Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2007 v 28

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27 
 
28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41
 42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 

Striden om mittens väljare


Två månader efter det misslyckade presidentvalet i Turkiet förbereder sig landet för parlamentsval. Premiärminister Erdogan räknar med seger. Han har bemödat sig om att ge sitt parti en ny image, och han har faktiskt lyckats locka liberaler, vänstersympatisörer och till och med politiska motståndare till sitt läger.

ANNETTE GROSSBONGARDT
Ankara
När Recep Tayyip Erdogan kommer till högkvarteret för partiet, som kallar sig Rättvise- och utvecklingspartiet (AKP), väntar en egen hiss på honom. Partiledaren stiger in i hissen och beger sig upp till nionde våningen, där han har ett arbetsrum med glänsande marmorgolv.
Kontoret liknar mer en presidentsvit i ett lyxhotell än ett arbetsrum. I rummet finns förgyllda vitrinskåp, jättelika takkronor och tunga, glänsande draperier. Blickfånget är en violett soffgrupp i osmansk stil med stora, mjuka kuddar. Den turkiska pressen kallar Erdogans arbetsrum för "Sultanens rum".
AKPs nya huvudkontor i Ankara, som invigdes för några veckor sedan, kostade 20 miljoner euro. Så mycket pengar lägger man inte ned på ett nytt kontor om man inte är säker på att behålla makten lång tid framöver. Självförtroendet är på topp i AKP.

Ett ödesval

AKP går med stor tillförsikt till det tidigarelagda valet 22 juli, som egentligen är ett olycksfall i arbetet. Valet blev nödvändigt därför att AKP inte lyckades få sin presidentkandidat, utrikesminister Abdullah Gühl, vald på grund av starka protester från oppositionen.
Presidentvalet för två månader sedan störtade landet i djup politisk kris, framför allt på grund av militärens reaktion. Arméledningen blandade sig nämligen i valet och uttryckte i skrift sin "oro" över Gühls kandidatur. Många tolkade detta som en kuppvarning, som syftade till att hindra AKP från att ta kontroll även över presidentposten.
Därför går Turkiet till val 22 juli. Då visar det sig om EU-kandidaten Turkiet förmår lägga krisen bakom sig. Då avgörs om utveckling och stabilitet samt de senaste årens tydliga Europakurs fortsätter eller om landet åter skall styras av bräckliga koalitioner, vilket bäddar för stagnation eller till och med oroligheter.
Förtjänar förnyat förtroende
Erdogan tycks vara säker på att övervinna hindren och kunna bilda ny regering. "Jag är övertygad om att folket kommer att visa oss förtroende", säger premiärministern var han än visar sig. "Det är nämligen vi som har lyft landet ur mörkret ut i ljuset", säger han.
Orden är en hänvisning till att Turkiet för bara några år sedan upplevde den värsta ekonomiska krisen på länge och var mer eller mindre ostyrbart under premiärminister Bülent Ecevit, tills Erdogans AKP tog makten i november 2002 och började stifta hundratals nya reformlagar.
Premiärministern basunerar ut sin regerings framgångar i hela landet: ekonomin har vuxit med i genomsnitt 7,3 procent per år, inflationen (som var nästan 57 procent 2001) har pressats ned till ensiffrig nivå, budgetunderskottet är mindre än en procent, medan handeln med utlandet är värd 223,8 miljarder dollar.
"En regering som har fördubblat landets värde borde väl förtjäna att bli omvald", säger Erdogans rådgivare Cüneyd Zapsu.

Gammal konflikt

Faktum är att AKP är största parti enligt opinionsmätningarna. AKPs strateger hoppas till och med att röstandelen skall öka med tio procent jämfört med förra valet. AKP var ett år gammalt när det vann sitt första val 2002 och tog regeringsmakten. Om partiet förblir lika starkt efter valet om drygt två veckor kan det inte bara fortsätta sin framgångsrika politik utan också bli en modell för den muslimska världen och visa att religion och västerländsk demokrati går att kombinera.
Men det finns ett par fakta, som grumlar regeringen Erdogans utsikter, och det är inte bara den tydligt avtagande reformivern i Ankara.
Det misslyckade försöket att placera den religiöse Abdullah Gül, vars hustru bär huvudduk, på presidentposten underblåste den gamla konflikten mellan religiösa och sekulära turkar.
Detta gynnar framför allt den annars svaga oppositionen, Republikanska folkpartiet, (CPH), som gör vad det kan för att hålla konflikten vid liv. Partiet har en chans att på nytt bli den näst största gruppen i parlamentet.
AKPs mål är att "upprätta en islamisk republik", påstår CPHs vice ordförande, Onur Öymen, som förr var Turkiets ambassadör i Tyskland.
Mot mitten
Miljontals människor har de senaste månaderna demonstrerat mot Erdogans AKP och beskyllt honom och partiet för att vilja förvandla Turkiet till en religiös stat. Men många liberaler anser att beskyllningarna är minst sagt kraftigt överdrivna. "Det finns ingen risk för att sharialagen införs här", säger till exempel sångskrivaren Zülfü Livaneli, som tillsammans med musikern Mikis Theodorakis engagerar sig i kampen för mänskliga rättigheter och vänskapen mellan Grekland och Turkiet. Livaneli erkänner dock att AKP försöker förändra samhället i "en konservativ, islamisk riktning".
Erdogans parti trädde för sex år sedan fram som ett upplyst alternativ till det politiska islam. Partiprogrammet är befriat från religiösa inslag och betecknar sig som "demokratisk konservatism". "Kvinnor i minikjol är lika viktiga som kvinnor i sjal", säger AKP-parlamentarikern Egemen Bagis. "Vi har under vår tid vid makten inte byggt en enda moské, utan bara skolor", säger han.
Först efter valet visar det sig hur trovärdig fundamentalisternas förvandling till demokratiska realpolitiker är.
För att stärka AKPs chanser i valet beordrade Erdogan en gir mot mitten. Valprogrammet lovar en ny författning, ökade medborgerliga rättigheter, fortsatt anpassning till EU och fortsatt ekonomisk tillväxt. Men AKP lovar också att åtgärda arbetslösheten och andra akuta sociala problem. I programmet står inte ett ord om klädedräkt.

Personalbyte

Under en utrensning i AKPs led skickade Erdogan nästan hälften av de tidigare ledamöterna i parlamentet i politisk pension, däribland f d kumpaner från den islamistiska rörelsen. Andra fick gå därför att de lämnade regeringen i sticket för fyra år sedan, när Erdogan bad parlamentet att bevilja den amerikanska militärens begäran att få använda turkiskt territorium under invasionen av Irak.
Erdogan har ersatt de bortrensade politikerna med nya ansikten - ansedda jurister, ekonomer, f d vänsteraktivister, erkända socialdemokrater, däribland den f d generalsekreteraren i CHP, Ertugrul Günay. Han lovordar sitt nya parti som "innovativt och utvecklingsinriktat, liberalt och folkligt". Han betraktar sin tidigare politiska hemvist som "ett gammalt, traditionalistiskt parti, som hyser rädsla för verkliga friheter".
Modernt och ambitiöst
Att tunga politiker som Günay byter sida skickar starka signaler, som visar att AKP har blivit attraktivt för ett brett politiskt spektrum, som inkluderar konservativa, landsbygdstraditionalister och religiösa väljare m fl. "AKP är Turkiets modernaste och ambitiösaste parti för närvarande", säger Aysenur Bahcekapali, en medelålders kvinnlig advokat, som engagerar sig hårt för mänskliga rättigheter och ett civilt samhälle men som också kandiderar för AKPs räkning till parlamentet. "Att en sådan som jag kan företräda partiet visar hur öppet det är", säger hon.
Partiets grundarmedlemmar talar om en "jordbävning" i AKP.
Bland de nya stjärnorna på valsedlarna finns också den 40-årige ekonomen Mehmet Simsek, som arbetar som finansanalytiker i London och New York. För ett par veckor sedan återvände han till Turkiet, där han ännu inte har hunnit skaffa sig en lämplig bostad. Hans hustru bor kvar i London tills vidare.
Erdogan har givit honom valkretsen Gaziantep, som är en framåtsträvande industristad i sydöstra Anatolien, omkring fem mil från den syriska gränsen. Kanske fick han denna valkrets just därför att han skulle få en inblick i fosterlandets ekonomiska verklighet.
Förr åt Simsek lunch med fondförvaltare i Paris, Stockholm, Frankfurt och New York, nu bedriver han valkampanj ute på landsbygden, dricker te med bönder, skakar hand med matthandlare och spelar kort på kaféerna, där män samlas på eftermiddagen.

Ett bra jobb

Hur kunde Simsek byta livet i världsmetropolen London mot en valkampanj på den anatoliska landsbygden? Därför att nu kommer tidpunkten, när det är dags att sätta fart på Turkiet, säger ekonomen Simsek. "AKP är en enastående rörelse. Den följer med globaliseringen och försöker samtidigt bevara traditionella värderingar".
Simsek har, liksom Erdogan, som var son till en sjömansfamilj i den fattiga stadsdelen Kasimpasa i Istanbul, gjort en klassresa. Han är kurd och nionde barnet i en fattig bondefamilj, där föräldrarna är analfabeter. Familjen försörjde sig på grönsaksodling och några getter och får. Simsek hade tur och fick stipendium, som hjälpte honom att komma framåt.
Hans roll i AKP är noggrant definierad. Finansfolk som han skall väcka näringslivselitens förtroende. Partiet har faktiskt lyckats vinna över framträdande affärsmän och andra samhällsledare på sin sida. "Om de bara gör ett bra jobb spelar det ingen roll om deras fruar bär sjal", säger konsulten och f d FN-ambassadören Cem Duna med referens till AKPs toppledning. "Hittills har de bevisligen gjort ett bra jobb", tillägger han.
Hotet från höger
Bristen på alternativ gör att AKPs misstag och försummelser hamnar lite i bakgrunden, som till exempel de uteblivna reformerna i fråga om yttrandefrihet eller den alltjämt bristfälliga äganderätten för religiösa minoriteter.
Trots detta tänker många kristna armenier rösta på AKP. "Det är det reformvänligaste partiet, och det bemödar sig om religiös tolerans mot oss kristna", säger chefredaktören för den turkisk-armeniska veckotidningen Agos, Etyien Machupian.
Överraskande kommentarer som denna döljer det faktum att läget efter valet kan bli mycket spänt. Om AKP vinner en storseger och får möjlighet att utse en av de egna till president måste armén egentligen verkställa sin varning och intervenera. Men om AKPs majoritet blir för svag, förmår partiet inte regera ostört vidare.
Den största faran hotar från höger. Den allt starkare nationalismen skulle kunna hjälpa de hårdföra politikerna i den högerextremistiska Nationella rörelsen (MHP) in i parlamentet. Om MHP passerar tioprocentströskeln kan AKP bli betydligt svagare i parlamentet.
Det är framför allt senaste tidens nya våg av attacker från det förbjudna kurdiska arbetarpartiet, PKK, som underblåser den nationalistiska vågen. Nästan varje dag dör soldater i strider mot rebellerna i sydöstra Turkiet. Vid begravningarna av soldaterna, som hyllas som martyrer, syns många anhängare till MHP.

AKP behöver stor majoritet

Frågan varför människor fortfarande dör och dödas för PKKs skull är uppenbarligen den största kampanjfrågan. "Människorna bryr sig inte om huvudduken utan de undrar bara varför vi inte lyckas stoppa terrorismen", erkänner Saban Disli, som är med i AKPs styrelse.
Nationalisternas ledare, Devlet Bahceli, har bromsat sina styrkor något, men när han talar är det ingenting annat än hets mot folkgrupp. I upptakten till valkampanjen talade han om från utlandet styrda "kollaboratörer", som skulle "slita den turkiska nationen i stycken inifrån". Sedan utropade han "turkarnas århundrade".
Bahcelis MHP kan bli orsaken till att Erdogan inte får sin två tredjedels majoritet och därmed inte heller får tillräckligt många röster i parlamentet för att få AKPs kandidat vald till president. I så fall tvingas han söka en kompromiss med sina politiska motståndare.
Erdogan har med eftertryck varnat för att striden om vem som skall vara statsöverhuvud förlänger Turkiets politiska kris. Om det blir omöjligt att komma överens med oppositionen finns det bara en utväg, enligt premiärminister Erdogan: nyval igen.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel