Tempus 2007 v 42

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41

Revolutionärerna är tillbaka

Den orangea revolutionens huvudaktörer är tillbaka som regeringsbildare. Frågan är om de lyckas hålla sams den här gången.

CLIFFORD J LEVY
Kiev
Ukrainas två västinriktade partier, som tillsammans firade triumfer i den orangea revolutionen 2004 men sedan började gräla och förlorade kontrollen över parlamentet, har enats om att försöka igen i en ny regeringskoalition.
Bara några timmar efter det att de slutgiltiga resultaten av förra månadens parlamentsval hade tillkännagivits deklarerade de två partierna att de hade tillräckligt många röster för att den f d premiärministern Julia Timosjenko skulle bilda regering på nytt. Hon stöds av president Viktor Jusjtjenko, som omväxlande är hennes allierade och hennes rival.

Timosjenko, som har lovat att arbeta för ett närmande mellan Ukraina och Europeiska unionen och öka distansen till Moskva, verkade i måndags erkänna att hennes tidigare, ganska korta tid som premiärminister var besvärlig. ”Vi har analyserat vad som hände förra gången, och nu vet vi bestämt vad vi skall göra, hur vi skall göra det och tillsammans med vem”, sade hon.
Jusjtjenko, som var den orangea revolutionens hjälte och som har förlorat mycket av sin popularitet på grund av den politiska turbulensen, utfärdade en kommuniké, som manade alla de stora politiska partierna att samarbeta och söka samförstånd. ”Detta ger landet en möjlighet att bryta sig loss ur den onda cirkeln av kriser och konflikter i maktstrukturerna och öppna vägen mot framsteg”, sade presidenten.

Överenskommelsen om en regeringskoalition är preliminär, eftersom Timosjenko inte utses till regeringschef formellt förrän det nya parlamentet samlas inom några veckor. Timosjenko och Jusjtjenko har ofta kommit överens för att bara bli oense igen, men den här gången försäkrar deras medarbetare att avtalet kommer att stå fast.
Pakten är ett slags upprättelse för Timosjenko, vars engagerade anföranden i den orangea revolutionen gjorde henne till en symbol och en av Östeuropas mest kända politiker.
Revolutionen bröt ut efter det att Jusjtjenko förlorade ett presidentval, som av allt att döma fläckades av valfusk från segrarens sida. Ledaren för denna, Viktor Janukovitj, hade också öppet stöd av president Vladimir Putin och Kreml. I fjol utnyttjade Janukovitj striden mellan presidenten och Timosjenko och erövrade segern i parlamentsvalen, varefter han kunde bilda regering.
Men i nyvalet i förra månaden förlorade han ändå, trots att han hade anlitat en amerikansk konsult, som skulle hjälpa honom att tvätta bort apparatjikstämpeln.

President Jusjtjenko uppmanar nu till försoning, men Janukovitj utfärdade en kommuniké i vilken han inte nämner Timosjenko vid namn utan bara kritiserar hela valkampanjen och de politiker, ”som sätter sina personliga ambitioner och intressen framför nationens”.
Det går inte att förneka att det bräckliga förhållandet mellan Jusjtjenko och Timosjenko återigen hamnar i rampljuset. Deras koalition har bara en liten övervikt i parlamentet, och eventuella avhopp skulle omedelbart orsaka ännu mera politisk oreda.
De slutgiltiga valresultaten avslöjade att Janukovitjs Regionparti blev största parti med 175 mandat i parlamentet, medan Timosjenkoblocket fick 156 mandat och Jusjtjenkos Vårt Ukraina fick 72.
Parlamentet har 450 platser, och de två västsinnade partierna får sammanlagt 228 mandat. Koalitionen skulle kunna knyta ytterligare ca 20 mandat till sig genom att erbjuda ett av de mindre partierna plats i regeringen.
© 2007 TEMPUS/The New York Times