Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Samtidigt som den amerikanska militären försöker
kontrollera våldet i centrala Irak anas början på
en andra konflikt i norr.
Senaste tidens rapporter om omfattande turkiska intrång
på irakiskt territorium verkar vara osanna, men den turkiska
armén är ovanligt aktiv i sydöstra Turkiet, där
en stor del av den kurdiska minoriteten bor. Kurderna utgör
en femtedel av Turkiets befolkning.
I mitten av förra veckan meddelade den turkiska militären
att den skulle etablera ”säkerhetszoner” i tre
distrikt, inklusive Sirnak. Åtgärden erinrar om det
undantagstillstånd som rådde i regionen fram till
2002 under regimens kampanj mot en militant separatistgrupp.
Denna grupp, Kurdistans arbetarparti, PKK, har med våld
utmanat den turkiska regeringen sedan 1980-talet i sin kamp för
en självständig kurdisk stat. Gruppen har på senare
tid intensifierat sina attacker mot turkiska soldater. Militanta
kurder dödade sju soldater i förra veckan genom att
gömma sig i en lastbil som fraktade livsmedel. Tre skogvaktare
dödades också i förra veckan av en landmina.
”De attackerar våra soldater dagligen”, säger
en statstjänsteman i Sirnak, som ligger norr om gränsen
till Irak och i närheten av flera militärbaser. ”Någon
måste göra något. President Bush måste
ge oss tillstånd, låt de turkiska soldaterna gå
in i Irak”, säger han.
Både utrikesminister Condoleezza Rice och försvarsminister
Robert M Gates har varnat Turkiet för att tränga in
i Irak, och Turkiet kommer förmodligen inte att gå
emot det allierade USAs vilja. Det skulle vara pinsamt för
Amerika och kunna tolkas som öppen kritik mot USAs politik
i Irak.
Turkiet har gått in i Irak med tiotusentals soldater tre
gånger sedan i början av 1990-talet, och allt tyder
på att landet åtminstone diskuterar en upprepning.
Detta försätter USA i en knivig situation mellan två
allierade. Kurderna är USAs mest pålitliga partners
i Irak, och Turkiet, som tillhör NATO, låter USA använda
en flygbas, som amerikanerna använder för att förse
stora delar av centrala Irak med materiel och förnödenheter.
”Amerikanerna måste välja, turkarna eller kurderna”,
säger tjänstemannen i Sirnak.
Den turkiska militären påpekar att dess närvaro
i gränsområdet bara är ett led i en regelbunden
vårövning och att eventuella intrång i Irak kräver
en klarsignal från parlamentet först.
Den turkiska militären sätter press på USA och
den kurdiske ledaren i norra Irak, Massoud Barzani, som uppmanas
att vidta åtgärder mot de turkiska kurderna i hans
område. En västerländsk diplomat uppger att skillnaden
mellan den turkiska militärens agerande i år och tidigare
år är att den redovisar sina farhågor öppet.
”Generalstaben spelar ett farligt spel vid gränsen”,
säger advokaten Mahmut Vefa i provinshuvudstaden Diyarbakir.
Vefa tillhörde förr ett kurdiskt politiskt parti. ”Militären
sänder ett budskap till norra Irak, USA och det kurdiska
folket i Turkiet”, säger han.
Risken för militär intervention ökade efter ett
självmordsattentat i Ankara i maj som dödade åtta
människor. Den turkiska regeringen lade skulden på
militanta kurder, som dock förnekade inblandning.
Kort tid efter attentatet påpekade premiärminister
Recep Tayyip Erdogan i skarpa ordalag att Turkiet ”ber inte
någon om tillåtelse” när det gäller
eventuella räder mot Irak. ”Turkiet är fullt kapabelt
att bestämma om sin egen framtid”, sade premiärministern.
Erdogans regering förespråkade länge en politisk
lösning på den kurdiska konflikten, men på senare
tid har den försökt tillmötesgå mer nationalistiska
strömningar.
”Vad som helst kan hända nu”, säger Mehmet
Ali Kislali, krönikör i tidningen Radikal, som har nära
kontakter med militären. ”Man kan kanske utesluta en
massiv militär operation i Irak, men allt annat är möjligt”.
Turkiet har under årens lopp iscensatt kortvariga, småskaliga
räder in i Irak för att fånga militanta kurder.
Turkiet har en liten kontingent specialsoldater i en utpost i
Irak, men armén har inte trängt in på irakiskt
territorium sedan den amerikanska invasionen 2003.
Den markant utökade militära närvaron och aktiviteten
i närheten av Cizre, som ligger nära både den
syriska och irakiska gränsen, kom därför som en
överraskning. Stridsvagnar rullade fram över gräsmattorna
och avfyrade ett och annat skott. En amerikansktillverkad helikopter
flög över staden. Längre västerut, nära
Tigris, marscherade en grupp varma, utmattade turkiska soldater
på en grusväg mellan vetefälten. De var på
väg till sin förläggning efter ett patrulluppdrag
i de turkiska bergen. ”Jag har inte sett så här
många soldater på tio år”, konstaterade
en bonde i området.
På den irakiska sidan om gränsen berättade kurdiska
milismedlemmar nära byn Karavela att de hade observerat turkiska
tanks och soldater på den turkiska sidan i drygt en månad
nu.
”De har aldrig varit så många som nu. De påstår
att det handlar om en vanlig övning, men varför öva
så nära gränsen?”, undrar Khalil Sindi, kapten
i den kurdiska milisstyrkan Peshmerga.
De militanta kurderna utgör ett reellt hot. Under bara
april och maj dödades 30 turkiska soldater i olika attacker,
och under fjolårets sista nio månader dödades
omkring 600 människor i våld relaterat till de militanta,
enligt de turkiska myndigheterna.
Turkiet förhandlar om medlemskap i Europeiska unionen, och
dessa förhandlingar försvåras av att landet är
involverat i en väpnad kamp mot separatister.
”Det är som om Mexiko vore en del av USA och ville bli
självständigt”, säger Sirnak. ”Mexikanerna
skulle anfalla Miami och döda amerikaner. Sådana här
problem är aldrig lätta att lösa”.
Kurderna hävdar att Turkiet helt enkelt inte gillar tanken
på en nästan självständig kurdisk stat i
Irak. Även om kurderna i Turkiet har större rättigheter
än vad de hade under kampens våldsammaste fas i mitten
på 1990-talet så åtnjuter de ännu inte
fullständig jämlikhet, och tanken på en kurdisk
stat nära Turkiets sydliga gräns är djupt oroande
för de styrande i Ankara.
General Yasar Buyukanit, arméchef och en av landets
mäktigaste personer, påpekade lite spydigt i april
att de flaggor som möter ögat när man kommer till
Irak är kurdiska, inte irakiska, och att nationalsången
som sjungs är kurdisk, inte irakisk.
På den irakiska sidan av den vindpinade gränsstationen
vid Habur berättar passpolisen Rafi Gorogisian att en gigantisk
turkisk flagga hade hissats för en tid sedan på den
turkiska sidan som om den ville konkurrera med den kurdiska flaggan.
Den turkiska flaggan var belyst på nätterna, berättar
Gorogisian. Nu har kurderna hissat en ännu större flagga.
Den förvärrade situationen i Irak och de politiska påtryckningarna
på USA att dra tillbaka sina soldater oroar Turkiet.
”Turkarna vet inte vad som händer härnäst.
De måste leva i området. Turkarna sitter fast, och
de är mycket oroliga inför framtiden”, säger
en västerländsk diplomat i Ankara.
För många i Turkiet har de kurdiska separatisternas
krig varit en livslång mardröm, som förlorade
sin mening för länge sedan. I ett begravningstält
i Sirnak sitter Yusuf Yalcin och sörjer sin 21-årige
son, som dödades av de kurdiska separatister, som låg
i bakhåll i en lastbil. Sonen var kurd liksom sin far.
”Mördarna är kurder och offren är kurder”,
säger en äldre jordbrukare, som dricker te på
torget i Sirnak med sina vänner.
En speciellt cynisk händelse inträffade 2005 när
turkiska soldater togs på bar gärning under ett bombattentat
mot en kurdisk bokhandel i Semdinli. En person dödades. Flera
soldater dömdes till fängelse, men alla domarna ogiltigförklarades
senare av en appellationsdomstol, vilket förargade många
i regionen.
Invånare i Cizre är rädda för de nyligen
införda säkerhetsåtgärderna. ”Det blir
tufft”, säger en lantarbetare, som skördar hö
på en åker i närheten av turkiska soldater på
väg hem från en övning i bergen. ”Ordningsmakten
kommer att stoppa och undersöka alla. Bara man går
på toaletten skriver de upp ens namn”, klagar han.
SABRINA TAVERNISE
Cizre, Turkiet
© 2007 TEMPUS/The New York Times
