Tempus 2008 v 14

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13

Ahmadinejad köper de fattigas stöd

I Irans nyvalda parlament dominerar statschefens fraktion. President Ahmadinejads anhängare bland väljarna lider under ekonomiskt vanstyre och korruption, men Ahmadinejad kan nog räkna med att bli omvald ändå nästa år.

DIETER BEDNARZ
Teheran
Det går bra för presidenten, mycket bra till och med, konstaterar Mohammed Ali Ramin, som lutar sig tillbaka och smuttar på sitt te. Sedan sätter han ned glaset och knäpper händerna. Denne man med rödblont hår och ”fromt” helskägg värdesätter sin betydelse som Mahmoud Ahmadinejads förtrogne.
Den 54-årige Ramin, som en gång i tiden studerade på tekniska högskolan i Clausthal-Zellerfeld i Tyskland, räknar sedan många år statschefen som ”en vän och färdkamrat”.
Ramin, som är universitetslärare, räknas själv som en betydande person, och han är stolt över att han stod vid revolutionsledaren ayatolla Khomeinis sida under exilen i Paris. ”Den som känner mina tankar vet också vad som driver presidenten”, säger Ramin.

Vad är det som driver Ahmadinejad?
Framför allt hans ”gränslösa kärlek till människorna, speciellt de rättslösas” samt hans ”plikt att kämpa för de islamiska principerna om sanning och rättfärdighet”. Och, naturligtvis ”den iranska nationens väl”. Enligt Ramin är president Ahmadinejad ”bärare av det iranska folkets och den islamiska världens hopp”.
Ramins förtroende för regeringen är lika orubbligt som hans tro på profeten Muhammed, två övertygelser som han delar med många miljoner irakier. Efter knappt tre år vid makten har fanatikern Ahmadinejad långt starkare stöd bland befolkningen – trots de skärpta sanktionerna på grund av mullornas kärnprogram och trots internationella fördömanden av statschefens lögner om förintelsen.
Efter parlamentsvalen för en tid sedan blir Ahmadinejads ”principtrogna” falang på nytt den största fraktionen i parlamentet, trots skarpa attacker från de konservativa.
Den reformsinnade fraktionen trycktes ned av mullorna redan före valet, och många av dess politiker godkändes inte ens som kandidater.

Men en bred front mot statschefen börjar märkas. Ali Laridjani, f d förhandlare om atomprogrammet, som är ledare för de ”kritiskt principtrogna” kämpar nu med stöd av oppositionella parlamentariker för rollen som talman i parlamentet. Detta höga ämbete skulle kunna fungera som plattform om han bestämmer sig för att utmana Ahmadinejad i presidentvalet sommaren 2009.
I det moderata, konservativa lägret överväger emellertid också borgmästaren i Teheran, Mohammed-Bagher Ghalibaf, och f d befälhavaren för revolutionsgardet, Mohsen Resai, att kandidera.
I det reformsinnade lägret är det f d talmannen Mahdi Karrubi och den f d statschefen, Mohammed Khatami, som har de bästa chanserna att utmana Ahmadinejad.
Landets konservativa pragmatiker och reformvänner är eniga om att den nuvarande regeringen ruinerar landet med sitt ”dillettanteri”, som f d presidenten Ali Akbar Rafsanjani, formulerar det. Han tänker själv hålla sig utanför presidentvalet, åtminstone officiellt. Rafsanjani, som förmodligen är Irans rikaste man, skulle hellre vilja efterträda den religiöse ledaren, ayatolla Ali Khamenei, vars hälsa är bräcklig.

I realiteten är det Ahmadinejad som fortsätter att styra Gudsstaten längre in i en kris, som är framför allt ekonomisk. Experter som den f d rådgivaren till Khatami, Sajed Lailas, uppskattar att inflationen vid det här laget uppgår till ”mycket mer än 25 procent”. Därtill kommer att var annan arbetsför person i praktiken är utan arbete, eftersom statliga företag och förvaltningar bara förmår sysselsätta sina anställda på halvtid. Ändå kommer de omkring fyra miljoner arbetsplatserna i statens tjänst att utökas med några hundratusen, enligt löften från presidenten till väljarna.
Korruptionen förtär också landet: plundring och försnillning kostar landet upp emot 20 miljarder dollar per år, enligt Lailas.
Vidundret Teheran speglar splittringen i landet. I huvudstadens norra del reser sig allt högre och lyxigare bostadshus för de nyrika, medan den södra delen förslummas i rask takt. Den sociala klyftan blir, enligt Lailas, bara djupare och djupare.
Den som vill förstå varför de fattiga fortsätter att stödja presidenten måste bege sig till en stadsdel, som ligger i närheten av revolutionsledarens gigantiska kista. Khomeinis sista vilja var att begravas i närheten av ”Mostasafin”, de fattigaste av de fattiga.

Den som i detta område äger en motorcykel hör definitivt till de välbeställda. 60-årige Rahman Behnami räknar sig inte till dem. Han är skomakare och far till sju barn. Limmet han arbetar med har under hans 24 år som skomakare frätt bort hans fingertoppar. Han äger ingen klocka och inga tänder men ”en stor gudsförtröstan”. I denna ingår att han röstar på den som grannarna säger att han ska rösta på, om han över huvud taget röstar.
”Vi är alldeles för fattiga för att intressera oss för politik”, påpekar Mehrdad Sjiri, som driver två kebabställen tillsammans med sin far och som har ett visst inflytande i stadsdelen.
”Ahmadinejad tog väl hand om oss när han var borgmästare i Teheran”, säger Shiri, medan han serverar sina få gäster. Det berättas att Ahmadinejad kom på personligt besök till stadsdelen och promenerade runt i de smutsiga gränderna. ”En man som Laridjani skulle inte sätta sin fot här”, säger Sjiri.
Ahmadinejad gav människorna här ett slags värdighet genom att besöka dem, och det gav honom många väljare.

Outtröttlig närvaro överallt var en av hemligheterna bakom Ahmadinejads framgångar redan på borgmästartiden. Strax efter att ha valts i mars 2003 inrättade han i närheten av sin bostad slags medborgarmottagning dit folk kunde komma med klagomål och förslag.
Resai Said Hassan, som bor i närheten av medborgarmottagningen, har en handfull bekanta som statschefen har hjälpt konkret: änkor kan t ex glädja sig åt ett bidrag på motsvarande 3 500 euro, och andra har fått hjälp med lån. ”Presidenten finns för oss här och nu”, säger Hassan, som tänker rösta på Ahmadinejad fler gånger.
”Gud bevare honom”, instämmer 28-åriga Atife, som har lyckats lämna Teherans fattiga sydliga stadsdelar och flyttat till centrum. Förr bodde hon med make, son och svärmor i ett rum. ”Det var ett helvete”, säger hon. Nu har hennes lilla familj en tvårumslägenhet i en mycket trevligare stadsdel.
Hemma hos Atife hänger glödlamporna nakna från taket, och soffan, vitrinskåpet, ja allt som Atife äger är egentligen bättre begagnat skräp, som hon har fått av en privat välgörenhetsstiftelse. Av tacksamhet går hon på stiftelsens Koranläsningar en gång i veckan. En bekant till Atife berättar att hon är lycklig enbart tack vare presidenten, eftersom en fond, som han har inrättat, lånade henne och hennes man pengar till bröllopet.

Hur länge Ahmadinejad kan vara så frikostig vågar ingen gissa. Många av de nyvalda parlamentarikerna vill sätta punkt för den populistiska välgörenheten och har varslat om hårda debatter. Men till och med skarpa kritiker, som den f d rådgivaren Lailas, tror att Ahmadinejad har goda chanser att bli omvald nästa år.
”Vår statskassa är proppfull”, försäkrar presidentanhängaren Ramin, som försöker göra en jämförelse med profeten: ”Delade inte Mohammed också ut pengarna i statskassan till de fattiga innan han gick till sängs?”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel