Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Från den dag som den f d KGB-officeren Alexander Litvinenko
dog i poloniumförgiftning i London i november i fjol behandlade
de ryska myndigheterna utredningen om hans död som om det
bara rörde sig om lite dålig PR. De avfärdade
anklagelserna om rysk inblandning som nonsens påhittad av
president Vladimir Putins fiender.
För några dagar sedan punkterade Storbritannien Rysslands
strategi. Ett beslut av det brittiska riksåklagarämbetet
att åtala en annan f d KGB-officer och begära honom
utlämnad tvingade Ryssland att ta mordaffären på
allvar och underkasta sig internationell lag.
Erfarenhetsmässigt brukar Ryssland inte klara sig särskilt
bra i sådana sammanhang, och konsekvenserna kan bli mycket
långtgående och ytterligare förstärka den
politiska, diplomatiska och sociala klyftan mellan Ryssland och
dess europeiska grannar.
I fall efter fall har Rysslands agerande befunnits bristfälligt
enligt den internationella rättvisans måttstock. Resultatet
är att själva konceptet lag och rättvisa har kommit
att symbolisera mer långtgående farhågor om
Putins sätt att bygga och använda makten och oron för
att han återinför gamla vanor, som har vållat
Europa stora bekymmer under årens lopp.
Den indirekta kritiken i ett antal internationella rättsfall
har irriterat Kreml märkbart, och Moskvas defensiva hållning
har, i sin tur, förstärkt besvikelsen hos dem i väst
som en gång hoppades att Ryssland skulle resa sig ur den
sovjetiska ruinhögen som en medlem med gott anseende i de
demokratiska, rättstatliga nationernas klubb.
Under Putins sju år som president har det uppstått
en cynism av sovjetisk typ mot lag och ordning. Det är en
attityd enligt vilken rättvisa, liksom diplomati, bara är
en rad politiska kalkyler garnerade med förstuckna mål
i stället för ett objektivt sökande efter sanning,
rättvisa och ansvarstagande.
Denna cynism har kännetecknat Putins presidentskap och gjort
det möjligt för honom att konsolidera makten genom att
med lagens hjälp försvaga medierna, marginalisera oppositionspartier
och fängsla politiska motståndare. Nu används
den för att anklaga Storbritannien att utnyttja sitt rättssystem
i fallet Litvinenko på samma sätt som Ryssland använder
sitt rättssystem, d v s för att manipulera lagen i politiskt
syfte.
I förra veckan påstod Putin att kritiken mot Rysslands
bristande respekt för mänskliga rättigheter och
demokratiska principer var ett försök från västs
sida att tvinga Ryssland till eftergifter i flera internationella
dispyter, från Iran och raketförsvar till Kosovos oberoende.
Ett av målen är att göra Ryssland medgörligare
i frågor, som inte har ett dugg med demokrati eller mänskliga
rättigheter att göra, sade Putin under ett besök
i Luxemburg.
Detta är kärnan i det som väcker oro för
utvecklingen i Ryssland hos många i väst. I stället
för att anamma de gemensamma värderingar, som enade
Europa efter Nazitysklands och Sovjetunionens totalitarism, betraktar
Putin de som vapen, som syftar till att försvaga Ryssland.
Ta till exempel Europarådets domstol för mänskliga
rättigheter i Strasbourg, som Moskva blev medlem i 1996.
Domstolen har blivit en populär instans bland ryssar som
söker rättvisa och upprättelse för övergrepp,
mestadels från polisens eller militärens sida. 2006
anmälde ryska medborgare 10569 fall, d v s 22 procent av
det totala antalet, till domstolen. Nästan hälften
av fallen avvisades av domstolen, men den väckte åtal
mot ryska myndigheter i 102 fall bara förra året.
Moskva döljer inte sitt missnöje. Det ryska parlamentet
har vägrat att ratificera ett nytt fördrag, som syftar
till att förenkla domstolens arbete, vilket blockerar andra
förändringar som Ryssland godkände 2004 (innan
Ryssland började förlora nästan alla fall i domstolen).
I januari kritiserade Putin politiseringen av domstolens
utlåtanden.
I förra veckan stämde Litvinenkos änka, Marina,
Ryssland för dess sätt att handlägga hennes mans
död. Mordet var ett otäckt budskap till regimkritiska
exilryssar i London och på andra platser om att exilen kanske
inte skyddar dem mot vedergällning.
I fallet Litvinenko har Ryssland snabbt meddelat att det vägrar
att lämna ut den misstänkte, Andrei Lugovoi (som har
förnekat inblandning). Den ryska författningen förbjuder
utlämning av medborgare, men Storbritannien har understrukit
Rysslands internationella åtaganden, inklusive en konvention
från 1957 om utlämning och en överenskommelse
mellan åklagare från båda länderna (undertecknad
bara några dagar före Litvinenkos död) att samarbeta
på utlämningsområdet.
Storbritanniens begäran om utlämning satte press på
Ryssland, något som Putin avskyr. Politiker och statskontrollerade
medier predikar sedan länge västfientlig nationalism.
Kreml och det ryska åklagarämbetet understryker att
Rysslands parallella utredning om fallet Litvinenko fortsätter.
Denna utredning har emellertid från första början
handlat mindre om Litvinenko än om exilryssar i London, som
av många misstänks för att ha iscensatt förgiftningen
för att misskreditera Moskva.
Rysslands problem är att få, varken hemma eller
utomlands, litar på rättsväsendets opartiskhet.
Ryska åklagare har upprepade gånger misslyckats med
att övertala europeiska regeringar att gripa och utlämna
misstänkta ryssar, som har flytt från Ryssland. Bland
dem finns många av Litvinenkos kolleger och samarbetspartners,
bl a oligarken Boris Berezovskij, som är statens fiende nr.
1, och Akhmed Zakajev, en tjetjensk separatistledare. De har eller
har inte begått brott, men det råder ingen tvekan
om att de skulle dömas skyldiga i Ryssland i vilket fall
som helst.
Ole Solvang, ordförande för den ideella föreningen
Stitching Russian Justice Initiative, som hjälper ryssar
att anmäla klagomål till Europadomstolen i Strasbourg,
säger att det finns stora problem i ryska domstolar och åklagarämbeten.
Det finns fall där domare och åklagare försöker
gissa vilket beslut som är det politiskt riktiga.
Det är ganska symptomatiskt att en talesman för Ryska
informationsbyrån, Vladimir Simonov, anade politiska motiv
bakom Storbritanniens begäran om utlämning. Simonov
tolkade Storbritanniens agerande som en politisk manöver
från Tony Blairs sida inför överlämnandet
av makten till Gordon Brown.
Han skrev: Det är troligt att premiärministern
avsiktligt placerade sin efterträdare i en situation där
han tvingas formulera sin politik gentemot Ryssland under press
av ett akut tvisteämne mellan de båda länderna.
De flesta britter inser att detta är struntprat.
PHILIPP HOY
Hannover, Tyskland
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune