Tempus 2008 v 14

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13

Samlevnaden kräver tolerans och respekt av alla parter

Europa kämpar för att tillmötesgå den växande muslimska minoriteten.

CELESTINE BOHLEN
Paris
I förra månaden bestämde en fransk domstol att en veckotidning var i sin fulla rätt att publicera danska teckningar av profeten Muhammed bärande en bomb i sin turban. Samtidigt bekräftade domstolen en lägre instans uttalande om att teckningen, som publicerades för första gången för två år sedan, kunde både chockera och såra troende muslimer.
Denna motstridighet speglar hur Frankrike – och Nederländerna, Danmark och Tyskland – kämpar för att tillgodose en växande muslimsk minoritet utan att offra principer om yttrandefrihet och åtskillnad mellan kyrka och stat, principer som utgör kärnan i en kulturell identitet, utformad av Voltaire och andra 1700-talsfilosofer.
”Européerna måste vänja sig vid att leva med folk som har andra värderingar och ömma punkter än de själva”, säger Ian Buruma, författare till ”Mordet i Amsterdam”, som handlar om mordet på Theo van Gogh och toleransens gränser. Han är också professor vid Bard College i Annandale-on-Hudson i New York. ”Om man lever i blandade samhällen finns det vissa hövlighetsregler som måste tas på allvar.

Hövligheten sätts verkligen på prov överallt i Europa. I Nederländerna väckte nationalisten Geert de Wilders film om Koranen debatt innan den ens hade visats. Senaste gången en holländsk film förtalade Islam, dödades regissören. Theo van Gogh hittades på en gata i Amsterdam med halsen avskuren och två knivar i bröstet. Hans mördare, en 26-årig son till marockanska invandrare, hade fäst ett meddelande på liket som manade till heligt krig mot de otrogna.
I Frankrike gick Robert Redeker under jorden 2006 efter att ha hotats för en artikel han skrev i Le Figaro som påstod att Koranen ”genomsyras av hat och våld”. Och i Danmark grep polisen i februari tre män, som misstänks ha smitt planer på att mörda Kurt Westergaard, som ritade bilden av Muhammed med en bomb i turbanen.

Våldet har föga överraskande injicerat både rädsla och vrede i debatten. ”Vi har dessa karikatyrer, som hävdar att muslimer är våldsamma, och sedan finns det muslimer som hotar med att döda oss för att visa att bilderna är falska och vilseledande”, säger den franske filosofen Alain Finkielkraut, som har undertecknat en petition i protest mot försöken att likställa hädelse med rasism.
”Man vill att vi ska förbjuda all kritik mot Islam, vilket är ett hårresande krav med tanke på att man i vårt land ständigt smutskastar både den katolska kyrkan och påven”, säger han.
Wilders film, som redan finns på internet, river upp gamla sår i Nederländerna, där den betraktas som ett test på både den intellektuella friheten och muslimsk tolerans. Politikerna anser att den hotar freden i ett samhälle, som är djupt splittrat av etniska motsättningar.
”Frihet befriar en inte från ansvar”, sade den holländske premiärministern, Jan Peter Balkenende, på en presskonferens tidigare i år.
Författaren Buruma, som är till hälften holländare, tycker inte att filmen ska förbjudas. Den kan få visas online, men det räcker, säger han. Han anser att Nederländerna bör söka en lösning som inte är lagstadgad men som ligger inom den politiska korrekthetens ramar och är, ”hövlig”, enligt hans egna ord.

Runt om i Europa försöker politiker tillmötesgå muslimernas kulturella krav. Det finns 16 miljoner muslimer i Europa, vilket motsvarar tre procent av Europeiska unionens 495 miljoner invånare, enligt Islamiska arkiven i Tyskland. I Frankrike är tio procent av invånarna muslimer, vilket är den högsta andelen i Europa.
Tysklands inrikesminister, Wolfgang Schäuble, har föreslagit att Islam skall undervisas i skolor vid sidan av kristendom och judendom. I Frankrike har soppköken eliminerat fläskkött från menyn, och i Storbritannien har ärkebiskopen av Canterbury väckt debatt med inlägget att islamisk sharialag skulle kunna användas i vissa fall.
Samtidigt utnyttjar en muslimer, liksom kristna och judiska grupper, förbud mot förtal och smutskastning för att angripa böcker och bilder som de upplever som förolämpande eller kränkande.
12 mars bekräftade en fransk appellationsdomstol tidskriften Charlie Hebdos rätt att publicera den danska satirteckningen med argumentet att den hade provocerat våld i muslimska länder och hade nyhetsvärde. Detta argument tillfredsställde inte Islamiska förbundet i Frankrike, som företräder 350 organisationer och som hade stämt tidskriften. ”Domstolen påstår att tidningens avsikter var goda, men bortsett f rån alla avsikter känner jag det som om man har attackerat min tro”, säger förbundets ordförande, Lhaj Thami Breze.

Andra muslimska organisationer reagerade mer positivt. ”Det faktum att domstolen har erkänt att publikationen kan kränka muslimer räcker för oss”, säger Slimane Nadour, kommunikationschef vid Stora Moskén i Paris, en av den franska huvudstadens största moskéer, som en av de organisationer som stämde tidskriften.
Hädelse har inte varit olagligt i Frankrike sedan 1830-talet, och landet värnar om sitt sekulära arv, även om det finns lagar som förbjuder rasistiska och etniska förolämpningar och skymfer. Kristna grupper lyckades inte blockera inspelningen av Martin Scorseses film ”Jesu sista frestelse” från 1988, och 2006 underkände en domstol stämningen mot en jeansannons, som visade 13 halvklädda, androgyna personer runt ett bord, som påminde om den sista måltiden.

Balansgången mellan respekt för religiös tro och yttrandefrihet är svår med tanke på att det fortfarande är olagligt att häda i en del europeiska länder.
I Tyskland är det förbjudet att referera till religion på ett sätt ”som kan förmodas störa den allmänna ordningen”. I Grekland är det bara kristendomen man inte får häda, och i Nederländerna är ”föraktfull” hädelse ett brott.
Det sista riktigt stora fallet, som inträffade 1968, involverade en roman som framställde Gud som en åsna med mycket speciella parningsvanor. Författaren frikändes, därför att åklagaren inte kunde bevisa att han hade varit ”föraktfull”.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune