Tempus 2007 v 26

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

Sarkozy tar åt sig en del av äran

EU-toppmötet i förra veckan blev ännu en fjäder i hatten för Angela Merkel, vars ordförandeskap i EU-rådet nu är över. Många påpekar att Merkel hade god hjälp av sin nya kollega i Frankrike, Nicolas Sarkozy, med att knyta ihop förhandlingarna om ett nytt EU-fördrag.

Frankrikes nye president, Nicolas Sarkozy, har bekräftat Frankrikes traditionella plats i Europas diplomatiska hjärta genom att vara en av de drivande krafterna bakom den uppgörelse, som räddade Europeiska unionen från en allvarlig kris.
Sarkozy visade sig vara en nyckelperson i det stökiga EU-mötet. Hans hyperaktiva stil hjälpte till att krossa motståndet från Polens envisa ledare.
EU-toppmötet, som skulle pågår torsdag och fredag i förra veckan, avslutades inte förrän tidigt, tidigt på lördag morgon. Polen och Storbritannien krävde stora ändringar i det fördrag, som skall ersätta ett tidigare konstitutionellt förslag, som förkastades för två år sedan.

Premiärminister Tony Blair var fast besluten att få igenom ett par eftergifter, som han ansåg vara absolut nödvändiga för att övertyga den brittiska allmänheten om att det aktuella fördraget skiljer sig markant från det tidigare förslaget. Blair, eller snarare hans efterträdare, kan nu hävda att det nya fördraget, till skillnad från det förra, inte kräver någon folkomröstning, något som Blair tidigare har lovat de brittiska väljarna.
Men det verkliga hindret för en smidig överenskommelse i Bryssel var Polens president Lech Kaczynski, som deltog i mötet, och hans bror, premiärminister Jaroslaw Kaczynski, som hade stannat hemma i Warszawa. Till skillnad från Blair, som bara ville ha undantag, ifrågasatte polackerna en mycket central punkt i förslaget, röstsystemet.

På torsdagskvällen öppnade Sarkozy för en dramatisk debut på den internationella scenen under en presskonferens. Genom att hålla mikrofonen som om han vore en stå-upp-komiker och förbjuda TV-kameror på presskonferensen stod han med sin informella stil i skarp kontrast mot hans ibland lite högtravande företrädare, Jacques Chirac.
Sarkozy tycktes spritta av entusiasm och rörde sig fram och tillbaka på podiet med långa steg.
När förhandlingarna började på mötets andra dag sågs Sarkozy i närheten av Place Royale i Bryssel, där han promenerade tillsammans med ett tiotal nära rådgivare, inklusive utrikesminister Bernard Kouchner.

Efter en rad diplomatiska framgångar var förra veckans toppmöte en lite svårare utmaning för Tysklands förbundskansler, Angela Merkel, vilket främst hade historiska orsaker. Polens vägran att acceptera det föreslagna omröstningssystemet, med befolkningsstorlek som grund, bottnade i farhågor om att Tyskland skulle få alldeles för stor makt.
Före mötet hade de nationalistiska bröderna Kaczynski brutit mot ett inofficiellt tabu genom att referera till andra världskriget och erinra om det hade minskat Polens befolkning. ”Historia är historia. Och faktum är att om det inte hade varit något krig så skulle Polen inte ha 38 miljoner invånare utan många, många fler”.
Den sortens uttalande gjorde att Merkel bestämde sig för att ta itu med britterna först. Hon erbjöd Blair en möjlighet att ge Storbritannien undantag från en regel om medborgerliga rättigheter och speciella regler, som skyddar Storbritannien från att bli överröstat i rättsliga och polisiära ärenden. ”Vi fick en fantastisk uppgörelse”, konstaterade en brittisk regeringsrepresentant, ”och det beror nog på att tyskarna hade sådant sjå med polackerna”.

Till en början var Lech Kaczynski orubblig, vilket fick Merkel att höja insatsen och hota att fortsätta förhandlingarna trots Polens invändningar.
Det höga spelet höll nästan på att orsaka ett sammanbrott i förhandlingarna. Klockan nio på fredagskvällen klargjorde Tjeckiens och Litauens delegationer att de inte tänkte fortsätta förhandla utan Polen. Samtidigt var Belgien och Italien ursinnigs på Merkel därför att hon hade gått med på britternas krav.
När Merkel samlade de nationella ledarna igen erbjöd sig Sarkozy att göra ett sista försök att få polackerna med på noterna. Han och Blair satte sig tillsammans med Kaczynski, den polska delegationen och ett par tolkar. ”Några av polackerna rökte, så rummet var rökfyllt”, berättar en diplomat som var närvarande.
Sarkozy, som ibland talade franska och ibland engelska, erbjöd sig att komma till Polen och tala inför parlamentet där för att få i hamn en uppgörelse. Sedan kom även Luxemburgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, och försökte övertala polackerna. Blair använde sin berömda charm. Överläggningarna pågick i en och en halv timme, och den polske presidenten avbröt ibland för att ringa sin bror i Warszawa.

Till slut accepterade bröderna Kaczynski det nya röstsystemet på villkor att det inte träder i kraft förrän 2014. De har också rätt att kräva det gamla systemet skall användas i ytterligare tre år efter 2014.
När detta var klart var det emellertid fortfarande osäkert om uppgörelsen var i hamn, eftersom reaktionerna mot Storbritanniens undantag var så upprörda.
Dessutom blev Belgiens och Nederländernas ledare involverade i en egen liten dispyt om vissa eftergifter som Nederländerna krävde. Sarkozy lär än en gång ha ingripit och påpekat för bråkstakarna att deras uppträdande var oacceptabelt från två av EUs grundarländer.
Till slut var alla 27 länderna överens, och på en presskonferens klockan fem på lördagsmorgonen överräckte EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, en blomsterbukett till Merkel. Men det var nog ändå Sarkozy som stal showen. ”Det var på håret att vi misslyckades, men Frankrike gav inte upp”, sade han till reportrarna. ”Vi är extremt nöjda med vad vi har åstadkommit”.
STEPHEN CASTLE och DAN BILEFSKY
Bryssel
© 2007 TEMPUS/The New York Times