Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEVEN ERLANGER
Nanterre, Frankrike
För fyrtio år sedan kastade franska studenter i halsduk
och tubsockar gatstenar på polisen och krävde att det
förhårdnade efterkrigssystemet skulle förändras.
I dag protesterar franska studenter mot all förändring,
därför att de är oroliga över att inte hitta
jobb och över att gå miste om statliga förmåner.
Maj 1968 var en vattendelare i Frankrike, ett heligt ögonblick
för många, när ungdomarna gick till attack, arbetarna
lyssnade och de Gaulles halvkungliga franska regering blev ordentligt
uppskrämd.
Men för andra, exempelvis landets nuvarande president, Nicolas
Sarkozy, som bara var 13 år när det begav sig, representerar
1968 anarki, moralisk relativism och undergrävning av sociala
och patriotiska värderingar.
Den hårda debatten om vad som egentligen hände för
40 år sedan är mycket fransk. Man bråkar till
och med om vad maj 68 ska kallas; högern kallar det ”händelserna”,
och vänstern säger ”rörelsen”.
Ungdomsrevolten spred sig i hela västvärlden –
från antikrigsprotester i USA och Rolling Stones i swinging
London till Baader-Meinhofligan i Västtyskland – men
det var i Frankrike som fyrtiotalistgenerationens protester mest
liknade en politisk revolution – tio miljoner arbetare i
strejk – och inte bara en häftig reaktion mot ingrodda
sociala klass-, utbildnings- och sexualnormer.
För André Glucksmann, som stod på barrikaden
då och fortfarande är en berömd ”intellektuell”,
är maj 1968 ”ett monument, sublimt eller avskytt, som
vi vill minnas eller begrava”. ”Det är ett kadaver
som alla vill ha en bit av”, tillägger han.
Glucksmann har skrivit en bok tillsammans med sin son, filmaren
Raphaël, kallad ”Maj 68 förklarad för Nicolas
Sarkozy”.
I ett mycket beskt kampanjtal för ett år sedan i presidentvalskampanjen
angrep Sarkozy nämligen maj 1968 och ”dess ättlingar
på vänsterkanten”, som Sarkozy beskyllde för
att ha framkallat en ”moralisk kris och skadat auktoritet,
arbetsmoral och nationell identitet”. Han fördömde
också”kaviarvänsterns cynism”, d v s den
exklusiva livsstilen bland vänsterintelligentian.
1968 ”ville man förändra världen på
samma sätt som bolsjevikerna hade gjort, men revolutionen
fullbordades inte och statens institutioner förblev intakta”,
säger Glucksmann. ”Vi hedrar minnet, men högern
har makten”. Enligt Glucksmann befinner sig den franska vänstern
för närvarande i ”mentalt koma”.
Sonen, Raphaël Glucksmann, som ledde sin första strejk
på gymnasiet 1995, beundrar föräldragenerationens
uppror, men finner det svårt att mobilisera till strid i
ekonomiskt svåra tider som dagens.
”De unga marscherar i protest mot alla reformer och för
att försvara sina lärares rättigheter”, säger
han
Händelserna (eller rörelsen) för 40 år
sedan började i mars vid universitetet i Nanterre, strax
utanför Paris, där en ung franskfödd tysk vid namn
Daniel Cohn-Bendit ledde demonstrationerna mot universitetets
reglemente, som bl a förbjöd unga män och kvinnor
att besöka varandra i elevhemmen. Demonstrationerna urartade.
När universitetet stängdes i början av maj spred
sig ilskan till Paris, Quartier Latin och Sorbonne, där studenteliten
demonstrerade mot föråldrade regler. Arbetarna vid
stora fabriker smittades av protestviljan.
Bilderna av barrikader, polisattacker och tårgas är
välkända av alla fransmän, och de återges
i mängder av böcker och tidskrifter.
Cohn-Bendit, som på den tiden kallades Röde Danny med
hänvisning till både hans hårfärg och politiska
hemvist, är numera medlem av EU-parlamentet. Han myntade
många av den tidens slagord, bl a: ”Det är förbjudet
att förbjuda” och ”Lev gränslöst och
njut utan hinder” (med anspelning på sexuell frihet).
Revolutionen var speciellt omvälvande i ett moraliskt
strängt land som Frankrike, där p-piller hade blivit
tillåtna bara ett år tidigare, påpekar Alain
Geismar, en annan 68-ledare.
Geismar, som är fysiker, satt i fängelse i 18 månader
men blev senare rådgivare till franska ministrar. Den f
d maoisten Geismar använder numera iPhone och hans musikhylla
innehåller mest Mozart.
Rörelsen lyckades som ”samhällsrevolution men inte
som politisk revolution”, säger Geismar. De Gaulles
regering svarade med polis och satte militären i beredskap
för att mota bort studenterna om de marscherade mot presidentpalatset.
Men enligt Geismar hade studenterna inte räknat med så
hårdhänta reaktioner. De må ha talat om revolution,
men de tänkte aldrig genomföra den.
Enligt Geismar blev 68-rörelsen ”början på
slutet för det franska kommunistpartiet”, som motsatte
sig revolten från unga vänsteraktivister, som partiet
inte kunde kontrollera.
Vänsteraktivisterna lyckades också bryta kommunistpartiets
auktoritet över de stora industrifackförbunden. ”Det
franska samhället 1968 var totalt blockerat”, enligt
Geismar, ”Det var en konservativ återskapelse av förkrigssamhället,
skakat av det algeriska kriget och babyboomen, som hade lett till
överfulla skolor”.
”Sarkozy, som är frånskild, skulle till exempel
inte ha kunnat bli bjuden på middag i Elyséepalatset
och än mindre bli vald till president”, säger Geismar.
Sarkozys privatliv och politiska framgångar, hans judiska
och utländska bakgrund, hade varit omöjliga utan 1968,
hävdar Geismar.
Sarkozy är, enligt Geismar, den första post-68-presidenten
i Frankrike. ”När han försöker likvidera 68
likviderar han sig själv”.
Debatten om 68-våren väcker inte bara politisk och
social debatt. Designers som Sonia Rykiel och Agnès b.
diskuterar sin syn på 68 i vartenda modemagasin, och alla
tv-kanaler minns våren 1968 i dokumentärer och diskussioner.
En parisisk juvelerare, Jean Dinh Van, född i Vietnam, har
nylanserat en gatsten i miniatyr av silver, som han introducerade
första gången 1968. Nytillverkningen av smycket är
hans sätt ”att fira 40 år av frihet” –
och i hans fall: stor framgång. (Det minsta gatstenshänget
kostar 275 dollar med kedja).
© 2008 TEMPUS/The New York Times
