Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
GABOR STEINGART
Washington
Det är som om två filmer visades parallellt i Amerika.
På den ena duken är det en färgfilm om en presidentfamilj,
som full av hopp flyttar in i Vita huset. De två presidentdöttrarnas
skratt hörs på avstånd.
På duken bredvid rullar en svartvit stumfilm. Man ser människor
komma gående med kartonger med personliga tillhörigheter,
som de har rensat bort från skrivbord på jobb som
inte finns längre, och andra som med skam och sorg i ansiktena
står och köar vid ett soppkök.
För ett par veckor sedan verkade det som om de båda
filmerna överlappade varandra. En medelålders kvinna,
Henrietta Hughes, bad om ordet på ett politiskt möte
i Fort Meyers i Florida. Hon berättade att hon hade arbetat
som sekreterare och nu hade förlorat både jobb och
bostad. Nu bor hon i sin bil. Hon berättade med tårar
i ögonen och hävdade att hon hade förtjänat
ett bättre öde än att försvinna på någon
parkeringsplats. ”Snälla, hjälp mig!”, sade
hon vänd till USAs president, som stod bara ett par meter
bort.
Kampanjen fortsätter
Barack Obama tappade inte fattningen, men han var djupt rörd.
Han svalde, spände sig och frågade kvinnan vad hon
hette, som för att vinna tid för ett någorlunda
lämpligt svar.
Men vad hände? Jo, han går fram till kvinnan, böjer
sig ned och kysser henne försiktigt på kinden. Om det
finns något som heter politisk ömhet, då ser
den förmodligen ut just så. Den svartvita filmen färglades
i några sekunder. Sällan har makt och vanmakt kommit
varandra så nära.
Liknande scener utspelas nästan varje dag. Inte ens hälften
av Obamas första hundra dagar har gått, men presidenten
är tillbaka ute i fabriker och samlingssalar för att
prata med fabriksarbetare och andra. Han lyssnar, förklarar
och uppmuntrar. Han berör och blir berörd. I tidningen
The Washington Post kallas han för ”pånyttfödd
kampanjmakare”.
Folket kommer till Obama, därför att det söker
hopp och tröst. Obama kommer till folket, därför
att han behöver politiskt stöd. Scener som den i Florida
blir en följetong i tv-nyheterna, vilket sedan avspeglas
i opinionsmätningar, vars resultat noteras av politikerna
i Washington.
Republikanerna vill inte samarbeta
Där har jaktsäsongen börjat överraskande tidigt.
Så fort musiken i samband med presidentinstallationen klingade
av visade sig politiken i den amerikanska huvudstaden från
sin hårdaste och fulaste sida. Kampen om väljarna fortsätter,
lyder republikanernas maxim. Det är illa nog att det republikanerna
inte förmådde hindra Barack Obama från att ta
makten, de tänker inte låta honom triumfera i rollen
som partiöverskridande president.
I representanthuset fick den demokratiske presidenten ingen konservativ
röst för sitt ekonomiska stimulanspaket, och i senaten
fick han bara tre röster. Och dessa tre var även ur
den republikanska partiledningens perspektiv bara ett förargligt
olycksfall i arbetet.
Dessa illojala republikaner har sedan dess fått veta sin
plats. Den konservative senatorn Lindsay Graham från South
Carolina insinuerade ohederliga omröstningsförhållanden:
”Lagen stinker, och processen, som ledde till denna lag,
stinker också.”
Fruktlösa inviter
Motsättningarna nådde till slut Barack Obamas regering.
Utan förvarning hoppade den nominerade republikanske handelsministern,
Jude Gregg, av med förklaringen att det rådde ”oövervinnlig
oenighet” mellan honom och presidenten. Han kunde bl a inte
ge sitt stöd till Obamas ekonomiska stimulanspaketet.
Nomineringen av den konservative Gregg var ett sätt för
Obama att visa sin vilja att sträcka ut en hand över
partigränsen. USAs förste svarte president ville medverka
till försoning på alla plan i det splittrade landet.
Obama dolde inte för sina närmaste medarbetare att han
var djupt besviken över att mannen, som skulle spela en nyckelroll
i arbetet att smida kompromisser, hade hoppat av. Obamas ambition
att bli alla amerikaners president hade plötsligt blivit
svårare att uppfylla.
