Tempus 2008 v 14

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13

Svåra tider stundar i Andorra

Varje år på den dag när man firar helgonet St. Charles Borromeo brukar de familjer, som styr bankerna i Andorras huvudstad, träffas och diskutera det gångna årets affärer. Men inte ens helgonet förmådde höja stämningen på det senaste mötet. Bankirerna ”måste dra åt svångremmen”, sade Antoni Armengol Aleix, vd för det andorranska bankförbundet.

JOHN TAGLIABUE
Andorra La Vella
Furstendömet Andorra är ett litet land i Pyrenéerna där dess tre smala dalar formar ett Y mellan Frankrike i norr och Spanien i söder. ”Alla kunde ta sig hit till fots”, sade Armengol om bankirerna, varmed han antydde landets litenhet.
Andorra, som blev medlem i FN 1993, har blomstrat de senaste åren tack vare turismen i första hand. Elva miljoner besökare kom förra året. En del för att åka skidor eller vandra, men de flesta var korttidsbesökare från Spanien och Frankrike, som ser Andorra som en jättelik butiksgalleria på hög höjd.
Andorra, som inte har någon inkomstskatt och få andra skatter, har offrat charmen för kommers. Vägen som löper runt huvudstaden ser ut som ett jättelikt köpcentrum med det ena skattefria varuhuset efter det andra. Stadens stora butiksgator kantas av affärer som säljer schweiziska klockor, franska parfymer och ej receptbelagda läkemedel till fyndpriser. I närliggande städer som Encamp och Canillo reser sig höghus, som har tagit död på de gamla, charmiga stadskärnorna.

Det finns bara fem banker i Andorra, och de har sammanlagt 1 500 anställda. När ekonomin började sätta fart växte den med upp emot nio procent per år. Byggindustrin gick som på räls och producerade hotell, fritidshus, köpcentra och bostadshus, och bankerna betalade alltihop.
Allt detta byggande krävde byggarbetare, vilket betydde att det kom en ström av arbetare från Spanien, Portugal, Frankrike och andra länder. Befolkningen har nästan fördubblats sedan 1986, och den uppgår nu till 82 000, varav en tredjedel är infödda andorraner.

Saker och ting har börjat sakta av på senare tid. Förra vintern var så gott som snölös, vilket drabbade skidorterna och dämpade turismen. Detta påverkar i sin tur byggbranschen. ”Vi har nått ett slags tak”, tror Pilar Escaler Penella, chef för Andorras handelskammare, som företräder ett trettiotal av landets största företag. ”Det är hög tid att diversifiera”, tillägger hon.
Bankerna har också figurerat i nyhetsmedierna den senaste tiden. De har förr levt gott på banksekretessen och vägrat att uppge identiteten på utländska kunder, som kan misstänkas gömma undan pengar i Andorra för att slippa betala skatt hemma.
Men skatteparadiset Andorra har stått i rampljuset sedan i februari, när Tyskland slog till mot skattesmitare. Information från en tjallare i en bank i Liechtenstein, som också är ett litet, bergigt furstendöme, avslöjade att hundratals tyskar hade stoppat undan miljontals dollar.
Hos Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling i Paris (OECD) står Andorra tillsammans med Liechtenstein och Monaco på listan över ”ej samarbetsvilliga skatteparadis”. Andorras mål är att suddas bort från OECDs lista. ”Vi vill inte ha etiketten skatteparadis”, Armengol, som tidigare har varit Andorras utrikesminister.
I regeringens säte i en byggnad i granit vid Avenue Prat de la Creu har kabinettet godkänt ett lagpaket, som är näst intill revolutionärt. För första gången kommer de andorranska företagen att tvingas föra bok, och hindren för utländska investerare har rivits.

Förändringar är svårt för ett folk som i flera sekler har levt som en storfamilj i enkla stenhus med skiffertak.
Andorras suveränitet som europeisk mikrostat härrör från Karl den stores dagar. Han erövrade detta område i Pyrenéerna från morerna på 800-talet. 1950 fanns det fortfarande bara ca 6 000 andorraner. Elektriciteten kom 1935, när det byggdes en generatorstation vid den strida Valirafloden. Vägen från huvudstaden till den spanska gränsen blev inte asfalterad förrän 1959.
Andorra styrdes i flera århundraden som ett furstendöme av biskopen av Urgell i Spanien och Frankrikes kungar och presidenter. Varje år, som ett tecken på underdånighet, betalade andorranerna de två dignitärerna ett slags skatt i form av ett antal skinkor, brödlimpor och vinflaskor.
Men 1993 gav Andorra sig självt en demokratisk författning och ett valt parlament. Biskopen av Urgell och Frankrikes president är fortfarande statsöverhuvuden, men deras ämbeten är ceremoniella. Den årliga skatten har slopats.

Nu krävs det emellertid nya förändringar för att undvika svåra tider. ”Folk minns bara det som var bra”, säger Andorras finansminister, Mirapeix Lucas. ”Ingen kommer ihåg hur dåliga vägar vi hade”.
Escaler vid handelskammaren, som föddes i Barcelona av andorranska föräldrar och nyligen flyttade ”hem”, påpekar att det krävs nya idéer och attityder: ”Eftersom vi är ett bergsfolk finns här en sorts individualism”, säger hon. ”Det är som om vi har varit barn väldigt länge och slutligen har vuxit upp. Allt detta är nytt för oss”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times