Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 28 29/30
31 32
33 34
35 36
37 38
39 40
41 |
HANS-JÜRGEN SCHLAMP
Bryssel
De flesta av EUs tjänstemän och ämbetsinnehavare
tillbringar sina dagar i moderna, generöst tilltagna kontor
på i genomsnitt 37,4 kvadratmeter. En del får emellertid
nöja sig med sex till åtta kvadratmeter i en cell i
ett häkte i Bryssel.
Under sådana omständigheter lever till exempel en EU-medarbetare,
som i många år var stationerad i Ukraina. I Kiev hjälpte
han i EUs namn till med att lindra följderna av Tjernobylkatastrofen.
Han hade miljontals euro till sitt förfogande. Den som ville
ha lönsamma uppdrag av denne EU-representant fick via e-post
meddelande om att EU-representanten krävde fyra procent
av värdet på uppdraget i provision – allt enligt
åklagaren.
En brittisk producent av säkerhetsteknik angav den korrupte
EU-representanten varefter myndigheterna skuggade honom i ett
år. Sedan greps han på Zaventemflygplatsen i Bryssel
av belgisk polis.
Ett par järndörrar längre ner i korridoren sitter
två f d medarbetare i EU-kommissionens myndighet för
byggnader, anläggningar och logistik. De har, enligt åklagarämbetet,
manipulerat fakturor i samband med inköp av kontorsmöbler
och berikat sig själva.
I cellen intill förberedde sig nyligen två italienare
på en stundande rättegång. Även de hade
av allt att döma fallit för frestelsen att lägga
beslag på lättåtkomliga pengar i det oöverskådliga
EU-systemet. Eftersom de i praktiken redan har erkänt sig
skyldiga tillåts de nu invänta rättegången
i sina hem.
För närvarande pågår drygt 400 utredningar
om misstänkt korruption mot medarbetare i EU. Omkring 70
av utredningarna gäller personer som arbetar i Bryssel. Bara
de allra värsta fallen landar i slutänden på riksåklagarens
bord. Där utreder man och väcker åtal mot till
exempel topptjänstemän som tillskansar sig orättmätiga
förmåner eller mot de fuskande arbetsgivarna bakom
de städpatruller som putsar, dammsuger och bonar EUs byggnader
– ett arbete som inbringar 44 miljoner euro per femårskontrakt.
16 korruptionsfall som har med EU att göra står i kö
för att komma upp i rätten.
Att leda euro på avvägar tycks alltid locka när
det är en stat som delar ut pengarna. I Bryssel är frestelsen
uppenbarligen ännu större. Otydliga strukturer, bristande
insyn och ineffektiva kontroller erbjuder en utmärkt grogrund
för svågerpolitik, kotteri och korruption.
Mot slutet av ett räkenskapsår i Bryssel tornar miljardbelopp
upp sig som måste fördelas snabbt, vilket erbjuder
idealiska tillfällen för både små och stora
bedrägerier.
Att det skulle härska ett speciellt korruptionsstimulerande
klimat i Bryssel är ”en orättvis beskyllning”,
hävdar EU-kommissionen, som påstår att mutbrott
och andra bedrägerier är mindre vanliga i EUs institutioner
än på andra håll.
Åt sådana påståenden kan insiders som
budgetexperten Inge Grässle i EU-parlamentet ”bara skratta”.
När det gäller många uppdrag, inköp eller
anbudsinfordringar brukar hon undra om förvaltningar verkligen
kan vara så naiva. Eller är de bara korrumperade?
Det är en bra fråga. Sedan flera år tillbaka
klagar EU-parlamentariker och (internt) revisorer och bokhållare
på Brysseladministrationens vårdslöshet. Kontrollen
över unionens affärer, av exempelvis Europeiska revisionsrätten,
blir allt slappare och ineffektivare, vilket rättens numera
avgångna toppmedlemmar, Jan O Karlsson och Lars Tobisson,
har avslöjat. Grässles brittiske kollega, Daniel Hannan,
som är en av EUs radikalaste kritiker, säger lite sarkastiskt:
”Om EU hade varit ett företag skulle alla kommissionärerna
redan ha suttit i fängelse”.
En del av kommissionärerna har klarat sig undan efterräkningar
med nöd och näppe. 1999 tvingades hela kommissionen
under luxemburgaren Jacques Santer avgå. Projekt värda
miljoner hade gått till privata företag med koppling
till EU-anställda och befattningshavare. Släktingar
och vänner hade fått jobb ända upp på kommissionsnivå.
Speciellt generös var den franska kommissionären Edith
Cresson, som hade utnämnt en tandläkare och vän
till vetenskaplig expert på aidsfrågor.
Den följande kommissionen under italienaren Romano Prodis
ledning deklarerade ”nolltolerans” mot korruption. Fyra
år senare tvingades den värja sig mot en ny skandal
med krav på avgång: i EUs statistikmyndighet, Eurostat,
hade det under flera år försnillats flera miljoner
euro. Höga chefer hade med hjälp av falska kontrakt
med franska och luxemburgska företag bättrat på
sina löner avsevärt.
2004 tillträdde ännu en kommission, nu anförd av
portugisen José Manuel Barroso. Även denna lovade
att bekämpa bedrägerierna i Bryssel.
”Korruption är ett symptom på dålig förvaltning
och bristande insyn”, deklarerade kommissionären Siim
Kallas, som blev ansvarig för kampen mot bedrägeri och
bestickning.
EU-kommissionens antikorruptionsmyndighet, Olaf, omorganiserades
för att bli effektivare. Men det hjälpte inte särskilt
mycket. År efter år flöt allt större belopp
ut på olaglig väg från EUs kassa, erkände
chefen för Olaf, Franz-Hermann Brüner.
I fjol förlorade EU 1,155 miljarder euro ”på
orätt sätt”, konstaterade kommissionen i juli.
Mycket av pengarna försvann inte till följd av brott
utan på grund av slarv och försummelse. Men 320 miljoner
euro har försnillats i bedrägligt syfte, enligt statistiken.
Det är nästan en miljon euro per dag.
I praktiken handlar det nog om ännu mer pengar. Statistiken
omfattar nämligen inte alla utgifter, och dessutom inkluderar
den bara upptäckta fall. Inte ens experterna hos Olaf kan
ge en sann bild av de verkliga skadorna på grund av svågerpolitik
och korruption.
Merparten av EU-pengarna förskingras förmodligen inte
i Bryssel utan i de enskilda medlemsländerna. Där delas
80 procent av EUs budget (126,5 miljarder euro) ut av de nationella
myndigheterna till företag och jordbruk, högskolor och
miljöskyddsföreningar. Där betalas ut pengar till
bildningscentra som aldrig blir byggda, och bönder i Medelhavsländerna
får bidrag till citrusfrukter, som de aldrig har odlat.
Men även resterande 25 miljarder euro i budgeten, som
fördelas i Bryssel, lockar till kreativa lösningar.
Angelo T, 60 år och chef för ett dussintal företag
i Bryssel med olika namn men med samma adress, var känd som
en generös person. Den som hjälpte honom att erövra
EU-kontrakt belönades med gratis ommålning av huset,
några sedelbuntar eller aktier i hans företag. Detta
kom så småningom till Olafs kännedom, och till
slut tog även åklagarämbetet i Bryssel tag i saken.
I utredningsarbetet stötte man på EU-tjänstemannen
Giancarlo C., som var ansvarig för EU-kommissionens 132 utländska
filialer. Det var han som hyrde kontor, inredde dem och utrustade
dem med säkerhetsdetaljer. Den tredje italienaren som dök
upp i härvan var brorson till en känd politiker och
medarbetare till den kände EU-parlamentarikern (och f d fotbollsstjärnan)
Gianni Rivera. Rivera kände inte till sin assistents eventuella
extraknäck.
Trion avslöjades efter det att en finsk företagare hade
visat intresse för att bygga kommissionens nya kontor i New
Delhi. I början gick allt som smort, men sedan uppstod juridiskt
krångel med tomten i New Delhi, och finländaren insåg
att han hade förlorat chansen att få kontraktet.
När Sergio T sedan skickade en faktura på 345 00 euro
för förmedlingstjänster till den finske byggaren
ville denne inte punga ut med pengarna. Italienaren drog fram
kniven, och finländaren betalade. Men han ringde också
omgående till Olaf.
Det dröjde ytterligare tre år innan åklagaren
grep sig an fallet. 150 poliser stormade en tidig morgon 30 kontor
och lägenheter i Belgien, Luxemburg, Frankrike och Italien.
De beslagtog berg av papper och grep den italienska trion. Vid
det laget hade Angelos företagsimperium lagt beslag på
EU-kontrakt värda ytterligare nästan 40 miljoner euro.
EU-kommissionen rättfärdigar den långsamma processen
från avslöjande till aktion med att den inte vill ”utsätta
hemliga informatörer för fara”.
Den långsamma processen kanske straffar sig, därför
att åklagaren granskar nu alla affärer som Angelo gjorde
under den tre år långa nådatiden. EU-parlamentarikern
Grässle har nämligen skriftligt frågar EU-kommissionens
ordförande, Barroso, om någon medarbetare i EUs myndighet
för byggnader, anläggningar och logistik (OIB) har låtit
sig bjudas på ”Formel-1-tävlingar och Spa”.
Bara när det gäller OIB finns det för närvarande
sju misstänkta fall av korruption.
EU har ungefär två miljoner kvadratmeter kontorsyta
fördelat på byggnader i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg.
Den årliga kostnaden för dessa anläggningar uppgick
2005 till omkring 345 miljoner euro.
Den europeiska räkenskapsmyndighetens rapport från
i mars i år pekar på flera saker som driver kostnaderna
i höjden. En ständigt återkommande fråga
är om kommissionen betalar mer än nödvändigt.
Eller: skulle man inte ha kunnat spara in lite på 7,7 miljoner
euro i räntor?
Samtidigt som EU kräver att alla offentliga uppdrag skall
delas ut med full insyn är praxisen inom EU en annan. EU
föredrar ett s k förhandlingsförfarande, som innebär
att man förhandlar om pris och villkor med en i förväg
utvald partner.
Det är knappast en tillrådlig praxis när det gäller
byggnation eller hyra av fastighet. Men enligt räkenskapsdomstolens
uppgifter går det till på detta vis även i fråga
om renovering eller omfattande ombyggnader.
Frågan är bara varför de byggnadsansvariga
i Bryssel skulle bry sig om småpengar. EU-parlamentet förfogar
till exempel varje år över 100 miljoner till 200 miljoner
euro mer än vad det behöver. Denna rest överförs
varje år som en klumpsumma till byggnadsavdelningen. Följden
är att EU bygger, hyr och planerar – och förlorar
överskådligheten.
Mellan 1998 och 2004 betalade man årligen omkring sex miljoner
euro för tomma byggnader i Bryssel. Samtidigt hyrde man andra
kontorsutrymmen i närheten av de tomma. Privata byggföretag
och uthyrare kunde ”bada i EU-pengar”, konstaterar EU-parlamentarikern
Markus Ferber.
Det var fler som kunde bada i EU-pengar. I Strasbourg, som är
parlamentets officiella säte, betalade Bryssel under drygt
två årtionden mellan 32 och 60 miljoner euro för
mycket i hyra utan att kontrollanterna upptäckte det. Tjänstemännen
i förvaltningen hade inte kontrollerat hyresavtalen sedan
1983. ”Staden Strasbourg har gjort en bra affär”,
säger Ferber lite spydigt.
En annan skandal är under uppbyggnad i Centrum för
företagsutveckling (CDE). Från denna EU-finansierade
myndighet, vars uppdrag är att främja den privata företagsamheten
i Afrika, har det flutit pengar till företag, som tillhör
vänner eller släktingar till de anställda i CDE.
När representanter för Olaf nyligen ryckte ut och tog
den maliske CDE-chefens dator i beslag reste denne hem till Mali
i all hast. Enligt en talesman för CDE har chefen ”i
flera år vädjat om att få fortsätta sin
karriär i hemlandet”.
Nu skall en italienare se till att det går ärligt till
i Bryssel. Francesco Musotto har av EU-kommissionens budgetkontrollutskott
utnämnts till tillförordnad räkenskapschef.
I rollen som advokat har han försvarat flera misstänkta
maffiabossar, och i november 1995 fördes han själv bort
i handfängsel, misstänkt för att ha gömt en
högt uppsatt maffiaboss i sin bostad.
Han blev dock snabbt frigiven, rentvådd och återinsatt
på posten som regeringschef i provinsen Palermo.
Nu leder han kampen mot korruption och bedrägeri i EU-parlamentet.
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
