Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MATTHIAS GEBAUER och HOLGER STARK
Nairobi
I en domstol på Dedan Kimathiavenyn i Mombasa i Kenya kolliderade
nyligen två olika världar. Den ena var det tyska rättssystemet,
som representerades av tyska diplomater, Frankfurtadvokaten Oliver
Wallasch och hans kollega från Berlin, Andreas Schulz.
Den andra världen var kenyansk, representerad av allmänne
åklagaren i Mombasa och de nio åtalade, som misstänks
för sjöröveri. De hade hämtats från
fängelset Shimo La Tewa, där kackerlackor och annan
ohyra invaderar cellerna, som hyser 3 500 fångar, varav
många lider av malaria.
De båda världarna har vanligtvis inte med varandra
att göra, men de tyska advokaterna och de afrikanska piraterna
möts i rätten, därför att det råder
anarki i Adenbukten och därför att den internationella
sjöfarten är hotad.
De misstänkta piraterna från Somalia är åtalade
för att i början av mars ha försökt kapa ett
tyskt fartyg, varvid de togs till fånga av besättningen
på den tyska fregatten Rheinland-Pfalz. Kenya har fått
rollen som det internationella samfundets ställföreträdare
och ska, enligt ett avtal med EU, rannsaka piraterna. I gengäld
önskar sig den kenyanska staten snabbåtar, helikoptrar
och två brandbåtar. I onsdags i förra veckan
presenterades åtalet mot de nio somalierna, och 22 april
börjar själva rättegången.
I Berlin bevakar man rättegången med en blandning av
nyfikenhet, misstro och oro. Om rättsprocessen spricker eller
om den inte förlöper enligt rätsstatliga regler
äventyras legitimiteten hos den tyska militärens insatser
inom ramarna för Operation Atlanta.
En rättsprocess helt enligt tyskt mönster är
vad vi vill se, säger advokat Schulz.
Om Kenya inte förmår bjuda på en rättsstatligt
korrekt process är överenskommelsen mellan EU och Kenya
i farozonen, påpekar den tyske politikern Jürgen Trittin,
som bevakar fallet.
I Mombasa kommer frågan om de tyska insatserna mot piraterna
är effektiva att få ett svar, varefter den tyska marinen
får en fingervisning om hur den ska agera framöver.
Förvecklingarna började 3 mars, 57 sjömil utanför
Jemens kust. När radarn på MV Courier larmade klockan
8:50 lokal tid var det strålande väder i Adenbukten.
Havet var lugnt och den filippinske kaptenen, Willie Sulong och
hans besättning på 17 man kunde inte klaga på
sikten. Fartyget, som tillhör Hamburgrederiet Winter, var
på väg från Bremen till Förenade arabemiraten.
Från styrbord närmade sig en snabbåt av det slag
som pirater gärna använder. Kapten Sulong sände
ut nödropet Mayday via radion och försökte
fly undan förföljarna. MV Courier girade babord och
ökade farten till 18,6 knop.
Piraterna avfyrade ett antal skott från sina Kalasjnikov,
och vid det laget befann de sig bara ca en halv sjömil (knappt
en kilometer) från MV Courier. Sedan attackerade de med
granatgevär. Skotten missade målet, men piraterna gav
sig inte. Men när en amerikansk helikopter dök upp klockan
9:17 vek angriparna av och styrde mot Somalia.
Den tyska fregatten Rheinland-Pfalz, som tog emot nödlarmet,
hade också skickat iväg en helikopter, men piraterna
lät sig inte skrämmas av två salvor från
den tyska helikoptern. Först när den amerikanska helikoptern
dök upp och fregatten ungefär samtidigt hade lyckats
genskjuta piraterna och komma dem alldeles nära, gav piraterna
upp.
Deras ledare påstod att de bara sysslade med människohandel
och att vapnen var till för självförsvar.
Men de tyska soldaterna fann detta föga trovärdigt,
speciellt som flera av piraterna i den lilla snabbåten bar
pråliga guldklockor, som det står i rapporten
från Rheinland-Pfalz.
De tillfångatagna visade inga tecken på rädsla.
De tog ingen notis om våra anvisningar, tände
cigaretter och småpratade sinsemellan, står
det vidare i rapporten.
Att den tyska flottan kan vara framgångsrik till sjöss
är en sak, men det betyder inte att den kan allt om modern
straffrätt, vilket fregattens kapten demonstrerade. Fångarna
sattes i förvar, deras vapen beslagtogs och sänktes
i havet av säkerhetsskäl, enligt kaptenens redogörelse.
De viktigaste bevisen ett granatgevär och ett antal
maskingevär och pistoler ligger alltså numera
på 1 800 meters djup i Adenbukten.
Fregattkaptenens egenmäktiga avväpning av piraterna
har orsakat misstämning mellan den tyska regeringen och det
kenyanska rättsväsendet.
Det kritiseras upprepade gånger att viktiga bevis,
d v s piraternas vapen, kastades i havet, står det
i en rapport från Tysklands ambassad i Kenya. De fotografier
som finns från händelsen är bara andra klassens
bevismaterial, enligt polisens utredare.
För att rädda processen kräver den kenyanske åklagaren
att flera tyska soldater ska vittna inför domstolen i Mombasa.
Tyskarnas vittnesmål betecknas som absolut nödvändiga
för att piraterna ska kunna fällas.
Men det är inte säkert att det räcker med detta.
Eftersom det inte finns någon skriftlig rapport som duger
i rätten från Willie Sulong, kaptenen på MV Courier,
måste denne också infinna sig personligen. När
allt kommer omkring har ingen av de tyska soldaterna bevittnat
attacken med egna ögon.
Från början var tanken att processen mot piraterna
skulle vara en intern afrikansk angelägenhet. Den tyska flottan
ser sig som ett slags beväpnad hjälppolis, som ingriper
när det är nödvändigt. Byråkrater i
Berlin gör vad de kan för att problemen i Adenbukten
inte ska bli tyska angelägenheter.
Men sedan de två tyska advokaterna Schulz och Wallasch trädde
in i domstolen i Mombasa har rättsprocessen onekligen blivit
en tysk angelägenhet. De båda juristerna försvarar
de nio piraterna gratis, och fallet kommer att väcka internationell
uppmärksamhet.
Den kenyanska rättvisan är inte att lita på,
hävdar Wallasch, och beslutet att föra rättegången
i Mombasa är ett exempel på otillbörlig
outsourcing, som bryter mot den tyska författningen,
fortsätter Wallasch.
Advokaterna kommer att kräva att rättegången ska
äga rum i Hamburg. De har också påpekat att det
åligger domstolen att bevisa att var och en av de nio åtalade
har gjort sig skyldig till sjöröveri. Någon kollektiv
dom kan det inte bli tal om.
I det första förhöret ombord på Rheinland-Pfalz
påstod Mohammed I, Mohammed A och Mohamad D att de hade
stigit ombord på den lilla båten i Boosaaso i Somalia
för att åka till Jemen. De visste ingenting om sjöröveri.
Alla tre påstod att skepparen på båten hade
krävt hundra dollar per man för överfarten till
Jemen.
Mycket talar för att dessa påståenden är
falska, vilket dock blir svårt att bevisa.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel