är
en bra affär.
Eni och Enel, den italienska elektricitetsgruppen, är partners
med Gazprom i exploateringen av de gasfält som de köpte
när det konkursfärdiga Yukos auktionerades ut. Yukos
var det företag, som ägdes av den nu fängslade
oligarken Michail Khodorkovskij. Enel har också köpt
en kontrollerande andel i det privatiserade kraftföretaget
OGK-5, och det planerar att investera två miljarder euro
i Ryssland i ett energikombinat.
Gazprom har meddelat att det vill bli partner i Enis gasledning
från Libyen, där den ryska gasjätten undertecknade
ett samarbetsavtal med Libyens nationella oljebolag i förra
veckan. Gazprom diskuterar också ett utbyte av tillgångar
med Eni, enligt vilket Eni skulle få större inflytande
i ryska företag i utbyte mot att Ryssland får inflytande
på Enis intressen i Libyen.
Ovanstående är bara en redogörelse för affärer
i energisektorn. Italien kan inte tävla med Tyskland i fråga
om den totala mängden handel och investeringar i Ryssland,
men tack vare vänskapen mellan Berlusconi och Putin betraktar
Kreml Italien som den pålitligaste affärspartnern.
Det var således ganska logiskt att Putin tog vägen
om Sardinien för att skaka hand med sin bäste vän.
© 2008 TEMPUS/Financial Times
