Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JENS GLÜSING
Havanna
Sällsamma varelser syntes i Havanna. En hord svarta plåtelefanter
stormade Revolutionstorget. På gården till Sköna
konsternas museum stack enorma Pinocchiostatyer sina långa
näsor i koffertar och bagagekärror.
Fantasifostren var verk av kubanska konstnärer, som till
i slutet av månaden testade regimens toleransnivå.
Anspelningarna på tjockhudade politiker och reserestriktioner
passerade censuren, men ett projekt av den i USA bosatta kubanskan,
Tania Bruguera, blev för mycket för regeringen. I en
fullsatt utställningslokal satte den kända konstnären
upp en talarstol och bad åskådarna att i en minut
tala om något som de själva fick välja.
Först steg bloggaren Yoani Sánchez upp i talarstolen
och krävde fri tillgång till internet. Sedan följde
andra regimkritiker. Två medverkande, klädda i militäruniform,
satte vita duvor på talarnas axlar.
Ingen kuban kunde undgå anspelningen: under sitt stora anförande
efter revolutionärernas inmarsch i Havanna 1959 slog sig
en vit duva ned på Fidel Castros axel, vilket av hans anhängare
tolkades som en gudomlig signal. Men i Kuba är det förbjudet
att skämta om denna händelse. Arrangören av konstbiennalen
i april fördömde aktionen, som cirkulerade på
video på Youtube , som en provokation från ”den
kubafientliga propagandaapparaten”.
Regimens nerver ligger på ytan, det märker inte
bara besökare på konstbiennalen. Sedan 1990-talet,
när Kuba hotades av ekonomisk kollaps på grund av Sovjetunionens
upplösning, har det inte funnits så många poliser
på gatorna som nu. När ärkefienden i Washington
signalerar avspänning isolerar sig regeringen i Havanna ännu
mer.
Kubanerna har i flera månader försökt gissa sig
till vad president Raúl Castro har i kikaren. I februari
2008 överlät den svårt sjuke Fidel Castro presidentposten
till sin yngre bror officiellt. Till en början väckte
maktskiftet hopp om reformer: regeringen tillät t ex innehav
av mobiltelefoner och datorer, och Raúl uppmuntrade sina
landsmän att öppet kritisera korruption och svågerpolitik.
Men ganska snart dämpades reformivern. ”Ingenting har
förändrats”, konstaterar videokonstnären René
Francisco lite resignerat.
Men pressen på regimen ökar. 50 år efter revolutionen
kommer tecken på att det kalla kriget mellan Washington
och Havanna skulle kunna avslutas. För ett par veckor sedan
infriade USAs president ett vallöfte och hävde alla
reserestriktioner för exilkubaner i USA. De tillåts
dessutom skicka obegränsat med pengar till släktingar
i Kuba. I den amerikanska senaten diskuterar man att häva
förbudet mot resor till Kuba för alla amerikanska medborgare.
Latinamerikas statschefer, framför allt president Lula da
Silva i Brasilien, vädjar till Washington att slopa de ekonomiska
sanktionerna också. Men Obama väntar på positiva
signaler från Havanna i form av exempelvis frisläppande
av politiska fångar.
Bland unga kubaner har den amerikanske presidenten fått
ett slags kultstatus. ”Obama är vårt hopp”,
säger Lucas Fernández. ”Embargot har inte gjort
någon nytta, och det är hög tid att avbryta detta
absurda spel”, tillägger han.
I Terminal 2 på flygplatsen i Havanna, där charterresenärerna
från Miami landar, väntar denne blonde läkarstuderande
på flyget tillbaka till USA tillsammans med sin familj.
För nio år sedan vann han i ”Bombo”, som
det amerikanska visumlotteriet kallas. Han lämnade då
sin mor och flyttade till pappan, som bor i Miami. Hittills har
han bara kunnat besöka sin mor vart tredje år.
På den tiden han utvandrade från Kuba utspelades alltjämt
hjärtslitande scener utanför avgångshallen: barn
som lämnade sina föräldrar, bröder som for
ifrån sina systrar, män som reste från sina fruar.
Flyget till Miami tar bara 45 minuter, men reserestriktionerna
innebar att familjer ibland splittrades i flera decennier. ”Havet
är vår mur”, säger konstnären René
Francisco. ”Kuba och USA är som ett olyckligt kärlekspar”.
Obamas trevare har än så länge inte väckt
några reaktioner hos den kubanska ledningen. Den nye invånaren
i Vita huset är visserligen mycket bättre än företrädaren,
erkände Fidel Castro för en tid sedan i partitidningen
Granma, men han är ändå ”imperialismens fånge”.
En hävning av det ekonomiska embargot är oeftergivligt”,
deklarerar Castro. ”Kuba kommer aldrig att sträcka ut
handen och be om allmosor”. Fidel litar inte ett dugg på
amerikanerna.
När det gäller Kubas relationer med det stora grannlandet
är det den äldre Castros ord som gäller. Han har
uppenbarligen hämtat sig från sjukdomen; för inte
så länge sedan sågs han promenera. Ett dussintal
latinamerikanska statschefer har uppvaktat honom de senaste månaderna,
och nästan varje gång har han ställt upp för
fotografering med sina gäster.
I början av april träffade han också en delegation
från den amerikanska kongressen.
Fidel Castro skriver nästan dagligen i Granma under rubriken
”Kommendantens reflexioner”. Han kommenterar världsläget
och uttrycker åsikter som inte alltid stämmer överens
med Raúls. För en tid sedan orsakade han en kontrovers
med Chile genom att under president Michelle Bachelets statsbesök
blandade sig i en historisk konflikt mellan Chile och Bolivia.
I diplomatiska kretsar är det en öppen hemlighet
att det krisar mellan bröderna. Raúl vill ha lugn
och ro på den diplomatiska fronten; han eftersträvar
balans.
Raúl har låtit montera ned propagandaplakaten utanför
den amerikanska beskickningen på Malecón, hamnpromenaden
i Havanna, och sedan han tillträdde har det inte förekommit
en enda massdemonstration mot amerikanerna.
Medan Fidel vårdar sin vänskap med brushuvudet Hugo
Chávez odlar Raúl kontakterna med den moderata vänstern
i Latinamerika.
President Raúl Castro uthärdar med gnisslande tänder
kommentarerna från broderns sjukbädd. ”Han kan
ju inte förbjuda storebror att skriva”, konstaterar
Richard Haep, som arbetar för en biståndsorganisation
i Havanna. För revolutionären Raúl är lojaliteten
viktigast av allt, och han skulle aldrig kritisera sin storebror
offentligt.
Man bland folk i allmänhet växer irritationen över
regimens sicksackande. Vid en första anblick är allt
sig likt: på Malecón flirtar kärleksparen med
varandra, ynglingar låter romflaskan vandra emellan sig
och protesterar mot cigarrpriset på svarta marknaden. Genom
gamla stan drar turisterna i stora flockar. Efter orkanerna Gustav
och Ike, som slog till förra året och ödelade
stora områden, har försörjningsläget normaliserats
snabbt. Elavbrotten, som tidigare hörde till vardagen, har
blivit mer sällsynta.
Men ryktesstormen är i full gång, och det beror på
Raúl Castro. I början av mars avsatte han överraskande
utrikesminister Felipe Pérez Roque och ekonomiminister
Carlos Lage, som båda har betraktats som Fidels kronprinsar.
Lage drev igenom liberaliseringen av ekonomin på 1990-talet,
och han förkroppsligade hoppet om en öppning och modernisering.
Pérez Roque kallades för ”Talibanen” och
var extremt lojal mot Fidel. På utlandsresor företrädde
de båda bröderna Castro.
Strax efter att de hade avsatts offentliggjorde regeringen självanklagelser
formulerade av de avsatta. Det påminde om Stalins sätt
att låta dem som hade fallit i onåd publicera sina
bekännelser i Pravda.
Fidel Castro konstaterade i Granma att hans f d älsklingselever
hade låtit sig ”förföras av maktens sötma”.
Hade Lage och Roque gått för långt? Ville
Raúl begränsa sin äldre brors inflytande? Eller
hade de båda möjligen konspirerat mot Raúl tillsammans
med Venezuelas Chávez, vilket Mexikos f d utrikesminister
och Kubakännaren Jorge Castañeda misstänker.
”Folket väntar på en förklaring”, säger
statschefens äldsta dotter, Mariela Castro, som är chef
för Kubas nationella sexualupplysningsinstitut och som är
en av få partifunktionärer, som vågar säga
vad hon tänker öppet.
De båda avsatta ministrarna är i vilket fall som helst
inte fängslade. Några få dagar efter avsättningen
syntes Pérez Roque besiktiga sin bil. Och sedan dess har
det kommit fram att han i februari på en fest tillsammans
med Lage gjorde sig lustig över bröderna Castro. Värden
spelade in samtalet, och senare hamnade banden hos den kubanska
underrättelsetjänsten. Frågan är om Raúl
har dömt de båda kronprinsarna till ”pyjamasliv”,
som i folkmun är det som väntar ”förtidspensionerade”
ministrar.
Många funktionärer befarar att presidenten kommer att
utnyttja tillfället för att fortsätta att städa
upp i vissa ministerier. Därför ligger de lågt
och undviker varje kontakt med utlänningar. Europeiska affärsmän
klagar på att deras kubanska partners inte längre tackar
ja till privata inbjudningar.
”Raúl sluter leden”, säger en observatör.
Generalen omger sig med militärer och gamla revolutionskämpar,
och genomsnittsåldern i statsrådet steg efter Lages
och Roques avsättning till drygt 70 år. Nu ska de gamla
vapenbröderna slå till mot slentrianen i de statliga
verken och institutionerna med militär disciplin.
Några genomgripande ekonomiska reformer planeras inte.
Raúl tänker inte rubba kärnan i det socialistiska
systemet. Han stöder sig på den traditionella maktbasen.
Kommunistpartiet och stridskrafterna.
På en partikongress i höst kommer man att fatta beslut
om revolutionens framtid. Då kommer Raúl att förklara
hur han tänker bemöta de största utmaningarna mot
systemet sedan Sovjetunionens sammanbrott. Dessa utmaningar är
Fidels annalkande slut, ett slut på det amerikanska embargot
och ”generation Y:s” farväl till socialismen.
Så betecknar bloggaren Yoani Sánchez generationen
20-och 30-åringar. Bland mödrarna till denna generation
var det modernt att ge barnen namn som började med Y. Tiotusentals
unga kubaner bär fantasinamn som Yamisleidis, Yamanda, Yudezis,
Yoel eller Yoandre.
Generation Y samlas på klubbar som Copacabana i staden Camaguey,
där reggaemusiken dånar redan tidigt på eftermiddagen.
Männen bär falska märkeströjor och smycken
av imiterat guld; kvinnorna stapplar över parkettgolvet på
skyhöga klackar i snäva jeans. Man pratar om musik,
sex och mode. Politik är tabu.
Men en fråga är alltid aktuell: ska jag stanna på
Kuba eller åka utomlands? Generation Y är framme vid
en skiljeväg, vilket illustreras av bokstaven som den är
uppkallad efter.
Yamila, 32, har bestämt sig. Hon ska följa sin man
till Brasilien, där han har jobb som datorexpert. ”Jag
hyser respekt och sympati för Fidel”, säger denna
lärarinna från provinsen Pinar del Río, ”Men
revolutionen har förlorat sitt värde”.
De kubaner som har tillgång till utländsk valuta,
kypare och taxichaufförer t ex, tjänar många gånger
mer än läkare, lärare och ingenjörer.
Yamila övergav lärarjobbet för två år
sedan. Hon tjänade 320 pesos i månaden (drygt 140 kronor)
vilket man knappt kan leva på. Nu bor hon hos släktingar
i ett ruckel i gamla Havanna. Officiellt försörjer hon
sig som bokhållare i en frisörsalong, extrainkomst
får hon på ett svartjobb som datorexpert.
Hon är inte den enda läraren som har övergivit
sitt jobb. Det råder brist på lärare nu, vilket
regeringen löser med att anlita 16-åriga gymnasister
och pensionärer för att fylla luckorna.
En hel generation unga, välutbildade kubaner vänder
revolutionen ryggen. 50 000 flydde över havet 2008. Revolutionens
barnbarn älskar Kuba, men de orkar inte vänta längre.
”Jag längtar efter lite normalitet”, säger
Yamila.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
