Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
N R KLEINFIELD
New York
Varje år uppstår ett slags 11-september-apati. Måste
man återuppleva en dag som alla önskar att den aldrig
hade hänt. Apatin märktes redan före den första
årsdagen, och nu är det uppenbart att många tycker
att det offentliga, kollektiva högtidlighållandet är
överdrivet och andefattigt till och med lite störande.
Jag låter kanske hård, men har inte sorgen ett
bäst-före-datum?, undrar Charlene Correia, sjuksköterska
från Acushnet i Massachusetts. Vi är mycket ledsna
över att människor dog, och vi känner empati med
deras anhöriga. Men det finns människor som lever också,
det är dags att lägga 11 september till handlingarna.
En del skulle föredra att man kortade ned minneshögtiden
till en tyst minut och satte punkt för alla ritualer, som
exempelvis den långa uppräkningen av namnen på
dem som dog i attentaten. Andra tar anstöt av sådana
förslag, framför allt de som förlorade anhöriga
denna ödesdigra dag.
Tanken på att tona ned ceremonierna är motbjudande,
eftersom det var en enorm katastrof, säger Anita LaFond
Korsonsky, vars syster dog i World Trade Center. De som
har tröttnat behöver inte delta. De kan stänga
av TV:n eller åka bort från stan. Man kan inte säga
att det räcker med sex år. Sorgen har inga gränser.
I takt med att livet går vidare på sitt vanliga
sätt är det inte mer än naturligt att amerikanernas
fixering vid en ödesdiger händelse börjar distraheras
och att årsdagens betydelse avtar.
Högtider till minne av förfärliga händelser
arrangeras överallt i världen, som exempelvis den årliga
ceremonin i Hiroshima i Japan för att påminna om när
en atombomb användes för första gången i
krig. Många europeiska städer firar första världskrigets
slut varje år.
Men få amerikaner kommer vid det här laget ihåg
7 december, dagen när Pearl Harbor anfölls 1941. Föga
uppmärksamhet ägnas andra fruktansvärda amerikanska
tragedier: mordet på John F Kennedy (22 november 1963),
massakern vid Kent State (4 maj 1970) och bombattentatet i Oklahoma
City (19 april 1995).
Sedan 11 september 2001 har USA upplevt två katastrofer
i samband med orkanen Katrina och massakern vid Virginia Tech
tidigare i år. Därtill kommer människors personliga,
föga omskrivna katastrofer och sorger.
Minnesceremonier är ett sätt att förenkla
traumatiska händelser, men livet och människors känslor
är aldrig enkla, påpekar John Bodnar, historieprofessor
vid Indiana University.
Det finns säkert naturliga förklaringar till att
attentaten 11 september satte ovanligt djupa spår. Attentaten
blev onekligen en vattendelare i Amerikas moderna historia. Och
tragedin är dessutom uppkallad efter ett datum. Men med tiden
kommer sättet att högtidlighålla minnet av de
döda att redigeras om. För första gången
i år kommer t ex minnesceremonin inte att hållas på
Ground Zero (platsen där tvillingtornen stod) utan i Zuccottiparken
i närheten på grund av byggnadsarbeten. Den flyttade
ceremonin speglar på sätt och vis känslorna hos
alla dem, som tycker att det är dags att se framåt.
11 september är och förblir ett komplicerat ämne
på grund av att händelsen är långt ifrån
avslutad: oron för nya terrorattentat, kriget i Irak, presidentvalskampanj
med kandidater som om och om igen tar upp katastrofen och dess
följder. Dessutom kommer det hela tiden ut nya böcker,
som handlar om attentaten.
En del är upprörda över att andra tycks utnyttja
händelsen till egen fördel. Nu, sex år senare,
finns det fortfarande personer som skor sig på 9/11,
säger Matt Brosseau, som anser att de offentliga minneshögtiderna
är groteskt kommersialiserade och kidnappade av falska
patrioter.
Jag skulle aldrig delta i en officiell ceremoni. Det finns
inget behov av stadens eller statens engagemang i sorgen.
Personer inom den psykiska vården tycker att det är
bra att folk börjar tröttna på ceremonierna. Det
är ett positivt tecken när människor inte längre
behöver årsdagar och minneshögtider, konstaterar
Charles Figley, chef för Traumainstitutet vid Florida State
University. Det har ingenting med bristande respekt för
de anhöriga att göra, tillägger hand. Hans
kollega, Laurie Pearlman, säger: Vårt samhälle
har låg tolerans för sorg sorgen är utmattande
och obeveklig, och vi orkar inte höra talas om den.
En del anhöriga till dem som dog denna dag anser att minnet
av de döda måste hedras officiellt. Jag skulle
aldrig försöka lära förintelsens överlevare
hur de skall sörja eller minnas det förfärliga.
Jag fattar inte att andra tar sig rätten att diktera hur
min familj skall hedra minnet av våra älskade,
säger Nancy Nee, vars bror dog i attentaten. Sex år
är som ett ögonblick. Antalet år spelar ingen
roll, sorgen är lika djup nu som förr.
I en del familjer råder oenighet om vad som är rätt
eller fel på årsdagen. 26-åriga Lesli Rice,
som förlorade sin mor 11 september 2001, anser att årsdagen
bör uppmärksammas på något sätt
kanske ringning i landets kyrkklockor eller en tyst minut. Men
hon tycker att de officiella arrangemangen bör avvecklas
på sikt. Sorgen är en personlig sak även
om hela staden påverkades av min mors död, säger
hon.
En del av problemet med att ha minnesdagar är att många
människor är osäkra på vad som förväntas
av dem, förklarar psykiatriprofessorn Rachel Yehuda. Folk
undrar hur ledsna de bör känna sig och om de kommer
att framstå som känslokalla om de erkänner att
de faktiskt har kommit över sorgen.
I fjol etablerades en organisation kallad myGoodDeed.org, som
uppmanar folk att göra en god gärning för att hedra
dem som dog 9/11. Vi ställde oss frågan hur man
kommer att se på 9/11 om 20 eller 30 år, och vi drog
slutsatsen att folk kommer att tröttna på konventionella
ceremonier, säger David Paine, som är organisationens
ordförande.
I fjol anmäldes ca 150 000 goda gärningar på organisationens
hemsida, och i år har det kommit in 40 000 föranmälningar
om planerade goda gärningar. En person kommer att lägga
mynt i parkeringsautomater, där tiden hade gått ut.
En annan skall sticka sockor till soldater, och en pojke berättar
att han kommer att hjälpa sin mor med hushållsarbetet
och vara snäll mot sina småsyskon.
Hur man minns attentaten kan bero på var man befann sig
när katastrofen kom. Historieprofessorn Jonathan Zimmerman
korsade Washington Square i Greenwich Village och tilltalades
av en tiggare, som sade: The World Trade Center brinner.
Zimmerman brydde sig inte ens om att titta bort mot tvillingtornen.
Inte förrän han kom till kontoret förstod han att
tiggaren hade haft rätt. Numera lyssnar jag på
tiggare och hemlösa, säger han.
Jag oroas av allt prat om att folk har tröttnat på
9/11, fortsätter han. Minneshögtider kan
visst anta bombastiska och ritualistiska former, som trivialiserar
händelsen, men vi lever fortfarande med 9/11 varje dag. Vartenda
politiskt beslut som fattas speglar denna händelse. Jag förstår
att en del är trötta på att höta om 9/11
hela tiden, men de måste vänja sig.
Ceremonier till minne av 11 september kommer sannolikt att variera
från år till år. Alla händelser lyfts fram
speciellt efter 10, 25 och 50 år.
Hur uppmärksammar man 11 september om hundra år? Det
kan hända att dagen är bortglömd, säger
historieprofessorn Bodnar, som jämför händelsen
med det amerikanska inbördeskriget. Finns det någon
som idag går ut på New Yorks gator och hedrar minnet
av Fort Sumter*?
© 2007 TEMPUS/The New York Times
* Fort Sumter, var platsen där det amerikanska inbördeskriget bröt ut 12 april 1861, när sydstaternas artilleri öppnade eld mot det federala fortet i Charleston.