Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Framför infarten till Olympiska tornet står en man
på ett litet podium. Han bär grågrön uniform
med vitt bälte och svarta handskar, och i händerna har
han två små flaggor, en grön och en röd.
Han signalerar så skickligt med dem att han skulle platsa
hos den statliga cirkusen. Grön flagga betyder att man får
köra, röd betyder stopp. Han viftar mest den röda
flaggan, och det beror förstås på att det inte
får vara hur lätt som helst att ta sig in hos OS-organisatörernas
högkvarter.
Bakom vaktposten står OS-tornet 19 våningar högt
i närheten av Beijings fjärde ringväg. På
tornet vajar Kinas och Olympiska kommitténs flaggor, som
anas vagt genom smogen, och på fasaden sitter emblemet för
OS 2008, som föreställer en springande figur mot röd
bakgrund. Emblemet är flera våningar högt. Entréhallen
har dimensioner som ett idrottspalats.
Besökare måste passera metalldetektorer i entrén,
och därefter möter man en jättelik filmduk med
logotyperna för de företag och organisationer som sponsrar
spelen: McDonalds, China Mobile, General Electric, Bank of China,
Volkswagen och Air China m fl. Denna filmduk representerar 1,5
miljarder euro. Allting är gigantiskt, allt glittrar, allt
kontrolleras.
Olympiska tornet är spelens hjärta och hjärna. Här arbetar funktionärer, som har kommenderats dit från den statliga Idrottskommittén, stadsförvaltningen, stadsrådet, partiet, nyhetsbyråerna och universiteten. De inväntar nästan 17 000 aktiva idrotssutövare och ledare från 205 länder. De skall organisera 302 tävlingar i 28 olika grenar, och de skall hantera drygt 20 000 utländska journalister, som är vana vid att få svar på sina frågor. De gör upp arbetsscheman för 100 000 frivilliga funktionärer, som skall hjälpa 500 000 turister att hitta i den stora staden. De har spenderat 38 miljarder dollar, byggt 20 nya arenor och anlagt nya tunnelbanelinjer. Allting planeras och kontrolleras i Olympiska tornet. Målet är perfekta spel.
Problemet är bara att världen och det kinesiska kommunistpartiet
har olika uppfattningar om vad som är perfekt.
Molnen över Beijing får inte regna i den regnrika månaden
augusti, smogen måste bort, taxichaufförerna måste
kunna tala engelska, fotgängarna får inte spotta och
OS-värdinnorna måste le hela tiden.
Polisen har auktoritet att upplösa demonstrationer, helst
så att ingen märker det. Kinesiska åskådare
ska gärna jubla under spelen men inte för högt,
eftersom det skulle kunna leda tankarna till OS i Berlin 1936.
Och de kinesiska idrottarna skall vinna så många guldmedaljer
som möjligt, men inte så många att det blir pinsamt.
Landet som i snart 60 år har styrts av det kommunistiska
partiet skall visa upp ett öppet, modernt, stolt samhälle
där alla rör sig fritt. Detta är den viktigaste
uppgiften av alla.
Det återstår knappt sex månader kvar till
OS, och Deng Yaping är den som ska se till att drygt 10 000
idrottsutövare får perfekt inkvartering, perfekt mat
och perfekta förhållanden för att förbereda
sig för tävlingarna. Detta är den lätta biten
i hennes uppdrag.
Den Yaping, som på 1990-talet var världens bästa
kvinnliga bordtennisspelare och idag är vice VD för
den olympiska byn, kan beskrivas som ett slags ambassadör
för spelen. När Internationella olympiska kommittén
(IOC) 2001 gav Kina uppdraget att arrangera OS 2008 var Deng taleskvinna
för den kinesiska delegationen. När logon för Beijing-OS
presenterades 2003 stod Deng tillsammans med hollywoodstjärnan
Jackie Chan på scenen. Hon är lika populär som
Franz Beckenbauer i Tyskland, och hon har fyra guldmedaljer från
spelen i Barcelona och Atlanta. Hon har vunnit nio världsmästerskap,
och för fem år sedan utsågs hon till 1900-talets
bästa idrottskvinna i Kina.
1997 blev valdes hon in i IOC. Hon har studerat historia i Nottingham
i England och ekonomi vid Cambridge, och hon håller för
närvarande med sin doktorsavhandling, som handlar om OS-sponsring.
Deng är världsvan och presentabel, mäter bara en
och en halv meter i strumplästen, men hon känner sig
stor nog för jobbet.
Deng tar emot på elfte våningen i ett sammanträdesrum
som gränsar till ett stort koontorslandskap fullt med vikväggar,
kaffemaskiner och datorer. Här i tornets arbetslokaler finns
inget glitter.
Deng föddes i provinsen Henan i det inre Kina 1973. Vid den
tiden var Kina ett av världens fattigaste länder. Landet
var isolerat utåt och avspärrat inåt och helt
förstört av Mao Zedongs kulturrevolution.
Samtidigt som Deng började spela bordtennis vid fem års
ålder öppnade Deng Xiaoping Kinas dörr till kapitalismen.
Nio år gammal vann Deng Yaping sitt första regionmästerskap,
men den statsanställde tränaren tyckte att hon var för
kortvuxen för att tävla på nationell nivå.
Hon tränade åtta timmar per dag, och enligt henne själv
slog hon bollen allt hårdare och sprang allt snabbare. ”Jag
visste att jag skulle få ett bra liv om jag bara lyckades
bli riktigt framgångsrik”, berättar hon.
Hon blev världsmästare första gången 1989,
samma år som militären slog till mot studentdemonstranterna
på Himmelska fridens torg. Och när hon lade racketen
på hyllan 1999 var Kina redan på god väg att
bli en stormakt.
Hon är ett barn av kommunistpartiet, som hon tackar för
allt: rikedom, studier i utlandet och berömdhet. Deng kan
göra allt som hennes föräldrar inte fick eller
kunde. Hon kan arbeta var hon vill, resa vart hon vill och äga
allt hon vill. Deng tycker inte att hon har anledning att klaga
på någonting i livet.
När det kinesiska utrikesdepartementet har mottagning står
hon tillsammans med idrottsministern och samtalar med exempelvis
Storbritanniens och Greklands ambassadörer, och hon är
ledamot i ett regeringsråd bestående av framstående
vetenskapsmän, kulturpersoner och idrottare. På nyårsdagen
talade president Hu Jintao inför rådet om ”det
harmoniska samhället” och de genomgripande reformer
som har ägt rum i Kina de senaste 30 åren. Han tog
även upp arbetet med att rätta till bristerna i samhället
och vikten av att hålla en fast kurs.
”Mitt arbete i regeringsrådet”, säger Deng,
”består bl a i att komma med förslag till förbättringar.
Vi har t ex fått igenom att flygpassagerare inte längre
behöver betala flygplatsavgifter utan att dessa inkluderas
i biljettpriserna. Detta har skyndat på incheckningsprocessen
avsevärt”.
Deng tror på det hon säger, och på det hon
inte säger. Med henne talar man helt enkelt inte om Tibet
och mänskliga rättigheter. När utländska journalister
talar med enkla människor, som inte är politiskt medvetna,
får de lätt en övedriven bild, påpekar Deng,
som misstänker att journalister ser Kinga ”genom färgade
glasögon”.
Hon är stolt över utvecklingen i hennes land, och hon
hoppas att de olympiska spelen ska leda till större öppenhet.
”För första gången tvingas våra olika
ministerier och myndigheter att kommunicera med varandra”,
påpekar Deng.
Men detta hjälper ingen människorättsaktivist att
bli frisläppt från fängelse, och det ger inte
den vandrande arbetskraften högre lön. Men i ett land
som Kina med stora inbördes konkurrerande byråkratier
är mera kommunikation ett stort steg. Regering, armé
och förvaltning har sina egna regler och sin egen politik.
Nu måste de till och med börja tala med ickestatliga
organisationer.
Ledningen för organisationskommittén i Beijing
styrs av byråkrater. Kommitténs ordförande heter
Liu Qi. Vid sin sida har han en vice ordförande och tre verkställande
direktörer, åtta vice verkställande direktörer
och fyra verkställande ledamöter i presidiet. De är
alla hemlighetsfulla personer med hemliga CV. Herrarna kammar
bena och damerna är permanentade. Tillsammans utgör
de en ganska dyster grupp ställföreträdare.
Det är Liu Qis uppgift att utfärda paroller. De låter
som om de har skrivits av en kinesisk dagspoet, som i hemlighet
har studerat västerländska träningsråd. Förra
året lanserades en kampanj som skulle lära Beijings
invånare att stå i kö, hålla gator och
torg rena och inte uppträda anstötligt inför utländska
besökare. Paroller i kampanjen betonade vikten av gott uppförande,
glatt humör och lojalitet.
Världen i Kina styrs, planeras och kontrolleras i olika institutioner
och församlingar, kommissioner och ständiga utskott.
Ingen vet när de sammanträder eller vad som beslutas.
I början av året presenterade Liu Qi riktlinjerna för
den kommande månaden inför hela organisatinskommittén.
En av huvuduppgifterna är att förbättra kommunikationen
med utlandet och skapa en positiv syn på de kommande spelen
i både Kina och världen, vilket får anses vara
ett gigantiskt projekt.
En statsapparat, vars funktionärer i årtionden har
uppträtt som hemligt sammansvurna, ska plötsligt bli
transparent.
Därför finns det personer som Jeff Ruffolo i organisationskommittén.
Han är en av totalt 30 utlänningar i Olympiska tornet.
På hans visitkort står: Senior Expert, vilket betyder
att han är PR-rådgivare på det olympiska mediekontoret.
Han är också den ende amerikanen i organisationskommittén.
Han har tidigare varit OS-reporter för CNN och PR-expert
hos ett kinesiskt flygbolag. Han var på tolv intervjuer
hos organisationskommittén innan han fick jobbet. Nu arbetar
han i hjärtat av det kinesiska hemlighetsmakeriet.
Han kommer från Los Angeles, är knappt 50 år
och något korpulent. En del av hans jobb är att skriva
pressreleaser till utlandet, d v s översätta kommunistiska
kungörelser till nyhetsengelska med tydliga budskap. Han
ska också träna underlydande i mediekontoret att umgås
med utländska kolleger. De får lära sig intervjuteknik,
att presentera bakgrundsfakta och att argumentera för sin
sak.
Han förbereder sin journalistkår på något
som de bara har en vag uppfattning om, nämligen pressen i
offentlighetens ljus, ett ljus som inte går att kontrollera.
Ruffolo är kommunikationslänken mellan Kina och världen.
Ibland säger han ”vi” när han pratar om OS
och organisationskommittén. Och ibland gör han ett
nästan förtvivlat intryck. Det är tydligen en mycket
tunn linje mellan att vara lojal och totalt bragt ur fattningen.
Sedan några veckor tillbaka arrangerar Ruffolo en sammankomst
varje tisdagsförmiddag med ledande företrädare
från organisationskommittén och journalister. Sammankomsten
kallas ”Att lära känna varandra”. Just den
här dagen är det direktören för medieavdelningen
som kommer. Ett nittiotal journalister har kommit för att
delta i det två timmar långa mötet. Men direktören
säger absolut ingenting utan ler bara vänligt i två
timmar och mumlar något till sina assistenter då och
då.
I stället är det två f d journalister vid nyhetsbyrån
Xinhua som håller låda. En av dem har rapporterat
från Bryssel om EU, och den andre var korrespondent i arabländerna,
där han bl a besökte ett av al-Qaidas utbildningsläger.
De båda är engagerade och tillmötesgående
och svarar villigt på alla frågor. De uppträder
med andra ord exakt som man förväntar sig att det skall
gå till.
Sedan ställer en journalist en fråga om vilka regler
som kommer att gälla för de ca 20 000 utländska
journalister som väntas rapportera från OS. De båda
f d korrespondenterna, som numera företräder staten,
hävdar att myndigheterna inte tänker begränsa journalisters
rörelsefrihet. ”Det ligger i vårt intresse att
hjälpa utländska journalister. Vi är öppna
och vill naturligtvis att bilden av Kina blir positiv, men det
står inte i vår makt att bara visa Kinas goda sidor.
Journalisterna kommer att berätta om det de ser, om verkligheten.
Tidigare negativa rapporter har kanske inte varit riktigt objektiva.
Vårt mål är att rapporteringen från Kina
under OS skall vara objektiv”.
När Beijing lämnade in sin OS-ansökan 2001 lovade
stadens dåvarande vice borgmästare till IOC att man
inte bara skulle se till att staden utvecklades utan också
samhället, som skulle demokratiseras. Det ingick liksom i
avtalet. I slutet av förra året greps människorättsaktivisten
Hu Jia för ”anstiftan till undergrävning av statsmakten”.
Han förvägras advokat, eftersom det handlar om statshemligheter.
Hu Jia har engagerat sig för aidssjuka och dissidenter. Innan
han greps hade han suttit i husarrest i ett halvår. Innan
han sattes bakom lås och bom konstaterade han att förhoppningen
om att OS skulle främja den demokratiska utvecklingen i Kina
hade grusats. Det kommunistiska partiet utnyttjar spelen för
att legitimera sig, enligt Hu.
Knappt 200 dagar återstår till spelen börjar,
och under denna tid kommer fler fall att uppstå. Protesterna
blir hela tiden högre. För närvarande tros 41 aktivister
sitta i fängelse. Gränserna för vad som får
sägas är tydliga, och förmodligen kommer de inte
att rivas. ”Vi organiserar bara spelen”, säger
Ruffolo, ”och yttrar oss inte i politiska frågor. Det
är inte lämpligt att tala om sådant”. Den
demokratiska utvecklingen i Kina tar ”babysteg”, enligt
Ruffolo.
Ruffolo finns med också när ”Nationellt träningscentrum”,
där nästan alla elitidrottare samlas, tar emot journalister
för första gången på flera månader.
Förmodligen finns det inget ställe på hela jorden
där så många världsmästare och olympiadmedaljörer
tränar samtidigt. Varje enskild idrott har sin egen, nyrenoverade
anläggning. Idrottarna är anställda av staten,
och de bor i närheten av centrumet. Bussar transporterar
dem mellan bostaden och träningslokalen. Kina ställer
upp med 570 idrottare, som utgör Kinas största lag någonsin.
Man får se dem träna som om de vore djur på zoo
– några intervjuer medges inte. Idrottarna får
inte ens lämna ut sina telefonnummer.
Överallt hänger kinesiska flaggor och banderoller på
väggarna med paroller som: ”Solidaritet, demokrati och
självdisciplin hjälper idrottaren”, hos gymnasterna
eller: ”Fosterlandet i hjärtat, blicken mot världen,
träna hårt och ge ditt land ett gott rykte!” för
tennisspelarna.
I tyngdlyftarnas hall hänger Kinas flagga vid sidan av USAs
och Rysslands. De hänger där som en olympisk segerbild:
Kinas högst upp, och USAs och Rysslands på silver-
respektive bronsplats.
Iidrotten är ingen underhållsindustri i Kina och
den är inte ekonomiskt styrd. Idrott är något
som staten och partiet kontrollerar. Kina har med Sovjetunionen
som förebild inrättat ett stort antal idrottsskolor
i hela landet. Eleverna där, de blivande elitidrottarna,
tillhör staten.
”Träningen är grunden, innovationen är själen,
och framgången är målet”, står det
i simhopparnas träningsanläggning. Där tränar
simhopparen Guo Jingjing handstående i gymnastikhallen.
För fyra år sedan i Aten erövrade hon två
guldmedaljer. Hon är tillsammans med hinderlöparen Liu
Xiang och basketbollspelaren Yao Ming landets populäraste
idrottare. Hon är mycket vacker, och sedan OS i Aten har
hon gjort reklam för McDonalds och Coca Cola. Hon bär
Dior och lever som en superstjärna. Partifunktionärer
kritiserade vid ett tillfälle hennes livsstil, varefter hon
bad om ursäkt offentligt i tv och lovade att ägna all
kraft åt att förbättra Kinas rykte i världen.
För några månader sedan, medan hon fortfarande
fick lov att ge intervjuer, sade hon: ”Jag gör som jag
blir tillsagd av idrottsministeriet”.
Guo Jingjing blir en av OS stora stjärnor liksom aboriginen
Cathy Freeman blev det i Sydney för åtta år sedan.
Guo tänker sluta efter OS i Beijing. Hon funderar på
att bli modell eller skådespelerska i stället. Det
som lockar mest är friheten att göra vad hon vill, äga
vad hon vill, läsa vad hon vill och umgås med vem hon
vill.
Före visningen av Nationellt träningscentrum anordnade
idrottsministeriet en presskonferens. Röd sammet, gula skrivtecken,
grönt te och grå funktionärer fanns på podiet
plus viceminister Cui Dalin och ett par generaldirektörer
med ansvar för enskilda idrottsgrenar. Viceministern talade
om OS som en chans för Kina att berätta om sin historia
och kultur.
