Tempus 2009 v 13

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13

Makedonien är Europas styvbarn

Sedan 18 år blockerar Grekland Makedoniens ambitioner att bli medlem i Nato och EU på grund av en bisarr namnstrid. Den envisa tvisten hotar den inre harmonin i Balkanrepubliken Makedonien, som i dagarna har valt ny president.

WALTER MAYR
Skopje
I skuggan av en 2 500 meter hög bergstopp vid den nordgrekiska gränsen ligger byn Ahlada. Här bor 400 människor runt en snövit kyrka. På kaféet vid torget sitter en grupp äldre män, som tigande snurrar band av träpärlor mellan fingrarna. Man tycker sig möta en sömnig, grekisk idyll. Men på den osmaniska tiden hette Ahlada fortfarande Krusoradi, uppkallad efter det slaviska ordet för päronträd. Som ett resultat av det andra Balkankriget 1913 blev byn grekisk och fick ett nytt namn, samtidigt som det historiska Makedonien delades upp mellan Grekland, Serbien och Bulgarien. Denna epok i Ahladas historia vårdas ömt här.

Främlingar, som närmar sig den två våningar höga fastigheten i slutet av Kyrkogatan möts av misstänksamma blickar. Byggnaden står tom sedan drygt ett halvsekel. Den tidigare ägaren stupade 1940 i grekernas kamp mot det fascistiska Italien, står det på ett krigsmonument. Nikos Gruios, som han hette, gav sitt liv för ”fosterlandet”.
Detta vore inte särskilt anmärkningsvärt om inte Nikola Gruevski, sonson till den stupade, hade skrivit ett brev till den grekiska regeringen sommaren 2008. I brevet krävde Nikola officiellt erkännande av en slavisk-makedonisk minoritet i Grekland och återlämnande av de egendomar, som slavisktalande invånare övergav när de flydde från Grekland efter 1945.
Brevet väckte stor uppmärksamhet, framför allt därför att Nikola Gruevski hade skrivit det. Sonsonen till Nikos Gruios, som stupade för Grekland, är nämligen premiärminister i grannlandet, republiken Makedonien.

Egentligen måste man säga att han är premiärminister i ”den f d jugoslaviska republiken Makedonien”. Så heter nämligen denna stat med två miljoner invånare rent formellt på grund av grekisk omedgörlighet.
Sedan 1991, när republiken förklarade sig självständig, pågår en bitter strid om Makedoniens namn. Europas styvbarn blir snart myndigt, men bråket om landets slutgiltiga namn är ännu inte avgjort.
Äkta makedonier bor nämligen, enligt Aten, bara söder om gränsen. De talar grekiska och är ättlingar till Alexander den store. Därför får slaver, som bosatte sig i den historiska regionen först omkring tusen år efter den makedoniska kungadynastins glansdagar, inte kalla sig makedonier – varken i det område som förr tillhörde Jugoslavien eller i själva Grekland.
Regeringschefen i Aten, Kostas Karamanlis, underströk förra sommaren: ”Det finns ingen makedonisk minoritet i Grekland, och det har aldrig funnits någon”.

Måste alltså regeringschefen i Skopje upplysas av Aten om att personer som hans far och farfar inte kan ha funnits. De var slaver, som växte upp i den grekiska delen av det historiska Makedonien och som, något senare, med påtvingade grekiska efternamn förblev sitt modersmål trogna.
Hela saken är mycket enkel, säger Nikola Gruevski i regeringskansliet i Skopje: ”Om grekerna medger att det finns slaviska makedonier i deras land måste de tillåta att också vi kallar oss för makedonier. Därför vill de inte erkänna den slaviska minoriteten. Hur skulle det se ut om vi, i rollen som EU-kandidatland, behandlade våra minoriteter som EU-landet Grekland gör?”.
Den 38-årige Gruevski är en kraftfull förkämpe för den slavisk-makedoniska saken. Han är också smart nog att inte utnyttja sin egen familjehistoria som argument i en stridsfråga, som i många år har sysselsatt FN, Nato och EU. ”Problemet i sig måste lösas, d v s grekernas bild av historien, som inte ger plats åt den slaviska befolkning, som för det mesta stod på kommunisternas sida i inbördeskriget fram till 1949”.
Myten om det moderna Greklands grundande vilar på idén om en etniskt homogen nation. Bort från den bysantinska och osmaniska tidens etniska virrvarr och tillbaka till antikens renhet och upphöjdhet – ”en hjältestat med anor i lodrät linje från Perikles och Sokrates”, som den slaviska minoriteten brukar säga lite skämtsamt.

Men för bara hundra år sedan skulle de attribut, som de stolta grekerna numera fäster vid grannrepubliken, ha passat bra i trakten runt Thessaloniki: ”Nötter från tusentals olika träd”, d v s en brokig folkblandning. ”Makedonien är en fruktsallad”, säger italienarna.
Vid det förra sekelskiftet var Makedonien sprängsats och stubintråd i södra Balkan och hemland för antiosmanska anförare, attentatsmän och nationalister i alla färger. Den kosmopolitiska hamnstaden Thessaloniki, som fram till första världskriget hade judisk majoritet, användes som högkvarter av dessa grupper.
Den pågående tvisten om Makedoniens namn utnyttjas av politikerna i Aten som valfråga och som avledare från Greklands verkliga problem, säger sociologen Michael Kelpanides. Grekland är fortfarande, efter 28 år som medlem, det EU-land som tar emot mest pengar från unionen netto, och när det gäller statsskuld i förhållande till BNP är det bara Italien som är värre. Den grekiska genomsnittslönen motsvarar den polska, och i fråga om korruption och analfabetism är Grekland bland de sämsta i EU-klassen.

Som om det fortfarande vore viktigt att försvara ättlingarna till de hellenistiska gudarna mot barbariska slaver kräver grekerna att grannlandet i norr kapitulerar. Grekerna har de allierade i både Nato och EU som gisslan. Gruevskis regering i Skopje har en het önskan att gå med i Nato, en önskan som stöds helhjärtat av Washington, men Makedoniens kandidatur stupade på ett toppmöte i Bukarest 2008 på grund av Greklands veto.
”Då stod det klart att vi inte har något att förlora”, säger Makedoniens premiärminister. ”Det som pågår är klassisk utpressning”.
Och därför har Gruevski och hans regeringskolleger samt medlemmarna i hans nationalistiska parti, VMRO, inlett en gränslös motoffensiv. Målet är att bevisa att det en gång i tiden skrevs världshistoria i ett land som låg på samma ställe som dagens Makedonien.
Gruevski tar numera varje tillfälle i akt att hänvisa till sitt lands ärorika historia. Marmorbyster, bronshjälmar och antika smycken pryder entrén utanför hans kontor i Skopje. Fotbollsstadion intill regeringsbyggnaden fick nyligen nytt namn och uppkallades efter kung Filip II. Alexander den store, Filips son, har redan givit namn till flygplatsen i Skopje och till motorvägen som går i riktning mot Grekland.
”Den som inte har framtidsvisioner söker tröst i det förgångna”, kritiserar den avgående borgmästaren i Skopje, Trifun Kostovski.

Även hans visioner har emellertid lidit skeppsbrott. Hans framtida Skopje är alltjämt under uppbyggnad. Mellan slummens skjul och trista bostadslängor reser sig hellenistiska hjältestatyer; där hedrar albanerna sin nationalhjälte Skanderbeg, medan de kristna hyllar Moder Teresa, som föddes i Skopje, med ett arkitektoniskt missfoster av fältsten och glas. Och mitt i alltihopa sitter romerna i Topanakvarteren.
Vad är det som håller samman en ung stat som Makedonien? En stat med ett dussin tal olika nationaliteter och få vänner? ”Det avgörande är att de vet vilka de inte vill vara”, säger historikern Stefan Troebst om makedoniernas nyfödda nationskänsla. ”De vill inte vara vare sig bulgarer eller serber och absolut inte greker eller albaner”.
Men till och med denna lilla, minsta, gemensamma nämnare är i farozonen.
Det ryktas att 30 000 bulgariska pass är i omlopp i detta land med två miljoner invånare. De är eftertraktade eftersom de öppnar porten till EU.
Det faktum att även Makedoniens f d premiärminister och anföraren för det nationella lägret, Ljubco Georgievski, reser runt med bulgariskt pass kommenteras förstås med spott och spe av det nya Makedoniens kritiker. Och landets 500 000 etniska albaner känner större samhörighet med bröderna i Albanien, Serbien och Kosovo än med Makedoniens slaviska majoritet.

Fattigdomen förstärker centrifugalkrafterna. Med en genomsnittlig månadsinkomst på 276 euro netto är Makedonien även med regionala mått mätt ett sorgebarn. Då är det ringa tröst för invånarna i Skopje att det på kullen bakom den osmanska fästningsruinen växer upp en byggnad värd flera hundra miljoner dollar som ser ut som en Balkanfilial till Fort Knox.
Höga murar, avspärrningar, övervakningskameror och 10-15 våningar under jord. USAs nya ambassad är de amerikanska geopolitikernas sätt att ge den lilla Balkanrepubliken Makedonien ett erkännande och ett uppmuntrande tecken.
I den globala kampen om olja och gas från Kaspiska havet inriktar sig nämligen både amerikaner och européer på att hitta transportvägar, som inte kan kontrolleras av Ryssland eller hotas av den trånga passagen genom Bosporen. Från Bulgariens kust vid Svarta havet kommer olja inom kort att pumpas via Makedonien till Medelhavet.
Den stora amerikanska ambassaden blir ”förmodligen underrättelsetjänstens högkvarter för hela regionen, ett komplement till det militära högkvarteret där borta i Kosovo”, tror politikern Ljubomir Frckoski.

Denne smarte politiker, av typen världsman på genomresa, sitter på ett kafé i Skopje och förklarar allt som ska förändras när han blir Makedoniens president.
Det handlar om att bryta landets isolering, säger Frckoski. ”Vi sitter fast, medan allting runt omkring oss rör sig. Bulgarien och Rumänien är med i EU, Albanien är med i Nato”.
Makedonien måste hitta en lösning på tvisten med Grekland, och då anser sig Frckoski vara rätt man för att styra in Europas styvbarn på rätt väg. ”Jag är ju egentligen landets far. Jag skrev den första författningen, och jag medverkade till avtalet med albanerna 2001”, påpekar Frckoski.
I den insnöade staden Tetovo, där albanerna är i majoritet, finns ännu en kandidat, som tålmodigt går sin herres ärenden. Agron Buxhaku, som företräder det albanska partiet DUI, vet att han bara är statist i presidentvalet. Den verkliga företrädaren för albanerna är mannen vid hans sida, Ali Ahmeti. 2001 utpekade amerikanerna honom som terrorist, men samma år var han en av arkitekterna bakom fredsavtalet i Ohrid, som satte punkt för de blodiga striderna mellan slaviska och albanska makedonier.
Så länge som albanernas rättigheter respekteras finns inga problem, säger Ahmeti med outgrundlig blick. Om deras rättigheter negligeras är det hur lätt som helst för den albanska minoriteten (en fjärdedel av befolkningen) att lamslå hela landet med en bojkott, påpekar Ahmeti.

Alla makedonier är överens om att bråket med Grekland måste få ett slut. Det finns två strategier att välja mellan: oeftergivlighet eller kompromissvilja. Den hårda linjen företräds av regeringens kandidat, Gjorgje Ivanov, medan mer försonliga tongångar gentemot Aten förespråkas av oppositionen. Bland oppositionella diskuteras olika namnförslag som Övermakedonien, Nordmakedonien, Nya Makedonien eller Republiken Makedonien (Skopje).
Den som vill ha ett gott råd kan fråga hos Oraklet i Skopje. Kiro Gligorov, 91 år, tar emot och sitter käpprak i sin stol. Den gamle partisanen och Tito-kamraten, siste överlevande från den jugoslaviska politbyrån och den oavhängiga republiken Makedoniens förste president, har från denna plats på jorden upplevt två världskrig och fem olika statsskick.
Han löste Makedonien från den jugoslaviska federationen utan att enda skott avlossades innan han själv blev offer för ett attentat 1995. Ett centimeterstort ärr över höger öga är ett smärtsamt minne från denna episod. ”Mina landsmän måste förstå att Makedonien är det enda vi har”, säger Gligorov. Om det vore upp till honom skulle han söka en kompromiss med grekerna.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel