Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JOHN VINOCUR
Bryssel
Om lite mindre än ett år kommer Förenta staterna
att installera sin 44:e president. Han eller hon skall bära
hela världen på sina axlar, det ingår liksom
i jobbet.
I januari 2009 har kanske Europa också sin första president.
Han – det finns ingen potentiell kvinnlig kandidat –
blir en person som åtminstone i teorin förkroppsligar
den bästa chansen att representera ett enat Europa sedan
Karl den stores dagar.
Tony Blair, som är formel ett i politiken men ändå
har motståndare, nämns ofta som en lämplig president.
I en något lägre klass tävlar Jean-Claude Juncker,
Luxemburgs extremt flitige premiärminister. Han är kanske
inte så allmänt accepterad som de flesta tycks tro.
Andra hoppfulla lurar i kulisserna.
Valprocessen löper parallellt med den amerikanska presidentvalsprocessen under årets andra hälft (och förmodligen ett stycke in på 2009). Men i nuvarande skede fortgår processen bakom stängda dörrar i EU, vars framgångar och brister brukar speglas i svagheten för luddiga uppgörelser. Valet av en EU-president stämmer väl överens med den traditionella bilden av EU. Man ratar folkets val till förmån för en urvalsprocess i EU-rådet enligt föreskrifterna i Lissabonfördraget, som måste ratificeras av alla medlemsstater innan presidenten kan väljas.
Ingen vet exakt hur stort ansvar som skall läggas på
presidentens axlar eller hur breda axlar han måste ha.
Behöver EU en stor stark pojke som bortsett från formell
titel kan mäta sig med ledaren i Vita huset eller Vladimir
Putin? Eller behöver EU en mindre kille som talar flytande
EU-språk och som är tillräckligt trevlig och undergiven
för att inte utmana Frankrikes, Storbritanniens och Tysklands
suveräna, internationella roller?
Det enda som inte är vagt när det gäller EU-presidenten
är att han tillträder posten överlastad med en
lång inte-lista: han valdes inte av EUs medborgare utan
i en huvudsakligen konfidentiell process; han basar inte över
några militära styrkor eller någon alls egentligen;
han varken initierar eller föreslår politik (det sköter
EU-kommissionen); och han har ingen egen budget (även den
kontrolleras av kommissionen).
Den ständiga EU-frågan om vem som har ansvaret försvinner
inte genom att man tillsätter en president. Eftersom omröstningarna
i EU-rådet, som i framtiden ska ledas av presidenten, kräver
enighet för att gälla kan fortfarande en enskild medlem
alltid blockera rådet och presidenten.
Men jobbet som EU-president är ändå banbrytande,
och uppdragets innehåll kan hänga på vem som
utnämns till den första mandatperioden om två
och ett halvt år.
Denis MacShane, f d EU-minister under Tony Blair, tror att den
framtida EU-presidentens starkaste vapen blir hans möjligheter
att föra fram egna frågor. ”Om han lyckas haka
på en våg, d v s göra en viktig fråga till
sin egen, ökar hans chanser att utöva verkligt inflytande”,
säger MacShane.
Nicolas Sarkozy och Frankrike, som båda vet hur man får
sin vilja fram, får chansen att lyfta fram presidentfrågan
i juli, när Frankrike tar över det roterande ordförandeskapet
(ett system som överges när heltidspresidenten stiger
in på scenen).
Sarkozy vill gärna vara kungamakare. Även om regeln
om att Lissabonfördraget måste ratificeras förmodligen
skjuter fram beslutet till 2009 väntas Sarkozy utnyttja Frankrikes
sex ordförandemånader för att styra urvalsprocessen
i en riktning som han gillar.
Sarkozy har signalerat att Blair är hans val just nu.
Varför skulle Sarkozy föra fram en så stark kandidat
som Blair? I Bryssel cirkulerar två förrädiska
gissningar: den ena säger att Sarkozy genom att föra
fram Blair kanske lyckas splittra sina socialistiska motståndare
inför de franska lokalvalen. Den andra gissningen är
att Sarkozy inte tror att EU-presidentens roll kommer att utgöra
ett hinder för hans egna ambitioner att leda Europa.
Ingenting i denna valprocess antyder således att den blir
öppen, enkel eller uppbygglig.
Förslaget Blair har redan mött motstånd från
dem som värjer sig mot att EU leds av en politiker, vars
eget land tvivlar på sin roll i EU och står utanför
den gemensamma valutan.
De påminner om att Blair inte förmådde komma
till unionens räddning 2005 när han i egenskap av EU-anhängare
hyllades som EUs potentiella räddare efter de nedslående
resultaten av folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna.
Många av Blairs motståndare ogillar också tanken
på att EUs första president skulle bli en man som engagerade
Storbritannien i kriget i Irak.
Det är en ganska ironisk diskvalificerande faktor med tanke
på att det var lika många europeiska NATO-länder
som skickade soldater till Irak som vägrade att göra
det. Och i Amerika är Irak inte längre huvudfrågan
i presidentvalet.
Faktum är att Irakfrågan fördärvar valet
av EU-president på två sätt. Juncker, som anses
vara det bästa medgörliga alternativet till Blair, var
Luxemburgs hantlangare hos Jacques Chirac och Gerhard Schröder
när de 2003 försökte inrätta en egen europeisk
operationscentral under försäkringar om att de inte
försökte konkurrera med NATO.
Ett år senare slog Storbritannien tillbaka, vilket gladde
både NATO och Amerika, genom att underkänna Belgiens
premiärminister Guy de Verhofstadt kandidatur till posten
som EU-kommissionens ordförande. Verhofstadt var den ende
europeiske ledaren förutom Juncker som gillade Chiracs och
Schröders planer på ett europeiskt militärhögkvarter.
Enligt trovärdiga uppgifter i Bryssel är det ”omöjligt”
för Storbritannien att stödja Juncker som EU-president,
eftersom han är känd som federalist och förespråkare
av ”en superstat”.
Allt detta motsäger EUs ej infriade löfte om ett
närmande mellan politik och folk. Till skillnad från
de amerikanska primärvalen har inledningen på den europeiska
presidentvalsprocessen väldigt lite med demokrati att göra.
När EUs nye president väl installeras kommer han i första
hand att representera Europeiska unionens förmåga att
kompromissa sig fram till en uppgörelse, inte en ny europeisk
enighet.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
