Tempus 2008 v 15

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14

I guldgruvan släcks det sista hoppet om framgång och lycka

Desperata zimbabwier luras leta guld i grannlandet.

I de moçambikiska bergen gräver tusentals lycksökare efter guld. De flesta kommer från det eländigt fattiga grannlandet Zimbabwe. Guldletarna drömmer om sagolika skatter, men det som möter dem i gruvorna är för det mesta elände – slavarbete, sjukdom och död.

THILO THIELKE
Manica, Mozambique
När natten sänker sig över Chimanimanibergens utlöpare i västra Moçambique försvinner visserligen dagens kvalmiga hetta, men i gengäld kommer de malariabärande myggorna från närliggande våtmarker.
De kommer i stora svärmar. De unga männen försöker förgäves skydda sig med eld mot de dödsbringande våldgästerna. Männen tänder eld på plast, eftersom virket är för fuktigt. Strax efter mörkrets inbrott flammar lägereldarna överallt, och en stinkande rök sveper fram genom lägret.

De mjuka, gröna kullarna runt staden Manica har förvandlats till ett jättelikt fattigläger. Överallt längs den lilla Revuefloden har det uppstått små bosättningar. Invånarna bor i hyddor tillverkade av allt från plastskynken och korrugerad plåt till bambu. Många sover direkt på marken insvepta i lumpor och malätna filtar. De livnär sig på rötter, gräs och skalbaggar.
På dagarna gräver de med bara händerna i den leriga jorden. En del har spadar och hackor. För somliga börjar arbetsdagen redan vid fyratiden på morgonen. Somliga förlorar förståndet här, andra förlorar livet.
Tusentals förtvivlade människor söker lyckan i detta område, och de blir fler och fler för varje dag. De kommer över bergen från grannlandet Zimbabwe, och de har hört att jorden här gömmer en rik guldskatt. Chimanimanibergen har blivit synonymt med det sista hoppet om framgång och lycka.

Alec Pot torkar svetten ur pannan. Han har malaria, är skinntorr och feberskakig. Han har köpt piller för sina allra sista pengar, och nu hukar han under ett mangoträd insvept i en filt. Pot kom tillsammans med tre vänner från Zimbabwe för en månad sedan. Hemma hade de hört sägas att det fanns massor av guld i de moçambikiska bergen. Återvändande berättade fantastiska historier om stora skatter. De unga männen hade också hört att moçambikierna var ett gästvänligt folk.
Under några veckor upphävdes till och med visumtvånget för zimbabwier. Det sades att det var Moçambiques sätt att tacka Zimbabwe för att det tog emot moçambikiska flyktingar på 1980-talet.
Men förmodligen var orsaken att Moçambique, som fortfarande försöker hämta sig från inbördeskriget som slutade 1992, inte kunde hantera anstormningen av zimbabwier på annat sätt än att öppna gränsen.

Zimbabwe är som bekant i full färd med att kollapsa. Arbetslösheten beräknas vara över 80 procent, inflationen uppgår till 100 000 procent, och fler än tre miljoner zimbabwier har flytt utomlands. Bara i Sydafrika tror man att ungefär två miljoner zimbabwier befinner sig.
De flesta av Zimbabwes vita farmare har givit sig av, och deras åkrar ligger nu obrukade. Många människor hungrar, och den bankrutta staten är internationellt isolerad.
Landets president, än så länge, verkar inte störas av det bedrövliga tillståndet. Med brutalt våld klamrar sig den envise diktatorn Robert Mugabe fast vid makten och trakasserar oppositionen.
Den tidigare ärkebiskopen i Bulawayo och ledande regimkritikern, Pius Ncube, såg för en tid sedan ingen annan utväg än att vädja till britterna om att de skulle ingripa och störta tyrannen.
Så länge som Mugabe finns kvar fortsätter zimbabwierna att fly.

Alec Pot är en av dem som inte längre ser någon framtid i det forna Rhodesia, som var södra Afrikas kornbod. I åratal arbetade denne 34-åring som byggnadsarbetare i sin hemstad, Murehwa. Men numera byggs ingenting i Zimbabwe. Pot har fru och två små barn, och sedan hans far gick bort för fyra år sedan i aids måste han även försörja sin mamma och sju syskon. Pot är arbetslös och har tolv personer att försörja.
Till slut såg han ingen annan utväg än att bege sig till Moçambique. Han erinrade sig berättelserna om ett El Dorado på andra sidan gränsen. Han samlade ihop några ägodelar – en rostig spade, ett täcke och en skopa – och gav sig iväg över bergen.
Att hitta guldfälten var ingen konst. Drygt 20 000 lycksökare gräver för närvarande i den röda moçambikiska jorden. Tre fjärdedelar av dem kommer från Zimbabwe.
Men Pots dröm om en förmögenhet krossades, och han har i stället hamnat i slaveri, enligt egen utsago. Han och hans vänner arbetar nästan dygnet runt. De gräver med bara händerna, med rostiga spadar och primitiva hackor. Guldet påstås ligga på åtta meters djup, men än så länge har den lott, som Pot och hans vänner fick sig tilldelad, inte producerat minsta lilla guldkorn.
Vi måste gräva djupare, tröstar sig männen och fortsätter det tunga arbetet. Att sluta vore detsamma som att kapitulera. Det enda som behövs, intalar de sig, är lite tur. Så fort de har tjänat lite pengar tänker de bege sig hemåt igen.

