Tempus 2008 v 13

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Fredsarbetet möter stora hinder

Medan röken lägger sig efter den senaste regeringsoffensiven i Darfur riskerar den länge efterlängtade fredsstyrkan, som ska bli världens största, att misslyckas redan innan den har inlett sitt uppdrag på grund av byråkratiskt krångel, samarbetssvårigheter med Sudans regering och tveksamhet från de medverkande ländernas sida att skicka tillräckligt många soldater till ett område, där konflikten alltjämt är aktiv.

LYDIA POLGREEN
Abu Surouj, Sudan
Fredsstyrkan, som är ett samarbetsprojekt mellan Afrikanska unionen (AU) och Förenta nationerna, tog över officiellt efter en överansträngd och utmattad AU-styrka 1 januari i år. Den nya styrkan har vid det här laget drygt 9 000 man mot förväntade 26 000 soldater och poliser, och styrkan blir inte fulltalig förrän i slutet av året, enligt uppgifter från FN.
De soldater som trots allt finns på plats, den gamla AU-styrkan plus två nya bataljoner, saknar nödvändig utrustning som exempelvis pansarfordon och helikoptrar för att utföra de mest rudimentära uppdragen i fredsbevarande syfte. En del soldater har till och med tvingats köpa blå färg för att förvandla sina gröna hjälmar till FN-blå.

Fredsbevararnas arbete är viktigare än någonsin. Minst 30 000 människor drevs på flykt förra månaden när regeringen och dess allierade miliser försökte återerövra territorium från rebellgrupperna, som strider i regionen.
I flera veckor efter attackerna gömde sig civila flyktingar i skogar nära sina hembyar eller på slätten längs den oroliga gränsen mellan Sudan och Tchad, dit hjälparbetare inte kan ta sig. De flesta ville återvända till sina förstörda och nedbrända byar och bygga upp dem igen, men få vågade göra detta, eftersom de hotades av kringvandrande banditgäng och miliser.
En ny fredsbevarande styrka, som har sin bas i Abu Surouj, en vindpinad utpost i hjärtat av kriget, kämpar hårt för att göra bättre ifrån sig än sin förtalade föregångare, men bristen på mannakraft och utrustning försvårar arbetet.
Trots detta har styrkan lyckats skapa lite större säkerhet för de tiotusentals sårbara civila, som finns i det väldiga område, som fredsstyrkan bevakar. Fredsstyrkan skickar nattliga patruller till flyktingläger, och den besöker regelbundet de områden som är värst drabbade av strider. De små framstegen är emellertid lätt förgängliga, och om det inte kommer fler soldater inom kort kommer denna fredsstyrka att få lika dåligt betyg som den förra.
”Vi har inte särskilt mycket tid på oss att visa vad vi duger till”, säger brigadgeneral Balla Keita, singalesisk befälhavare för omkring 2 000 soldater i västra Darfur.
”Gud gav profeterna förmågan att utföra mirakel för att folket skulle tro. Folk här kommer att tro när de ser förbättringar, och för att dessa ska komma måste vi ha mera folk. Vi måste göra mycket bättre ifrån oss”, säger Keita.

Utplaceringen av en av modern tids största fredsstyrkor någonsin i ett av jordens mest avlägsna, fientliga och otillgängliga områden kunde bara bli en logistisk mardröm. Darfur har inga kuster, det är ont om vatten, vägarna består av djupa hjulspår, som korsas av lera eller torkad sand i flodfåror utan vatten.
De logistiska problemen bleknar i jämförelse med de diplomatiska och politiska bekymmer som fredsstyrkan ställs inför. Vid tidigare tillfällen, när stora fredsstyrkor har organiserats i exempelvis Kongo, Liberia och Sierra Leone har centralregeringarna i dessa länder antingen kollapsat eller varit så svaga att de inte hade annat val än att acceptera fredsstyrkor. Sudans regering accepterade den FN-ledda fredsstyrkan först efter långvariga diplomatiska överläggningar och under hårda påtryckningar.

Arbetet med att få styrkan på plats har gått långsamt, och det är i första hand den sudanesiska regeringens fel. I flera månader efter det att FNs säkerhetsråd hade godkänt styrkan insisterade Sudan på att påverka dess utseende och mandat. Sudan ville själv bestämma vilka länder som fick medverka, och regeringen i Khartoum krävde också rätt att stänga fredsstyrkans kommunikationssystem när regeringsarmén gick till attack mot rebellerna. Khartoum ville också begränsa fredsstyrkans rörelsefrihet nattetid.
Till slut undertecknade regeringen en kompromisslösning med FN enligt vilken fredsstyrkan får operera fritt i Darfur. Men Sudan fick igenom kravet på att en stor majoritet av de deltagande soldaterna ska komma från afrikanska länder. Andra soldater godkänns bara om det inte finns afrikanska som kan utföra den specifika uppgiften.

Allt detta har försenat styrkans arbete, eftersom afrikanska arméer mestadels inte har vare sig tillräckligt med utrustning eller förmåga att mobilisera snabbt. Dessutom måste både soldater och utrustning motsvara FNs standard.
Sudans regering hävdar att afrikanerna visst kan utföra jobbet, och den vidhåller att icke-afrikanska styrkor betraktas som nykolonisatörer.
Dessa bekymmer har väckt farhågor om att FN-styrkan går samma öde till mötes som den tidigare AU-styrkan, som hämmades från starten av ett svagt mandat, som inskränkte sig till att bevaka eldupphör, inte skydda civila.
De tusentals soldater som skickades från Rwanda, Nigeria, Senegal och andra länder fanns i Darfur för att i första hand skydda de militära observatörerna, som var obeväpnade, och den obeväpnade civila polisen, vars uppgift det var att skydda flyktinglägren i Darfur.
Den ursprungliga vapenvilan bröts emellertid snabbt, och senare avtal ledde inte till fred. De afrikanska styrkorna ansågs kanske lite orättvist vara onyttiga kontrollanter, som besökte stridsskådeplatser först långt efter det att alla bevis hade röjts undan och de döda hade begravts.

Trots att den nya fredsstyrkan har rätt att röra sig fritt klagar de sudanesiska regeringsstyrkorna på dess närvaro. Major ABdullahi, en nigerian som leder ett fredskompani, säger att han måste akta sig att inte alienera regeringssoldaterna, eftersom de behövs också för att upprätthålla säkerheten. ”Faktum är att vi måste samarbeta med dem. Det tjänar inget till att irritera eller reta dem”.
Det är oklart om och när utplaceringen av fredssoldater i Darfur kan skyndas på, vilket beror på att man först måste undersöka om det finns afrikanska soldater tillgängliga. Västerländska aktivister anser att Sudans regering bär det största ansvaret för att skapa fred i regionen, och de kräver att Kina, som är Sudans största handelspartner och en av dess vapenleverantörer, ska sätta press på Sudan så att även västerländska och asiatiska soldater kan placeras i Darfur.
Sudans regering bär skulden för en del av förseningen, men FNs standardkrav gör också processen långsammare, enligt en del diplomater och bedömare.
Andra problem, som FNs byråkrati och de bidragande ländernas tvekan att skicka fler soldater, försenar också uppdraget.

Det saknas definitivt inte pengar. Rodolphe Adada från Kongo, som är uppdragets civile chef, uppger att fredsstyrkans budget uppgår till 1,7 miljarder dollar. Det som behövs är soldater och utrustning, och varken det ena eller det andra är lätt att få tag i. Han tror inte att ökad press på den sudanesiska regeringen hjälper. ”Det går inte att öka pressen på regeringen i Khartoum. Alla beslut är tagna, och det finns ingenting att tillägga. Nu gäller det att handla”.
En del länder tvekar att skicka soldater till Darfur, där det pågår en konflikt och inte finns tillstymmelse till fredsavtal eller fungerande eldupphör.
”Det internationella samfundet har två alternativ – försöka få till stånd ett fredsavtal och skicka fredsstyrka att övervaka processen, eller skicka fredssoldater utan att det råder fred”, säger Adada. ”Jag väljer det senare alternativet. Men hur bevarar man fred när det inte finns någon fred?”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times