Enligt viceministern erbjuder spelen i Beijing också tillfällen
att fördjupa vänskapen mellan alla folk. Spelen är
naturligtvis också en bekräftelse av den kinesiska
reformpolitiken, den ekonomiska utvecklingen och stabiliteten
i Kina. Sedan talar Ciu om det kinesiska OS-lagets utsikter i
spelen. Amerikanerna är alltjämt överlägsna,
framför allt när det gäller friidrott och simning.
Ryssarna är också duktiga, och de har haft stora framgångar
inom exempelvis boxning och rodd. Men de kinesiska idrottarna
kommer att visa sig på styva linan i bordtennis, badminton,
tyngdlyftning, simhopp och skytte. Det låter som om viceministern
redan har resultatlistan framför sig.
Kina vill absolut inte framstå som en oövervinnlig
idrottsnation eller en kuslig resultatmaskin med hittills okända
superförmågor med allehanda droger i blodet. Faktum
är att Kinas antidopningsbyrå är en av de bästa
med internationella mått. Ingenting vore pinsammare än
ett dopningsfall i den kinesiska truppen.
Om ett par hundra dagar är spelen över. Kommer meteorologen
Zhang Qiang från Vädermodifieringsbyrån att ha
lyckats med att få molnen att släppa sitt regn någon
annanstans än i Beijing med hjälp av granater laddade
med silverjod? Kommer förbud mot biltrafik och stängda
fabriker att öppna himlen över Beijing? Och kommer landets
dissidenter att få se världen invadera Kina i frihet?
Det finns optimister också. En av dem är sociologen
Ren Hai, som är verksam vid idrottshögskolan i Beijing.
Han är allt utom dissident. Han tror på sitt land och
på partiet, och ändå har han sett världen.
På 1980-talet studerade han i Ontario i Kanada. Han är
57 år, och när han fyllde 18 mitt under kulturrevolutionen
skickades han ut på landsbygden i Gansuprovinsen, där
han i tre år arbetade som smed, innan han fick återvända
till staden och det akademiska livet.
Han reser ofta utomlands och har goda kontakter med bl a idrottshögskolan
i Köln. Han erkänner att han aldrig hade kunnat föreställa
sig så stora förändringar som de som har ägt
rum i hans Kina. Han tycker också att Kina är världens
mest missförstådda land.
Zhangs engelska är omisskännligt kinesisk, och teet
han bjuder på smakar varmt vatten. Han har varit partimedlem
i 20 år. ”Kommunistpartiet kanske inte har förändrats
utåt, men inuti är det helt annorlunda sedan länge”,
säger han. Han tror att OS kommer att öppna upp Kina
ännu mer mot omvärlden. ”Spelen kommer inte bara
att efterlämna anläggningar och skyskrapor av betong
utan också ett mjukt arv i form av ökat internationellt
samarbete”, säger Zhang.
Vad är egentligen kommunismen? ”För mig”,
svarar Zhang, ”är det ett krav på mig att vara
ärlig inför mina elever. Jag avskyr propaganda”.
Centralregeringen i Beijing förlorar kontrollen, kapitalismen
gör som den vill. Nu kommer världen till Kina, och alla
andra länder kan dagligen via tv informera sig om vad som
händer i landet. Alla diktaturer fruktar att förr eller
senare förlora kontrollen.
De vita golven i Nationella träningscentret ligger öde,
mörkret faller utanför, och staden täcks av smog.
I änden av gatan utanför skymtar en vit Mao-staty. Via
högtalare på gatlyktorna talar en kvinnlig röst,
det låter som om hon läser de senaste propagandaparollerna.
Det är idrottsbyns egen radio. Varje kväll sänder
den program även utomhus, och den kvinnliga rösten gör
bara reklam för statens yrkesvägledning: ”Har du
någon gång funderat på att starta eget företag?”,
frågar rösten.
Vägen in till centrala Beijing leder förbi nationalstadion,
det s k fågelboet, som har byggts av den schweiziska arkiktektfirman
Herzog & de Meuron och som är den vackraste idrottsanläggningen
sedan Kolosseum i Rom.
Fågelboet blir Beijingspelens symbol, vilket man kan tolka
på olika sätt. Det kan vara ett fängelse av stål
eller demokratins häckningsplats.
Ingen vet vad som händer med anläggningen efter spelens
slut. Det finns ingen sport i Kina som regelbundet förmår
locka så stor publik i Kina. Det finns förslag om att
arenan skall rivas efter spelen.
LOTHAR GORRIS och ANDREAS LORENZ
Beijing
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
