Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SETH MYDANS
Batticaloa, Sri Lanka
De hemlösa tamilska flyktingarna trängs i undermåliga
skjul och tält ger en vink om kommande svårigheter
och motsättningar när den lankesiska regeringen utkämpar
det som den säger är det sista slaget i det 25 år
långa kriget mot separatistiska upprorsmän.
Etniska tamiler, som flydde från en tidigare våldsperiod
för tre år sedan, lever fortfarande i osäkerhet
omgivna av taggtråd, och deras misstro mot den singalesiskt
dominerade regeringen i Colombo har förstärkts.
”De kanske inte låter oss återvända till
vårt land, tar ifrån oss vårt medborgarskap
och förvisar oss till ett annat land”, säger Chitharaval
Somasundra, som är 55 och förr var jordbrukare. ”Det
är vad som väntar oss tamiler, om vi vore singaleser
skulle det inte hända”.
Regeringsstyrkorna verkar vara mycket nära en seger över
rebellerna på slagfältet, men diplomater och andra
bedömare varnar för att regeringens militära offensiv
bara väcker ännu mera ont blod bland tamilerna och sår
fröna till framtida oroligheter.
Många anser också att regeringen, genom att utnyttja
rädsla och våld för att tysta den fria pressen
och begränsa de medborgerliga rättigheterna som ett
led i krigsansträngningen, håller på att förvandla
Sri Lanka till en mer förbjudande och intolerant nation.
För att stoppa våldet och skapa förutsättningar
för stabil fred måste regeringen göra mera för
att tackla det ingrodda missnöje och de etniska motsättningar,
som ligger till grund för konflikten.
Den första utmaningen är slutspelet: en militär
offensiv som skyddar civilas liv och ett repatrieringsprogram,
som inte skapar ännu större misstro.
Regeringen måste fylla ett maktvakuum i norr, där tamilerna
har sin bas, med en trovärdig lokal administration, som förmår
garantera freden och samtidigt leda ett enormt återuppbyggnadsarbete
efter 25 års krig. En del anser att Sri Lanka bör aktivera
en befintlig men sovande lag om autonomi, som skulle ge tamilerna
och andra större flexibilitet i arbetet att tillgodose lokala
behov.
”Det är ännu ovisst hur regeringen och militären
tänker hantera dessa frågor”, säger analytikern
Nadeeka Withana vid Rajaratnamskolan för internationella
studier i Singapore. ”Förtroendeskapande åtgärder
tar många år innan de ger resultat, och de kräver
stora resurser och stark politisk vilja”.
Viktigt är också, enligt bedömare, att regeringen
lyckas lätta motsättningarna mellan singaleserna och
tamilerna, varav de sistnämnda utgör tolv procent av
landets 21 miljoner invånare. Tamilerna är marginaliserade
via olika lagar om språk och religion och via etnisk diskriminering
inom utbildning och offentliga jobb.
Kriget, som började 1983, har skördat uppskattningsvis
70 000 liv i regeringens försök att krossa det brutala
uppror, som har iscensatts av Tamilska Eelams befrielsetigrar
(LTTE).
”Mitt hopp”, säger USAs ambassadör i Colombo,
Robert O Blake, ”är att presidenten, när striderna
har upphört, verkligen sträcker ut handen till de tamilska
och muslimska folkgrupperna och presenterar en vision om Sri Lanka
som inkluderar respekt och värdighet och ett visst mått
av autonomi för dessa grupper i de geografiska områden
där de överväger”.
Blake varnar för att militärens framgångar på
senare tid underblåser singalesisk chauvinism och vissa
hårdföra element i regeringen, som inte tycker att
tamilerna har rätt till självstyre eller ens något
inflytande. ”I det här fallet är det nog så
att vinnaren tar allt”, säger Blake.
Batticaloa, en stad vid havet i östra Sri Lanka, befriades
från tigrarnas kontroll för två år sedan,
och i regeringens ögon är den ett exempel på återuppbyggnad
efter krig.
Infrastrukturen har reparerats, och regeringens kontroll är
återupprättad. Men det är en kall fred som råder
med många poliskontroller i stadens centrum. På bakgatorna
i periferin härjar väpnade gäng, och det duggar
rapporter om bortföranden och försvinnanden.
En i stort sett singalesisk poliskår kontrollerar en tamilsk
befolkning, och kommunikationen mellan dem haltar, eftersom de
inte talar samma språk. ”Rädslan finns överallt”,
säger en kvinna som har ett pensionat och inte vill skylta
med sitt namn. ”Jag är till och med rädd att prata
med er”, säger hon.
Regeringen kommer sannolikt att hålla landet på krigsfot
ännu en liten tid och hålla vakt mot nya våldsdåd
och kritik i nyhetsmedierna och från samhällsgrupper.
Försvarsministeriet meddelade tidigare i mars att man
inte får hålla några offentliga möten utan
myndigheternas tillstånd. ”När detta terrorismproblem,
som har varat i 30 år, är ur världen, kommer vi
att gå in i en ny episod”, sade försvarsminister
Gotabhaya Rajapaksa, som är bror till presidenten, Mahinda
Rajapaksa.
”Kriget är som en cancersvulst. Efter behandling kommer
en period av strålning, och detsamma gäller när
man ska utrota terrorismen. När vi har krossat den inleder
vi nästa uppgift, som är att förhindra nya terrordåd”.
Ministern hänvisade till två självmordsbombningar
i södra Sri Lanka, på en plats långt från
den väpnade konflikten. 15 människor dödades och
ett fyrtiotal skadades, däribland en minister. Terrordåden
tycktes visa att de tamilska rebellerna har kvar sin förmåga
att angripa staten var som helst, trots att de pressas hårt
av militären i norr.
Många lankeser misstänker att regeringens ”strålbehandling”
kommer att bli permanent. ”Det vore emot den mänskliga
naturens normer att lägga ned vapnen , när de är
enklaste sättet att stoppa oliktänkande och avvikande
åsikter”, säger Lal Wickramatunga, chefredaktör
för den engelskspråkiga veckotidningen The Sunday Leader.
För två månader sedan skrev sex f d amerikanska
ambassadörer till president Rajapaksa och uppmanade honom
att eftersträva demokrati och nationell försoning medan
landet försöker etablera ett fredligt samhälle.
”Vi befarar att de demokratiska grunderna i Sri Lanka är
under attack samtidigt som den lankesiska militären röner
stora framgångar i kampen mot LTTE”, skrev de.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune
