Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
ANNETTE GROSSBONGARDT
Ankara
När Recep Tayyip Erdogan kommer till högkvarteret för
partiet, som kallar sig Rättvise- och utvecklingspartiet
(AKP), väntar en egen hiss på honom. Partiledaren stiger
in i hissen och beger sig upp till nionde våningen, där
han har ett arbetsrum med glänsande marmorgolv.
Kontoret liknar mer en presidentsvit i ett lyxhotell än ett
arbetsrum. I rummet finns förgyllda vitrinskåp, jättelika
takkronor och tunga, glänsande draperier. Blickfånget
är en violett soffgrupp i osmansk stil med stora, mjuka kuddar.
Den turkiska pressen kallar Erdogans arbetsrum för "Sultanens
rum".
AKPs nya huvudkontor i Ankara, som invigdes för några
veckor sedan, kostade 20 miljoner euro. Så mycket pengar
lägger man inte ned på ett nytt kontor om man inte
är säker på att behålla makten lång
tid framöver. Självförtroendet är på
topp i AKP.
AKP går med stor tillförsikt till det tidigarelagda
valet 22 juli, som egentligen är ett olycksfall i arbetet.
Valet blev nödvändigt därför att AKP inte
lyckades få sin presidentkandidat, utrikesminister Abdullah
Gühl, vald på grund av starka protester från
oppositionen.
Presidentvalet för två månader sedan störtade
landet i djup politisk kris, framför allt på grund
av militärens reaktion. Arméledningen blandade sig
nämligen i valet och uttryckte i skrift sin "oro"
över Gühls kandidatur. Många tolkade detta som
en kuppvarning, som syftade till att hindra AKP från att
ta kontroll även över presidentposten.
Därför går Turkiet till val 22 juli. Då
visar det sig om EU-kandidaten Turkiet förmår lägga
krisen bakom sig. Då avgörs om utveckling och stabilitet
samt de senaste årens tydliga Europakurs fortsätter
eller om landet åter skall styras av bräckliga koalitioner,
vilket bäddar för stagnation eller till och med oroligheter.
Förtjänar förnyat förtroende
Erdogan tycks vara säker på att övervinna hindren
och kunna bilda ny regering. "Jag är övertygad
om att folket kommer att visa oss förtroende", säger
premiärministern var han än visar sig. "Det är
nämligen vi som har lyft landet ur mörkret ut i ljuset",
säger han.
Orden är en hänvisning till att Turkiet för bara
några år sedan upplevde den värsta ekonomiska
krisen på länge och var mer eller mindre ostyrbart
under premiärminister Bülent Ecevit, tills Erdogans
AKP tog makten i november 2002 och började stifta hundratals
nya reformlagar.
Premiärministern basunerar ut sin regerings framgångar
i hela landet: ekonomin har vuxit med i genomsnitt 7,3 procent
per år, inflationen (som var nästan 57 procent 2001)
har pressats ned till ensiffrig nivå, budgetunderskottet
är mindre än en procent, medan handeln med utlandet
är värd 223,8 miljarder dollar.
"En regering som har fördubblat landets värde borde
väl förtjäna att bli omvald", säger Erdogans
rådgivare Cüneyd Zapsu.
Faktum är att AKP är största parti enligt opinionsmätningarna.
AKPs strateger hoppas till och med att röstandelen skall
öka med tio procent jämfört med förra valet.
AKP var ett år gammalt när det vann sitt första
val 2002 och tog regeringsmakten. Om partiet förblir lika
starkt efter valet om drygt två veckor kan det inte bara
fortsätta sin framgångsrika politik utan också
bli en modell för den muslimska världen och visa att
religion och västerländsk demokrati går att kombinera.
Men det finns ett par fakta, som grumlar regeringen Erdogans utsikter,
och det är inte bara den tydligt avtagande reformivern i
Ankara.
Det misslyckade försöket att placera den religiöse
Abdullah Gül, vars hustru bär huvudduk, på presidentposten
underblåste den gamla konflikten mellan religiösa och
sekulära turkar.
Detta gynnar framför allt den annars svaga oppositionen,
Republikanska folkpartiet, (CPH), som gör vad det kan för
att hålla konflikten vid liv. Partiet har en chans att på
nytt bli den näst största gruppen i parlamentet.
AKPs mål är att "upprätta en islamisk republik",
påstår CPHs vice ordförande, Onur Öymen,
som förr var Turkiets ambassadör i Tyskland.
Mot mitten
Miljontals människor har de senaste månaderna demonstrerat
mot Erdogans AKP och beskyllt honom och partiet för att vilja
förvandla Turkiet till en religiös stat. Men många
liberaler anser att beskyllningarna är minst sagt kraftigt
överdrivna. "Det finns ingen risk för att sharialagen
införs här", säger till exempel sångskrivaren
Zülfü Livaneli, som tillsammans med musikern Mikis Theodorakis
engagerar sig i kampen för mänskliga rättigheter
och vänskapen mellan Grekland och Turkiet. Livaneli erkänner
dock att AKP försöker förändra samhället
i "en konservativ, islamisk riktning".
Erdogans parti trädde för sex år sedan fram som
ett upplyst alternativ till det politiska islam. Partiprogrammet
är befriat från religiösa inslag och betecknar
sig som "demokratisk konservatism". "Kvinnor i
minikjol är lika viktiga som kvinnor i sjal", säger
AKP-parlamentarikern Egemen Bagis. "Vi har under vår
tid vid makten inte byggt en enda moské, utan bara skolor",
säger han.
Först efter valet visar det sig hur trovärdig fundamentalisternas
förvandling till demokratiska realpolitiker är.
För att stärka AKPs chanser i valet beordrade Erdogan
en gir mot mitten. Valprogrammet lovar en ny författning,
ökade medborgerliga rättigheter, fortsatt anpassning
till EU och fortsatt ekonomisk tillväxt. Men AKP lovar också
att åtgärda arbetslösheten och andra akuta sociala
problem. I programmet står inte ett ord om klädedräkt.
Under en utrensning i AKPs led skickade Erdogan nästan
hälften av de tidigare ledamöterna i parlamentet i politisk
pension, däribland f d kumpaner från den islamistiska
rörelsen. Andra fick gå därför att de lämnade
regeringen i sticket för fyra år sedan, när Erdogan
bad parlamentet att bevilja den amerikanska militärens begäran
att få använda turkiskt territorium under invasionen
av Irak.
Erdogan har ersatt de bortrensade politikerna med nya ansikten
- ansedda jurister, ekonomer, f d vänsteraktivister, erkända
socialdemokrater, däribland den f d generalsekreteraren i
CHP, Ertugrul Günay. Han lovordar sitt nya parti som "innovativt
och utvecklingsinriktat, liberalt och folkligt". Han betraktar
sin tidigare politiska hemvist som "ett gammalt, traditionalistiskt
parti, som hyser rädsla för verkliga friheter".
Modernt och ambitiöst
Att tunga politiker som Günay byter sida skickar starka signaler,
som visar att AKP har blivit attraktivt för ett brett politiskt
spektrum, som inkluderar konservativa, landsbygdstraditionalister
och religiösa väljare m fl. "AKP är Turkiets
modernaste och ambitiösaste parti för närvarande",
säger Aysenur Bahcekapali, en medelålders kvinnlig
advokat, som engagerar sig hårt för mänskliga
rättigheter och ett civilt samhälle men som också
kandiderar för AKPs räkning till parlamentet. "Att
en sådan som jag kan företräda partiet visar hur
öppet det är", säger hon.
Partiets grundarmedlemmar talar om en "jordbävning"
i AKP.
Bland de nya stjärnorna på valsedlarna finns också
den 40-årige ekonomen Mehmet Simsek, som arbetar som finansanalytiker
i London och New York. För ett par veckor sedan återvände
han till Turkiet, där han ännu inte har hunnit skaffa
sig en lämplig bostad. Hans hustru bor kvar i London tills
vidare.
Erdogan har givit honom valkretsen Gaziantep, som är en framåtsträvande
industristad i sydöstra Anatolien, omkring fem mil från
den syriska gränsen. Kanske fick han denna valkrets just
därför att han skulle få en inblick i fosterlandets
ekonomiska verklighet.
Förr åt Simsek lunch med fondförvaltare i Paris,
Stockholm, Frankfurt och New York, nu bedriver han valkampanj
ute på landsbygden, dricker te med bönder, skakar hand
med matthandlare och spelar kort på kaféerna, där
män samlas på eftermiddagen.
Hur kunde Simsek byta livet i världsmetropolen London
mot en valkampanj på den anatoliska landsbygden? Därför
att nu kommer tidpunkten, när det är dags att sätta
fart på Turkiet, säger ekonomen Simsek. "AKP är
en enastående rörelse. Den följer med globaliseringen
och försöker samtidigt bevara traditionella värderingar".
Simsek har, liksom Erdogan, som var son till en sjömansfamilj
i den fattiga stadsdelen Kasimpasa i Istanbul, gjort en klassresa.
Han är kurd och nionde barnet i en fattig bondefamilj, där
föräldrarna är analfabeter. Familjen försörjde
sig på grönsaksodling och några getter och får.
Simsek hade tur och fick stipendium, som hjälpte honom att
komma framåt.
Hans roll i AKP är noggrant definierad. Finansfolk som han
skall väcka näringslivselitens förtroende. Partiet
har faktiskt lyckats vinna över framträdande affärsmän
och andra samhällsledare på sin sida. "Om de bara
gör ett bra jobb spelar det ingen roll om deras fruar bär
sjal", säger konsulten och f d FN-ambassadören
Cem Duna med referens till AKPs toppledning. "Hittills har
de bevisligen gjort ett bra jobb", tillägger han.
Hotet från höger
Bristen på alternativ gör att AKPs misstag och försummelser
hamnar lite i bakgrunden, som till exempel de uteblivna reformerna
i fråga om yttrandefrihet eller den alltjämt bristfälliga
äganderätten för religiösa minoriteter.
Trots detta tänker många kristna armenier rösta
på AKP. "Det är det reformvänligaste partiet,
och det bemödar sig om religiös tolerans mot oss kristna",
säger chefredaktören för den turkisk-armeniska
veckotidningen Agos, Etyien Machupian.
Överraskande kommentarer som denna döljer det faktum
att läget efter valet kan bli mycket spänt. Om AKP vinner
en storseger och får möjlighet att utse en av de egna
till president måste armén egentligen verkställa
sin varning och intervenera. Men om AKPs majoritet blir för
svag, förmår partiet inte regera ostört vidare.
Den största faran hotar från höger. Den allt starkare
nationalismen skulle kunna hjälpa de hårdföra
politikerna i den högerextremistiska Nationella rörelsen
(MHP) in i parlamentet. Om MHP passerar tioprocentströskeln
kan AKP bli betydligt svagare i parlamentet.
Det är framför allt senaste tidens nya våg av
attacker från det förbjudna kurdiska arbetarpartiet,
PKK, som underblåser den nationalistiska vågen. Nästan
varje dag dör soldater i strider mot rebellerna i sydöstra
Turkiet. Vid begravningarna av soldaterna, som hyllas som martyrer,
syns många anhängare till MHP.
Frågan varför människor fortfarande dör
och dödas för PKKs skull är uppenbarligen den största
kampanjfrågan. "Människorna bryr sig inte om huvudduken
utan de undrar bara varför vi inte lyckas stoppa terrorismen",
erkänner Saban Disli, som är med i AKPs styrelse.
Nationalisternas ledare, Devlet Bahceli, har bromsat sina styrkor
något, men när han talar är det ingenting annat
än hets mot folkgrupp. I upptakten till valkampanjen talade
han om från utlandet styrda "kollaboratörer",
som skulle "slita den turkiska nationen i stycken inifrån".
Sedan utropade han "turkarnas århundrade".
Bahcelis MHP kan bli orsaken till att Erdogan inte får sin
två tredjedels majoritet och därmed inte heller får
tillräckligt många röster i parlamentet för
att få AKPs kandidat vald till president. I så fall
tvingas han söka en kompromiss med sina politiska motståndare.
Erdogan har med eftertryck varnat för att striden om vem
som skall vara statsöverhuvud förlänger Turkiets
politiska kris. Om det blir omöjligt att komma överens
med oppositionen finns det bara en utväg, enligt premiärminister
Erdogan: nyval igen.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel