Tempus 2007 v 38

Tidskriften

tidigare veckor: 28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51   2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 36 37

Merkel är så populär att hon inte behöver göra någonting

Förbundskansler Angela Merkel verkar ha förstått att grönt är en klädsam färg i politiken.

NICHOLAS KULISH
Berlin
Angela Merkel har dragit sig undan den största striden i inrikespolitiken: den långtgående ekonomiska omstrukturering, som hon själv propagerade för i valkampanjen för två år sedan. Och när det gäller den misstänkta terroristkomplotten i hjärtat av Tyskland för några veckor sedan höll hon sig i bakgrunden och hade ingenting emot att hennes inrikesminister, Wolfgang Schäuble, hamnade i rampljuset.
Den senaste månaden har Merkel i stället inspekterat glaciärer på Grönland och på en konferens i Kyoto krävt nya åtgärder för att bekämpa den globala uppvärmningen. Det är som om Ronald Reagan skulle ha förvandlats till Al Gore.

Men väljarna gillar det, och Merkel har de högsta popularitetssiffrorna någon kansler har haft sedan andra världskriget. ”Hon har lärt sig läxan”, säger Josef Joffe, som ger ut veckomagasinet Die Zeit. ”Slut med nyliberalism, blod svett och tårar – inga förändringar”.
Tyskarna verkar vara nöjda med den klarspråkiga naturvetaren och politikern. Merkel sakna den översvallande stil, som kännetecknar hennes franske kollega, Nicolas Sarkozy, som med sin energiska regeringsstil också får en del applåder på den internationella scenen. Men det tycks passa tyskarna ganska bra.
”Hon behöver inte smutsa ned sina händer med besvärliga frågor som terrorism och övervakning”, säger historieprofessorn Paul Nolte vid Fria universitetet i Berlin. Terrorism är inte den vinnande valfråga, som den kan vara i USA.

Merkels politiska instinkter verkar mycket skarpare än vad någon trodde när hon med en mycket knapp seger tog makten. Under veckorna före valet 2005 såg det ut som om Merkel skulle ro hem en lätt seger – vid ett tillfälle hade hon 17 procentenheters försprång.
Men segermarginalen blev i stället hårfin, vilket tvingade in henne att bilda allians med historiska rivaler i en s k storkoalition bestående av kristdemokrater och socialdemokrater. När detta skedde var de flesta förståsigpåare eniga om att alla möjligheter att åstadkomma radikala förändringar i arbetslagarna, hälsovården och pensionssystemet hade förstörts innan de ens hade kommit på tal.
”Det finns ingen maktbalans, utan en ömsesidig maktförlamning – och det är så tyskarna vill ha det”, sade John C Kornblum, f d amerikansk ambassadör i Tyskland.
I djupet av sina hjärtan tog tyskarna kanske avstånd från radikala reformer, gissar lokala bedömare. De är nöjda med att staten tar hand om dem från vaggan till graven eller åtminstone från dagis till pensionen.
”Hennes egna partikamrater tycker kanske inte om det, men de flesta mätningar antyder att majoriteten av tyskarna faktiskt vill ha en socialistisk livsstil här i Tyskland”, säger Reinhard Schlinkert, som har ett opinionsmätningsföretag i Bonn. ”De senaste 20-30 åren har de glömt hur man gör när man tar ansvar för sitt eget liv”.

Merkel förvandlade en svag position till en vinnande genom att placera sig själv i mitten och låta saker och ting ha sin gång, eftersom ekonomin började ta fart. När den globala uppvärmningen blev en populär politisk fråga passade det Merkel i rollen som både naturvetare och politiker. Hon var miljöminister från 1994 till 1998 och Tysklands delegat när Kyotoprotokollet förhandlades och formulerades.
”Hon är mycket engagerad”, säger Ulrich Wilhelm, kanslerns talesman. ”Hon delade redan på 1990-talet experternas åsikt att det finns en stark människotillverkad orsak till den globala uppvärmningen och att de oroväckande konsekvenserna kan stoppas genom att människan ändrar vanor”.
Merkel har också gynnats av den tyska ekonomins uppgång. Den växte med 2,9 procent i fjol, vilket är blygsamt jämfört med Kina eller Indien men strålande för ett land som inte har haft högre tillväxt än 1,2 procent de föregående fem åren.
Det allra viktigaste för den optimistiska stämningen i Tyskland är att arbetslösheten sjunker. Arbetslösheten har minskat från tolv procent 2005, när Merkel tog makten, till nio procent. De flesta bedömare anser att förbättringen åtminstone delvis beror på de arbetsmarknadsförändringar som gjordes av hennes företrädare, Gerhard Schröder.

Varje sommar drar sig den styrande regeringskoalitionen tillbaka för att diskutera dagordningen den kommande hösten i parlamentet. I somras tog Merkel verkligen första pris i pragmatism när hon deklarerade att hennes mål för parlamentet var ”att göra det som är görbart”. Men hon lät också som motsatsen till Thatcher när hon tillade: ”Vi vill inte lämna någon utanför”.
En del ekonomer är oroliga för att de relativt blygsamma förändringarna på arbetsmarknaden inte räcker för att garantera konkurrenskraften på sikt. De anser att regeringen bör tackla svåra frågor nu när läget är gynnsamt. I stället verkar det som om den efterlängtade uppgången har skapat lättnad och även lite självbelåtenhet.

Alldeles i början av regeringsperioden stapplade Merkel fram, och få hade kunnat ana att hon skulle bli så framgångsrik. Hon är extremt populär (70 procent eller mer i de senaste mätningarna). Men sådana opinionsmätningar förutsätter direktval av regeringschef, vilket inte är fallet i Tyskland. De nationella valen om två år utkämpas mellan de politiska partierna, som konkurrerar om platserna i parlamentet. Aktuella mätningar av väljarnas partisympatier pekar på dött lopp mellan de två stora partierna.
© 2007 TEMPUS/The New York Times