Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2007 v 51

Tidskriften

tidigare veckor: 
01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35 
36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50     

Det demokratiska bygget är inte riktigt klart

Ryssarna vill ha starka ledare, det har de alltid velat.

CLIFFORD J LEVY
Moskva
Författaren Dostojevskij sade en gång att det ryska folket hyser så stor tilltro till en allsmäktig tsar att detta ideal ”av nödvändighet kommer att påverka hela vår framtida historia”. Arvtagaren till detta arv, president Vladimir Putin, ställde sig för en tid sedan inför kamerorna för att visa att han hade brutit med det gamla och var minst lika progressiv som någon ledare i väst. Men intrycket blev ett helt annat.
Ledarna för fyra politiska partier (som antas vara oberoende men som egentligen är skapelser av Kreml) satt framför Putin och berättade för honom vem de ville ha som president. Putin accepterade deras val (det var ju trots allt hans eget) . Han berömde kandidaten (en trogen medarbetare) och påstod att nomineringen speglade viljan hos en majoritet av ryssarna (varav ingen hade fått ett ord med i leken).

Tricks och knep ingår i all politik, men i Ryssland verkar man ha antagit ett slags imitation av demokrati. Det är som om man i flera århundraden har lagt en fernissa av legitimitet på variationer av autokratiskt styre – under Peter den store, Lenin eller Putin själv.
I början av december hölls ett parlamentsval i vilket många partier deltog, men bara Putins eget parti, Enade Ryssland, backades upp av medierna och andra institutioner. Partiet vann en jordskredsseger. I den exekutiva makten nominerades några dagar senare Putins medarbetare, Dimitrij Medvedev, till presidentkandidat, och han kommer garanterat att vinna valet i mars.
Med Medvedev som president kan Putin hävda att han rättar sig efter författningens föreskrifter om mandattider, precis som vilken amerikansk president som helst. Men när Medvedev meddelar att han vill ha Putin som premiärminister vaknar misstanken om att Putin tänker behålla kontrollen utan att bryta mot reglerna.

Bakom alla dessa händelser finns frågan om Putin och andra i Kreml ens bryr sig om att låtsas demokrati. Med tanke på att Putin är mycket populär och den ryska allmänheten gillar att hålla fast vid en stark man kunde man väl lika gärna skicka hem parlamentarikerna, ändra författningen och låta Putin sitta en period till?
Det verkar som om Putin motiveras av en önskan att bli betraktad som en legitimt vald ledare på världsscenen, lika genuin som sina partners i G8. Det finns ett inslag av rysk stolthet i denna önskan. Efter att ha påstått sig anamma demokrati kan Kreml inte tåla beskyllningar om att hålla mindre demokratiska val än västländerna. Putin vill inte heller placeras i samma liga som ett antal livstidspresidenter i andra f d sovjetrepubliker.
”Han vill bli betraktad som en civiliserad rysk moderniserare”, säger Lilja Sjevtsova, som är analytiker hos Carnegie Endowment for Peace i Moskva. ”Rysslands politiska elit, inklusive Putin, vill bli personligt integrerad i den västerländska strukturen, den västerländska gemenskapen”.
(Det är ingen ny önskan. Dostojevskij, som hyllade ryssarnas kärlek till tsaren, beklagade också det som han ansåg vara den ryska elitens längtan efter västs beundran).

Putin kan också ha dragit slutsatsen att han kan tänja lagens andemening till en viss gräns innan regerandet förvandlas till en huggsexa, som skulle göra honom sårbar för de rivaliserande Kremlklanernas nycker.
En del bedömare misstänker att Putin och hans trognaste medarbetare är rädda att vidta öppet autokratiska åtgärder, som kan locka västmakterna att hämnas på sätt som missgynnar Rysslands ekonomiska utveckling. Denna misstanke verkar lite långsökt, eftersom amerikanska och europeiska företag gör stora affärer med Saudiarabien, Kina och andra auktoritära länder.
Det kan emellertid finnas en personlig anledning till att eliten i Kreml försöker måla bilden av en demokrati: kanske är de oroliga för att det blir svårare för dem att få inresetillstånd i väst eller för att deras personliga ekonomier äventyras.

Det ryska folket har inte visat någon större aptit på demokrati av västerländsk typ. Opinionsmätningar visar att få skulle protestera om Putin satt kvar som president ännu en mandatperiod, han skulle snarare tas emot med lättnad och applåder.
Det vore emellertid också fel att påstå att ryssarna vill ha auktoritärt styre eller att landet generellt återfaller i sovjetiskt förtryck. Kreml må dominera tv-utbudet och trakassera oppositionen, men det hörs många olika röster i tidningarna, där det är vanligt med kritik mot Putin, för att inte tala om internet.
Man skulle kunna hävda att Putin genom att avstå från rollen som en fullvärdig, författningsvidrig autokrat demonstrerar att han är mer demokratiskt sinnad än majoriteten av ryssarna. Denna kontrast har noterats av en av Putins ärkefiender, Michail Chodorkovskij, miljardären som fängslades efter att ha utmanat Kreml. I ett brev, som Chodorkovskij skickade från sitt fängelse 2004, klagar han: ”Putin är verkligen ingen demokrat eller liberal, men han är ändå liberalare och mer demokratisk än 70 procent av landets befolkning”.

Tumultet efter kommunismens kollaps verkar ha stärkt ryssarnas svaghet för en stark ledare, vilket antyder att Ryssland lider av ett slags posttraumatisk stressåkomma. Dagens ryssar kräver stabilitet, produkter att konsumera och frihet att resa – saker som de inte hade under sovjettiden.
Vijateslav Nikonov, som är chef för forskningsinstitutet Politika Foundation i Moskva, påpekar att de politiska strukturerna är under utveckling, att rättsstaten är skakig och att ryska makthavare aldrig har ställts till svars. Resultatet är att regeringens form och karaktär till stor del formas av ledarens uppfattning om vad folket förväntar sig och accepterar.
”Alla länder har en genetisk kod. I många samhällen varar regeringsmodellen i sekler eller tusen år, och i Ryssland följer allt samma gamla mönster. Här finns en stark tradition av odelad makt. Det enda ryssarna ogillar hos sina ledare är svaghet”, säger Nikonov. ”Institutionerna är inte redo ännu, de är omogna. Men för att vara 15 år gammal klarar sig den ryska demokratin bra. I Tyskland valde man Hitler efter exakt 15 års demokrati”.

Putin brukar regelbundet berömma det som han kallar Rysslands stora framsteg de senaste åren, men ibland verkar det som om han vädjar om tålamod, som om han indirekt erkänner att den ryska demokratin inte är riktig demokrati.
”Vi måste se till att vår ekonomiska utveckling leder till en stor och stark medelklass, som i grunden är den demokratiska ideologins bärare. Detta tar tid att åstadkomma, det sker inte över en natt”, har Putin sagt.
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune