Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
BARRY BEARAK
Diepsloot, Sydafrika
De två misstänkta rånarna hade redan blivit brutalt
misshandlade, och deras uppsvullna ansikten var alldeles blodiga.
En av dem kunde inte sitta upp, och det enda som höll honom
vid medvetande tycktes vara hans egen jämmer. Den andre,
Moses Tjiwa, tittade då och då på den hånfulla
folksamlingen och muttrade: ”Jag har inte gjort något”,
De båda misstänkta väntade på den ilskna
mobbens sista utbrott, plågan av att stickas i brand med
en bensindränkt filt runt kroppen. Men plötsligt räddades
de från denna ohyggliga död av en lokal politiker,
som modigt ingrep och vädjade: ”Låt polisen sköta
det här!”.
Polisen kom som vanligt sent, och många i mobben protesterade
mot att poliserna kom över huvudtaget. Till slut ropade en
polisman: ”Ge er iväg, annars åker jag härifrån
och kommer aldrig tillbaka för att hjälpa er igen. Jag
hagar Diepsloot!”.
Brottsligheten i Sydafrika framställs ofta som attacker
mot de välbeställda, men det är de fattiga som
är mest sårbara och utsatta. Fattiga människor
är lätta att komma åt för fattiga brottslingar.
Den fattiga kåkstaden Diepsloot i norra Johannesburg har
runt 150 000 invånare, och den närmaste polisstationen
ligger en och en halv mil bort.
Att bo i Diepsloot i tre veckor är att bevittna den ständiga
rädsla, som finns hos väldigt många fattiga i
städerna. Experterna pekar gärna på att brottsligheten
i Sydafrika är extremt brutal; på de ovanligt många
fallen av våldtäkt, kidnappningar och väpnade
rån. Morden har blivit färre, men det begås ändå
åtta gånger så många mord i Sydafrika
som i USA i relation till invånarantalet.
I Diepsloot uthärdar invånarna övergrepp i tystnad,
de rapporterar inte oförrätter och deras angripare är
för det mesta okända. Om en misstänkt identifieras
informerar offren vanligtvis informella självutnämnda
väktare eller anlitar egna skurkar för att ta tillbaka
ägodelar.
Det finns också en spontan, folkdomstol, förvandlas
till mobb och kan göra en misstänkt till syndabock för
otaliga andra brott. Till och med president Jacob Zuma säger
att medborgarna inte kan ”kritiseras om de tar lagen i egna
händer”.
De flesta gör detta på ett eller annat sätt.
Bland de välmående ersätter privata säkerhetsbolag
polisens skydd. På de öppna vidderna utanför Johannesburg
byggs den ena barrikaderade bosättningen efter den andra.
De omgärdas av elstängsel, övervakningskameror
och väpnade vakter.
Men de fattiga har inte råd med sådana försvarsverk.
Rån är det vanligaste brottet i Diepsloot, en plats
där de flesta dörrar hänger på sned och varje
gränd är en risk. Hammare används ofta vid attacker.
Tjuvar gömmer sig lätt i mörkret och plundrar dem
som börjar vandringen till arbetet före gryningen och
kommer hem efter mörkrets inbrott.
När mobben vände sin vrede mot Tjiwa och hans kamrat,
Philip Dlamini, hade en ung kvinna kommit med en penningpåse
med runt 500 dollar, som var dagsinkomsten i den livsmedelsbutik
där hon arbetar. Dlamini, som anklagades för att ha
ryckt åt sig påsen, greps snabbt. Misshandel fick
honom att ange en medhjälpare, Tjiwa, som just då hade
börjat dricka öl på Thembas bar.
”Vad handlar det om?”, frågade han dem som slet
ut honom på gatan. ”Du vet säkert”, svarade
hans antagonister och slog honom med en spade i huvudet.
Mobbens ofta förhastade agerande kan orsaka irreparabla skador.
Några dagar senare konstaterade polischefen Sam Mokgonyana
att varken Dlamini eller Tjiwa hade varit inblandade i rånet.
Han misstänkte i stället att den unga kvinnan var i
maskopi med andra.
”Det är hon som skulle ha gripits. Jag önskar jag
hundra män som jag att arbeta med, då skulle vi kanske
kunna utföra lite riktigt polisarbete”, säger han.