Guldletande har lång tradition i Moçambique. Redan före de portugisiska kolonisatörernas ankomst letade man guld här. Grannlandet Sydafrika blev stenrikt på den ädla metallen. Så länge som portugiserna styrde bröts guldet av stora internationella gruvbolag, men när de vita förlorade makten 1975 lämnade de kaos efter sig.
Moçambique blev först socialistiskt och drabbades av ett inbördeskrig, som varade i 16 år. Sydafrikas apartheidregim importerade också arbetskraft från Moçambique. Under denna tid stod guldproduktionen nästan stilla. Efter hand började guldletarna komma tillbaka, och sedan guldpriset sköt kraftigt i höjden råder ett slags hysteri vid Revuefloden.
Vid floden råder ett sinnrikt system, enligt vilket marken tillhör de moçambikier, som till för kort tid sedan odlade bananer, majs och mango och som slöt långsiktiga arrendeavtal med staten. Sedan guldrushen bröt ut har arrendatorerna delat in markerna i lotter, där zimbabwier får leta guld. Om de hittar något måste de ge andel av fyndet till markägaren.

Vid floden härskar knytnävar och våld. Den som stöter sig med andra jagas bort. Ibland tränger också poliser och soldater in i lägren och kräver en andel av fångsten.
Alec Pots partner, Widson Muchehuwa, hukar sig. Han påstås föra otur med sig, och måste åka tillbaka till Zimbabwe, skriker hans fiender. I annat fall, hotar de, kommer de att döda honom.
Guldletandet är förstås olagligt. Den ädla metallen hör i teorin till den moçambikiska staten. Men varken polis eller militär förmår stoppa guldrushen. ”Vi kan inte stoppa den med våld”, suckar Manicaprovinsens guvernör, Raimundo Diomba. ”Dessa människor har ingen annan inkomstkälla, och de måste ju livnära sina familjer på ett eller annat sätt”, säger guvernören.
Därtill kommer att det är medlemmar av Shonafolket som bor på båda sidor om gränsen. De talar samma språk och känner sig besläktade. De struntar glatt i en gräns, som drogs av kolonialmakterna på sin tid.

Samtidigt har det uppstått en livlig kommers runt guldfälten. Guldletarna säljer sina fynd till moçambikiska mellanhänder, som betalar motsvarande drygt 20 dollar per gram. I staden Manica, som ligger en och en halv mil därifrån, säljs guldet för 27 dollar. Köparna där är företrädesvis libaneser, israeler, européer – diskreta personer, som gör sköter sina affärer i hotellens barer på kvällarna.
De exporterar det alltjämt smutsiga guldet till utlandet, vilket är förbjudet. Någon gång hamnar metallen sedan på de stora marknaderna i London, New York eller Zürich, och då glittrar det som guld och kostar stora pengar.
”Affärerna går bra”, konstaterar handlaren Armando Mouzinho, ”guldpriset är ju väldigt högt”. Mouzinho har tjocka sedelbuntar nedstuckna i byxlinningen.
När guldpriset i London stiger, då blomstrar affärerna även i Chimanimanibergens utlöpor.

En annan som profiterar på det höga guldpriset är marketenterskan Sylvia Madzikanda, som kom till Manica för en månad sedan från Zimbabwe. Hon pendlar regelbundet mellan guldgrävarlägret och hemlandet, och hon säljer bröd och majs. Den lönsammaste produkterna är emellertid en lokal vätska kallad ”Buffalo Dry Gin” och moçambikiskt öl.
Varje torsdag kommer det lastbilar med glädjeflickor från Zimbabwe, därför att det är förbjudet att arbeta i gruvorna på fredagar.
Guldletarlägren är egna världar med egna lagar, som staten försöker blunda för så gott det går. Men rovdriften har vid det här laget blivit oöverskådlig, och de moçambikiska myndigheterna blir allt mer irriterade och otåliga.
Eftersom den guldhaltiga jorden vaskas i floden och denna därmed slammas igen har det uppstått brist på dricksvatten i regionen.
Dessutom har det bildats stora tomma kraterlandskap i Chimanimanibergen. Ibland gräver guldletarna tio till tjugo meter djupa schakt, som bildar ett vittförgrenat tunnelsystem. När gruvan är tömd lämnas hålet öppet, och under regnperioden ökar risken för farliga jordskred. Det händer att guldletare stryker med. Andra faror är kölden. Det händer att människor förfryser i bergen, där det blir iskallt på nätterna.
Våldet trappas upp på kvällarna i lägren. Ett läger är så beryktat för blodigt våld att det kallas för ”Burundi”. Ingen vet hur många som har dödats i lägren, men det rör sig om flera dussin.

Alec Pot och hans tre kolleger har otur även denna dag. De tittar avundsjukt på grannschaktet, där ett par smutsiga guldletare hurrar av glädje över ett mindre fynd. De har hittat kanske ett gram, och det betyder att de får lite pengar i handen nästa dag, när handlaren kommer förbi.
Sedan måste de dela förtjänsten, 20 dollar, i fem delar. Var sin del till de fyra som har grävt och en del till markägaren, som kommer då och då och kontrollerar att ingen försnillar något.
Till slut har de fyra dollar per man, och det betraktas som en bra dag bland guldletarna, som kan köpa lite gin och kvinnligt sällskap.
Alec Pot måste fortsätta att vara hungrig. Han har inte ätit kött på flera månader, och hans utmärglade kropp har inte någon motståndskraft längre. Några kilometer längre uppför floden bröt det ut kolera för en tid sedan. Alec Pot är orolig för framtiden.
För närvarande har han inte ens tillräckligt med pengar för att åka hem. Och hur ska han förklara sin belägenhet för familjen? ”De väntar att jag kommer hem med pengar till dem”, säger Pot och ser längtansfullt bort mot bergen, som bildar gräns till Zimbabwe. ”De är lika hungriga som jag”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel