Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Historiker talar om "den stora terrorn", men i rysk
folkmun kallas denna skräckens tid under Stalineran helt
enkelt "37". 1937, för sjuttio år sedan,
började massutrensningarna med ordernummer 00447. Minst en
och en halv miljon människor anhölls, av dessa avrättades
omkring 700 000.
"En enda order berövade mig min barndom", säger
pensionären Olga. Hon är 72 år gammal och bor
i ett litet hus i Moskvas utkanter. Hon sitter med barn och barnbarn
runtomkring sig. "Idag har de en fin barndom." Hon nickar
stolt och ser lycklig ut.
Olgas egen barndom var däremot en mardröm. Hon vet
inte var hon föddes. Hon vet inte vad hon egentligen heter.
Hon hade precis fyllt två när hennes föräldrar
helt enkelt försvann en natt. Vart har hon aldrig fått
reda på. Antagligen föll de offer för det landsomfattande
förtrycket. Skälen har Olga aldrig frågat efter.
"Det var en lögnernas tid. Då, 1937. Det vet du
redan."
1937 var det år då Stalins terror nådde sin
höjdpunkt, samma år som Olga transporterades iväg
till ett barnhem i Norilsk, en stad vid den norra polcirkeln.
Där tvingades hon senare att slita hårt i nickelkombinatet
– liksom tusentals andra tvångsarbetare. "Ständigt
och jämt frös vi. Där uppe är vintrarna bitande
kalla och inte ens på sommaren blir det varmt på riktigt",
minns hon.
Olgas öde delar hon med tiotusentals andra. Frivilligorganisationen
Memorial uppstod 1989 ur en medborgarrörelse med syftet att
upprätta minnesmärken för förtryckets offer.
Hos dem registrerade sig enbart i fjol hundratals föräldralösa
barn som Olga. Memorials register innehåller nu mer än
två miljoner korta biografier över Stalins offer. Bland
dessa ger sig Olga på jakt efter sina föräldrars
öde.
Den ökända order som förstörde Olgas barndom
bar numret 00447. Denna presenterades för politbyrån
den 30 juni 1937 av Nikolaj Jezjov, chef för NKVD, Folkkommissariatet
för inrikes ärenden. Detta blev den officiella startsignalen
för den stora terrorns tid, som varade till 1938. Historiker
benämner även denna period "Jezjovsjtjina",
eftersom Jezjov kom att bli Stalins exekutor och organisatör
av massarkebuseringarna.
Orderns titel löd: "Om repressionsåtgärder
gentemot f d kulaker, kriminella och andra antisovjetiska element".
I ordern står det ordagrant: "De statliga säkerhetsorganen
står nu inför uppgiften att skoningslöst krossa
hela rasket av antisovjetiska element, för att skydda det
arbetande sovjetiska folket från deras kontrarevolutionära
intriger, och för att slutgiltigt, en gång för
alla, göra slut på deras nedriga undergrävande
verksamhet gentemot sovjetstatens grundvalar."
Totalt anhöll NKVD på 14 månader, enligt de senaste
beräkningarna, minst en och en halv miljon människor.
Omkring 700 000 av dessa arkebuserades. Order 00447 följdes
den 15 augusti av Jezjovs order nummer 00486 "Om socialt
farliga barn". Det var barn som Olga. Föräldralösa
barn vars föräldrar hade skickats till fångläger
eller skjutits såsom skadliga för sovjetstaten. Barn
över 15 år hamnade i Gulag, med åtta till tio
års tvångsarbete framför sig. De yngre barnen
skickade NKVD till särskilda barnhem, som det i Norilsk.
"Dessa barn växte upp under traumatiska betingelser", förklarar Memorial-medarbetaren Irina Sjerbakova. "Många förmår än idag inte tala om sina upplevelser", konstaterar denna belästa historiker som ansvarar för ett projekt om muntlig historia hos Memorial, och f n undersöker levnadsloppen för dessa "1937 års barn". "Icke desto mindre hade just dessa barn framgångsrika intellektuella karriärer under sextiotalet till åttiotalet i Sovjetunionen." Hon har gjort hundratals intervjuer med människor av denna generation och kan gång på gång konstatera att så varit fallet. Längtan till anpassning har varit särskilt stor bland 1937 års barn. "Fortfarande idag är de rädda för att sätta sig upp mot de styrande."
Denna generation demonstrerar Rysslands sanna problem. "Oförmågan att sörja och den outsägliga förmågan att förtränga." Inte heller Olga talar gärna om sin lidandes väg. Sitt efternamn vill den gamla skröpliga damen inte heller nämna. "Mitt riktiga namn har jag aldrig fått veta", säger hon sorgset. Hon är övertygad om att man på ålderns höst skall minnas de goda sidorna av livet. Man kan inte förbli ett offer hela livet. "Och Stalin är död sedan länge", säger hon med en avfärdande handrörelse.
SIMONE SCHLINDWEIN
Moskva
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