Obama har gjort väldigt mycket för att stryka de andra
medhårs. Kvällen innan han svor presidenteden åt
han middag med sin republikanske motkandidat, John McCann, på
hotell Hilton i Washington. Han nominerade tre republikaner till
sin regering, trots att koalitionsregering är ett okänt
begrepp i USA. Alla dessa ansträngningar har knappast givit
lön för mödan.
Krisens ansikte
Det är framför allt de dystra ekonomiska prognoserna
som stärker republikanernas stridslystnad. Obama måste,
vare sig han vill eller inte, vara krisens ansikte utåt,
påpekar en hög medarbetare till den förre presidenten
Ronald Reagan, när han tolkar sina partivänners agerande
och tankar. Ingen ledande republikan får medverka till att
lätta Obamas bördor.
Bara i januari försvann 600 000 jobb från den amerikanska
arbetsmarknaden. Företagens förluster skjuter i höjden,
bostadspriserna faller. En smart bostadsmäklare i Kina, Zhao
Xingu, som arbetar för bolaget Soufun.com, arrangerar flygresor
från Beijing till USA. Hans penningstarka kundkrets går
på fyndjakt i Bostons, San Franciscos och Los Angeles förorter.
Amerika huttrar, men de konservativa kokar av upprördhet.
Trots att de bär lika stort ansvar för krisen som någon
annan försöker de nu framställa sig som räddare
i nödens stund. Nu gäller det att sprida detta budskap
till vartenda vardagsrum i hela landet, manar den nyvalde partiledaren,
Michael Steele. Och den som ställer sig i vägen ”kommer
att trampas ned”, varnar han.
Obama ska under de kommande månaderna målas ut som
skuldpresident, statsfetischist och den som i folkets medvetande
förkroppsligar Amerikas nedgång. Republikanerna agerar
som om det inte hade förekommit några problem alls
under deras åtta år vid makten, och de kommer att
göra allt som står i deras makt för att Obama
ska bli så ensam som möjligt.
Tydliga konturer efterfrågas
I det demokratiska partiet breder oron ut sig. Den gäller
inte attackerna från republikanerna utan att Obama inte
slår tillbaka. Hans försoningskurs uppfattas som naiv
och meningslös. Han har bara stärkt republikanerna med
sin försonliga hållning. Demokraternas Nancy Pelosi,
som är representanthusets talman, understryker att partiet
måste uppträda mera självsäkert.
Även liberala amerikaner utanför partiet önskar
sig efter de plågsamma åren med George Bush tydliga
vänsterkonturer. Nobelpristagaren Paul Krugman, som förr
var en oförskräckt kritiker av Bushs politik, siktar
numera på Obama.
Vart Krugman än kommer möts han med varma applåder.
Den småvuxne mannen, som är professor vid Princeton,
hade för några veckor sedan ännu en högtidsstund.
”Stora tankar, tankar framåt” var rubriken på
anförandet, som han höll inför över tusen
personer på hotell Hilton i Washington, som ligger bara
några få minuters promenad från Vita huset.
Enligt Krugman var stimulanspaketet för litet, och Obamas
mittenkurs oförnuftig, eftersom den politiska mitten har
gjort allt för att försämra och försvaga krisbekämpningsprogrammet.
Krugman talar om ”den destruktiva mitten”.
Modlösheten är farlig
Attackerad från både vänster och höger söker
Obama sin tillflykt bland dem som gjorde honom stor, väljarna.
För ett par veckor sedan ställde han in alla andra
planer för att i stället personligen besöka ett
antal ekonomiska krisområden.
Då uppträdde han som en outsider även om han kom
direkt från Washington. Men rollen som allas president tänker
han inte ge upp utan motstånd. Det godkända konjunkturpaketet
är inte perfekt, hur skulle det kunna vara det?, undrar Obama
vart han än kommer. ”Det har ju snickrats ihop i Washington”,
lyder svaret. Åhörarna jublar, men Obamas egen vicepresident,
Joe Biden, erkänner att ”Även om vi gör allt
rätt, agerar med största eftertanke och tar de svåraste
besluten finns det 30 procents risk för att vi misslyckas”.
Därför att i slutänden måste man betala med
hårdvaluta även i Amerika. Väljarna kommer att
kräva konkreta framsteg. Hoppet är en ömtålig
vara.
Oavsett politisk hemvist breder en dyster känsla av modlöshet
ut sig som kanske spolierar Obamas offensiv mot den ekonomiska
krisen.
De beslut som regeringen har tagit hittills räcker i alla
fall inte för att bemöta krisen i grunden.
Svåra beslut väntar
Demokraterna skulle kunna driva igenom utökad sjukförsäkring
för arbetslösa, vilket stimulerar ekonomin lika litet
som de skattesänkningar som republikanerna vill ge till de
bättre ställda. Dessutom består stimulanspaketet,
507 miljarder dollar för statliga utgifter och 282 miljarder
till skattelättnader, till stor del av transfereringar till
de fattigare delstaterna, som i första hand kommer att lösa
sina bankskulder.
Skattelättnaderna tillfaller kanske också främst
bankerna. Sparkvoten i USA, som i början av krisen var ungefär
noll, ökade därefter markant. Men stimulansåtgärder,
som försvinner till sparkonton, stimulerar inte ekonomin.
Till infrastrukturprojekt, exempelvis broar och vägar, avsätts
bara knappt hundra miljarder dollar.
Krisen besegras inte enbart med hjälp av skuldfinansierade
program. De verkligt svåra besluten återstår
att ta.
Obamas regering tvekar. Dessa beslut behöver partiöverskridande
samförstånd för att de ska accepteras på
bred front.
Fler banker måste kanske krascha
Ta bilindustrin till exempel. Ingen regering i världen kan
på sikt hålla tre stora bilföretag vid liv, speciellt
inte när deras produkter blir allt mer svårsålda.
Bara de senaste sju månaderna har Chrysler, Ford och General
Motors avslöjat förluster på sammanlagt drygt
20 miljarder dollar.
Det är bara tack vare en enorm penninginjektion från
Washington som GM och Chrysler fortfarande är vid liv. Att
upphöra med dessa livsuppehållande åtgärder
vore som att spränga en bomb. Om bilföretagen går
i konkurs mister två miljoner människor sina jobb i
ett slag. Ändå kanske det måste göras.
Ta banksektorn som exempel. Det var till slut omöjligt att
förhindra konkurser i de företag som hade dragits med
i bostadsbubblans spekulationer och ådragit sig oförsvarligt
stora krediter. Lehman Brothers var den första stora men
inte sista banken som fick packa ihop.
I krisen på 1980-talet gick över tusen penninginstitut
i konkurs. Finansminister Timothy Geithner vet att detsamma kan
inträffa igen. Trots det presenterade han för en tid
sedan ett förslag till ett andra räddningspaket till
finanssektorn för att förhindra nya konkurser.
Slakta zombiebankerna kräver samtidigt Internationella valutafondens
f d chefekonom, Kenneth Rogoff, på sitt typiskt sträva
sätt. Krugman håller med: ”Föreställningen
om giftiga tillgångar hindrar en realistisk värdering
och är vilseledande”. Förmögenheter är
inte giftiga utan värdelösa. Man skriver ned dem till
noll, och då försvinner bankernas tillgångar,
vilket betyder deras död.
Geithner tvekar att acceptera denna bittra sanning, och därför
måste hans räddningsplan vara vagt formulerad. Regeringen
vill absolut inte utlösa en dominoeffekt, som störtar
hela banksektorn i graven. Utreda, granska, köpa tid är
det som gäller just nu.
Partikriget är olyckligt
I en situation när krisen snabbt kan urarta i katastrof,
som Obama säger, har dragkampen mellan partierna i Washington
inte en stimulerande effekt utan en förstörande. Därför
är republikanernas ovilja att dela ansvaret ett beslut som
kan få tragiska följder. Den amerikanske presidenten
är, även om han är omtyckt runt om i landet, en
ensam ledare i Washington.
Detta märktes lite grann när han bjöd in till sin
första presskonferens. Då fick han bl a frågan
om han hade underskattat det hårda partipolitiska klimatet
i Washington. Obama tvekade lite, granskade frågeställaren
och svarade: ”Nej, jag tror inte… tror inte att jag
underskattade det… tror jag inte…”. Sedan talade
han om ”dåliga vanor” i Washington som med tiden
skulle slipas bort. Men han lät inte särskilt övertygad.
Från bakre raden i pressrummet lyssnade stabschefen och
Obamas presstalesman på svaret. De utbytte blickar som inte
behövde några ord.
En natt och ett regeringssammanträde senare hade Obama kastat
av sig detta anfall av osäkerhet. På nästan samma
fråga, men denna gång i Florida, försökte
han svara lite skämtsamt genom att säga att han var
öppen för idéer från alla: ”demokrater,
republikaner – och även vegetarianer”.
©2009 TEMPUS/Der Spiegel