Sydafrika är en ung demokrati, och landets invånare
har ännu inte någon tilltro till myndigheternas förmåga
att skydda dem. Under apartheid var polisen det statliga förtryckets
agenter. Idag har attityden mot lagens väktare förändrats
från hat till förakt.
Enligt internationella mått har den sydafrikanska polisen
tillräckligt många anställda per capita, även
om det, med tanke på den stora kriminaliteten, skulle behövas
fler poliser. Hur man än mäter effektivitet och kapacitet
tenderar sydafrikanerna själva att avfärda poliser som
klåpare i bästa fall och banditer i värsta. I
Diepsloot betraktar man för det mesta ett gripande som ett
sätt att skaffa utpressningsverktyg.
När polischef Mokgonyana erkände att några av
hans poliser är korrumperade påstod han samtidigt att
den värsta korruptionen finns bland åklagare och domstolar.
Mokgonyana är ny på jobbet, och han säger att
hans ambition är att minst sex bilar ska vara ute och patrullera
varje given stund, men problemet är att ytterst få
av de vindlande gränderna inne i kåkstäderna är
asfalterade. Polismän patrullerar ogärna till fots bland
kyffen tillverkade av plåtsjok och bräder.
När mörkret faller håller även de flesta
invånare sig inomhus. 17 maj, strax efter midnatt, attackerade
en grupp rånare Ndlovus taverna. En man dödades och
tolv skadades. Skottlossningen väckte förmodligen upp
hundratals människor, men vid sådana tillfällen
anser de flesta att det är bäst att ingenting göra.
Attacken varade i tre timmar. Några av rånarna spelade
på de enarmade banditerna medan andra bar ut den ena ölkartongen
efter den andra. Kunderna hade beordrats att lägga sig på
magen på golvet, och en av banditerna satte på jukeboxen
och dansade sedan på fångarna.
Dipesloot är ett slags avstjälpningsplats för
sydafrikaner, som under tvång har drivits bort från
andra överfulla kåkstäder, och en samlingspunkt
för invandrare. Staden delas in i tolv områden. De
bättre områdena har statliga bostadshus, medan de sämsta
bara har slarvigt byggda skjul utan elljus. Vattnet kommer droppvis
i kranarna, och toaletterna är av den flyttbara sort, som
ofta ses på byggarbetsplatser.
Polisen har placerat en liten husbil i ”Område ett”,
men polismännen där gör bara pappersarbete. En
polisstation i rött tegel finns däremot i kåkstadens
norra del, men de som arbetar där är obeväpnade,
kommunalanställda poliser, som inte löser några
brott utan bara övervakar trafiken.
Vart och ett av stadens tolv område, eller ”extensioner”
som de kallas, har ett ”kommunövervakningsforum”,
en godkänd grupp frivilliga, som har till uppdrag att hjälpa
polisen – och ofta agerar utan polisens kännedom. Grupperna
varierar i storlek och taktik, men många fångar faktiskt
brottslingar och straffar dem med böter eller genom att sticka
deras bostäder i brand.
President Zuma gillar dessa fora och han talar sig varm för
”omedelbar rättvisa”. Hans parti, Afrikanska nationalkongressen,
anser att den här sortens samhällsorganisationer bör
bli många fler.
Men polisarbete är farligt, och de flesta frivilliga övervakare
är obeväpnade. Julius Malepe, ordförande i Extension
7, klagade för en tid sedan på att hans grupp hade
gripit flera misstänkta brottslingar, som dock släpptes
fria igen efter bara ett par dagar. Dessa brottslingar är
mycket hämndlystna, och Malepe kände sig hotad till
livet. ”Vi gör polisens jobb, men de får betalt,
inte vi”, sade han.
Detta hände bara en månad innan han mördades.
En tidig lördagsmorgon i juni gick han i spetsen för
ett tjugotal obeväpnade ”kontrollanter” i området.
Deras pass slutade klockan tre på natten, när männen
skildes åt och begav sig hemåt. Malepe och hans vän,
Samuel Matari, gjorde sällskap. När de passerade en
kyrka mötte de fyra väpnade män. ”Vi har varnat
dig”; ropade en av männen till Malepe, enligt Matari.
Han och vännen flydde hals över huvud, men Malepe sköts
ned i en av de många vindlande gränderna i Diepsloot.
Han stupade bara några meter från Ndlovus taverna.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
