Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Det tar bara två timmar att
åka tåg mellan London och Bryssel, men ändå
verkar det som om de båda städerna ligger på
olika planeter. I ena änden av järnvägsspåret
ligger Europas främsta finanscentrum, där konkurrensen
mellan aktiemäklare, bankirer och fonddirektörer är
stenhård. Det är en stad som spelar enligt marknadens
regler och som inte har mycket till övers för consensus.
I andra änden av spåret är takten en helt annan
bland byråkraterna, diplomaterna och ledamöterna som
vandrar i Bryssels korridorer. Reglerna som de föreslår,
formulerar om och med tiden enas om tar flera år från
idé till färdig lag. Bryssel är en värld
som kännetecknas av tålmodig kompromissvilja, livslång
anställning och ibland ganska ädel idealism.
Men trots skillnaderna är Bryssel och London mer beroende
av varandra än vad någondera part vill erkänna.
Ända sedan EU-kommissionen lanserade kampanjen för att
skapa en paneuropeisk marknad för finanstjänster har
City tvingats acceptera att de beslut som fattas i Bryssel har
större betydelse för den kommersiella verksamheten än
bestämmelser från någon annan offentlig myndighet.
EU har steg för steg satt outplånliga avtryck på
City genom att införa regler, som påverkar varenda
bank, investeringsfond och försäkringsbolag i London.
Detta inflytande har gjort aktörerna i City avoga och
underblåst deras generellt mycket skeptiska syn på
EU, men det har också understrukit vikten av nära kontakter
med Bryssel.
Resultatet är att Londons lobbyverksamhet i Bryssel har ökat
drastiskt. En högt uppsatt tjänsteman vid kommissionen
som sysslar med finanstjänster berättar att för
varje samtal han får från Frankfurt, Paris eller någon
annan EU-stad får han åtta från London.
Lobbyisterna från London är högsta klass
berättar en annan EU-tjänsteman. De lär sig
allt i detalj, de bearbetar parlamentet, tjänstemännen,
ja alla.
Men trots den intensiva kommunikationen verkar det som om fientligheten
mot Bryssel ökar i City. Michael Snyder, som är ordförande
i City of Londons politiska utskott, talar om ett inslag
av krossade illusioner, och Angela Knight, VD för det
brittiska bankförbundet, säger att besvikelsen
är stor just nu.
Många aktörer i City håller med om att denna
stämning är ett resultat av ett EU-direktiv, som kallas
Marknader för finansiella instrument (MiFID). I teorin borde
detta ambitiösa försök att skapa en harmoniserad,
paneuropeisk marknad för finansiella tjänster gynna
City, vars företag ligger väl till för att hävda
sig överallt i Europa. Men implementeringen av MiFIDs detaljerade
villkor har lagt en tung börda på banker, mäklare
och börser. De måste ändra IT-system, interna
procedurer och sedan länge etablerade affärsmetoder.
Företagen betvivlar att kostnadsökningarna kommer att
kompenseras av nya affärer. Små företag, vars
verksamhet begränsas till huvudsakligen den brittiska marknaden,
är speciellt oroade. De stora investeringsbankerna
vill ha öppna marknader. De stora företagen ogillar
också kostnaderna, men de kan se att de på sikt kommer
att generera vinst. Mindre operatörer märker kostnaderna,
men ser ingen kompensation på sikt, säger David
Bennett, VD för ett förbund för privatkundsinvesterare
.
Den amerikanska investeringsbanken Goldman Sachs har till exempel
60 personer som bara sysslar med att implementera MiFID. Goldman
Sachs hoppas emellertid kunna utnyttja den frihet som MiFID erbjuder
genom att (tillsammans med Deutsche Bank, UBS, Morgan Stanley
och andra investeringsbanker) etablera en handelsplattform som
skall konkurrera med reglerade aktiebörser.
Mindre aktörer kämpar hårt för att klara
MiFIDs tidtabell.
Försäkringsbolagen måste också inom kort
hantera EUs nya solvenskrav, som väntas orsaka högljudda
protester. Dessa och andra väntade åtgärder ingår
i EUs mycket omfattande Aktionsplan för finanstjänster,
som inkluderar 41 nya lagar och andra åtgärder på
mindre än sex år.
Resultatet är att ett av de vanligaste kommentarerna i City
när det gäller Bryssel är regelutmattning.
En del EU-observatörer i City påpekar dock att finanssektorn
i London var naiv som trodde att den skulle kunna skörda
vinsterna av en enhetlig finansmarknad utan att behöva harmonisera
regelverket med resten av marknaden.
TOBIAS BUCK
Bryssel
© 2007 TEMPUS/Financial Times