Tempus 2008 v 10

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 01/02 03 04 05 06 07 08 09

Snart ska EU-presidenten väljas

Irlands ledare, Bertie Ahern, nämns allt oftare som en trolig kandidat till den nya posten som EUs ansikte utåt.

STEPHEN CASTLE
Bryssel
Irlands premiärminister, Bertie Ahern, har stigit fram som en möjlig kandidat till posten som Europeiska unionens första president. Samtidigt råder det emellertid stor osäkerhet om unionen vill ha en globalt känd person som Tony Blair eller en fixare med lite lägre profil.
Spekulationerna om Ahern, som själv inte har yttrat sig i frågan, och ett antal andra möjliga kandidater understryker att det råder stor osäkerhet om vilket slags person som EU vill ha som sitt ansikte utåt.
Ingen har ännu anmält sig som kandidat, men diplomater räknar med att Blair och Luxemburgs premiärminister, Jean-Claude Juncker, som är en riktig EU-veteran, är favoritkandidater.

Förutsatt att unionens nya Lissabonfördrag ratificeras kommer ledarna för EUs 27 medlemsstater att utse EU-rådets president i december. EU-rådet är det organ där EUs regeringsföreträdare sammanträder och fattar beslut. Ämbetets mandattid är två och ett halvt år.
Tony Blair är en erkänt skicklig politiker, men hans hållning i Irakkriget och hans rykte som en politiker som styrs mer av övertygelse än viljan att söka samförstånd gör honom till en kontroversiell kandidat.
Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, stöder Blair, men han har också uttalat sig positivt om Juncker. Eftersom favoritkandidater till höga EU-poster ofta går miste om betet tror många att Sarkozys stöd till Blair är mer taktiskt än äkta.
Storbritanniens beslut att söka undantag för vissa EU-program, som euron t ex, är ett uppenbart handikapp, och Tyskland och Italien har redan sagt att de föredrar en kandidat från ett land, som är involverat i alla EU-aktiviteter.
”Det saknas samförstånd om vilket slags kandidat som är lämplig eller om denna person bör komma från ett land, som deltar fullt ut i EU-samarbetet”, påpekar Thomas Klau vid Europeiska rådet för utrikesrelationer.
Något som komplicerar saker och ting är att EU också tänker utse en ny utrikespolitisk chef, vars befogenheter kan komma att överlappa presidentens.

Efter det amerikanska presidentvalet i november kan det hända att en eventuell förändring i det internationella klimatet gör EUs ledare mer beredda att utse en stark person till president.
”Det finns två möjligheter”, säger en EU-diplomat som vill vara anonym, ”En är en stor internationell aktör, som representerar Europa på den internationella scenen och inte bara leder EUs toppmöten med Ryssland och Kina utan också har relationer med deras ledare. En annan möjlighet är en person, vars uppgift inskränker sig till att vara ordförande på EU-rådets möten”.
Den stora fördelen med Blair är att han än så länge är det enda globala namnet som nämns i sammanhanget. Den tyska förbundskanslern, Angela Merkel, skulle visserligen vara en idealisk kandidat i mångas ögon – hon kombinerar politisk tyngd med en hårdför men samarbetsvillig stil – kommer hon förmodligen inte att vilja lämna tysk politik före de tyska valen nästa år.

Bland kandidaterna med lägre profil har Juncker, som är EUs långvarigaste premiärminister, meriter som en skicklig samförståndspolitiker, men han kommer från EUs näst minsta land, och han har begränsad attraktionskraft utanför EUs sex ursprungliga medlemmar.
Juncker, som anses vara en effektiv ordförande för euroländerna, avslutade sin senaste period som EU-rådets ordförande samtidigt som de viktiga förhandlingarna om EUs budget kollapsade.
Ahern lyckades däremot under sin ordförandetid åstadkomma en överenskommelse om det första försöket att anta en ny EU-författning. I juni kommer Irland att arrangera en folkomröstning om Lissabonfördraget, som kom att ersätta den först antagna konstitutionen, som förkastades av de franska och holländska väljarna.
Om Ahern får irländarna att rösta ”ja”, vilket de flesta tror, stärks hans ställning markant. Å andra sidan kan kontroversen med anledning av hans privatekonomiska affärer på 1990-talet kasta en skugga över hans möjligheter.

Andra möjliga kandidater inkluderar Danmarks statsminister, Anders Fogh-Rasmussen, och EU-kommissionens ordförande, José Manuel Barroso.
Rasmussens utsikter försämras av att Danmark står utanför euron och samarbetet inom juridik, inrikespolitiska ärenden och försvarspolitiken. Fogh-Rasmussen kan eventuellt försöka avbryta Danmarks undantag redan i år, men det vore ganska riskfyllt för hans regering att hålla en folkomröstning om alla tre områdena.
Barroso har visat sig duktig på att hitta tyngdpunkten bland EUs nya medlemsländer – en nog så viktig uppgift för EU-kommissionens ordförande – men tidpunkten för en eventuell utnämning komplicerar det för honom. Hans nuvarande mandat löper inte ut förrän i mitten av 2009.
Ahern uppmuntrades att kandidera av Polens nye premiärminister, Donald Tusk, när han nyligen besökte Warszawa. ”Om Irlands ledare funderar på detta vore det något som Polen, polackerna och jag själv skulle se mycket välvilligt på”, citerades Tusk i den irländska tidningen The Irish Examiner.

Ahern skulle kunna bli en trovärdig kandidat om han lyckas klara upp frågetecknen runt hans ekonomiska förehavanden, påpekar statsvetaren Thomas Klau vid utrikespolitiska rådet. Storbritanniens självpåtagna undantag från euron och Blairs roll i det Irakdebacle, som splittrade Europa, försvagar onekligen Blairs chanser. ”Det finns en misstanke om att Blair valde att polarisera i stället för att dämpa konflikten”, säger Klau.
En annan EU-diplomat, som vill vara anonym, säger att Ahern kan bli aktuell om Blairs kandidatur blockeras. ”Han kanske är en av de personer som påstår att de inte ens har funderat på att kandidera men hoppar på tåget när tillfälle ges”, avslutar Klau.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune