Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JEFFREY GETTLEMAN
Keringet, Kenya
Först framstod våldet som lika spontant som chockerande
när hopar av män med macheten i högsta hugg hackade
människor till döds och brände kvinnor och barn
till döds i ett land, som har ansetts vara ett av Afrikas
stabilaste.
Men en närmare granskning av det som har hänt den senaste
månaden, sedan ett mycket undermåligt val ledde Kenya
in i kaos, visar att en del av dödandet, som har krävt
nästan 700 liv, kanske var planerat och organiserat.
Flygblad med uppmaning till etniska mord dök upp från
ingenstans strax före valet. Politiker på både
regeringens och oppositionens sida höll anföranden,
som var fullproppade med hatiska uttalanden mot andra etniska
grupper, och lokala stamhövdingar arrangerade möten
för att konspirera mot rivaler, enligt egna utsagor och vittnesmål
från deras anhängare.
Strax efter det att valresultaten hade offentliggjorts och
den mycket knappa segern hade givits till den sittande presidenten,
Mwai Kibaki, vars favorisering av den egna etniska gruppen har
marginaliserat nästan halva befolkningen, exploderade alla
potentiella våldsverkare.
Tusentals unga män drog fram på landsbygden, där
de stack bostäder i brand och anföll medlemmar av rivaliserande
etniska grupper. Morden fortsätter, och dagligen kommer svårt
sargade lik till landets bårhus. På en remsa kirurgtejp
på offrens panna står deras namn, plats och tid för
dödsfallet och orsaken: eftervalsvåld.
Detta var inget plötsligt uppvaknande som ledde till
att alla började slåss, det var organiserat,
tror Dan Juma, som är tillförordnad chef för Kenyanska
kommissionen för mänskliga rättigheter.
Det är emellertid oklart om det fanns en systematisk plan
att sätta igång ett rikstäckande etniskt krig
eller om högt uppsatta politiker har medverkat genom att
underblåsa våldet med hatisk retorik.
Före valet var det lätt att glömma att också
Kenya, som betraktades som en afrikansk succé och toleransens
hemvist, var delat längs etniska skiljelinjer, som alltid
är mottagliga för politiska manipulationer. Mellan de
olika grupperna finns motsättningar, som nästan alltid
handlar om mark, ekonomiska möjligheter och politiskt inflytande
och som mestadels är befogade men hålls under kontroll.
Ingenstans är dessa motsättningar så tydliga
som i Riftdalen i västra Kenya, där man finner några
av Afrikas bästa och bördigaste jordar. Regionen påminner
sedan några veckor tillbaka om scener ur Vredens druvor.
Tiotusentals desperata människor flyr från sina hem
i slitna pickuplastbilar med travar av sängar, stolar, filtar
och barn på flaken. En del bilar är så överlastade
att deras kofångare hänger bara någon millimeter
ovanför vägen.
Våldet här skiljer sig markant från det i slummen
runt de stora städerna, där poliser öppnar eld
mot obeväpnade demonstranter och rivaliserande gäng
stryker runt i gränderna med stora stenar i händerna.
I Riftdalen döljer man inte vare sig hat eller aktiviteter.
De som har deltagit i dödandet hävdar att attackerna
är samhälleliga åtgärder, godkända av
hövdingar och styrda av traditioner med rötter i en
krigisk kultur.
Häromveckan hände det sig att ett dussintal unga män
med ansiktena täckta av torkad lera steg fram ur skogen i
närheten av den lilla staden Keringet.
De tillhörde den etniska gruppen Kalenjin och de påstod
sig ha dödat 20 människor den senaste månaden.
De var beväpnade med pilbågar, träpåkar
och knivar. Några av dem var klädda i djurhudar och
hade mobiltelefoner instuckna i vecken.
En av männen, Rono Kibet, berättade att de äldste
i hans by hade sammankallat ett stort möte 30 december. Det
var samma kväll som de officiella valresultaten tillkännagavs
och Kibaki utropades till segrare över oppositionsledaren
Raila Odinga, trots att det fanns tydliga bevis för valfusk.
Kibet berättar att drygt 2 000 män samlades på
stormötet, där de äldste uppmanade deltagarna att
gå ut och döda medlemmar av Kikuyustammen, som är
Kibakis etniska grupp, och sticka deras bostäder i brand.
Det var inte första gången som Kalenjin gick ut i krig
mot Kikuyu.
Stammen skaffade fram pengar till bensin, säger
Kibet, som redogör för hur de äldste välsignade
de unga männen och sedan delade upp dem i grupper om 50 för
att gå ut och jaga Kikuyu. Kibet ångrar inte att han
dödade flera fiender.
Vi attackerar folk, bränner deras hus och tar deras
djur, säger han kallt.
Några byar längre bort och några timmar senare
står en grupp Kikuyubönder och tittar med kikare på
omkringliggande kullar. De är utrustade med hemmagjorda gevär,
tillverkade av trä, ledningsrör och paraplydelar. Det
är högst olagliga vapen, men absolut nödvändiga,
förklarar männen.
Några av dessa vaktposter tillhör regionens mest välutbildade
personer. En av dem, Wilson Muiruri, som har akademisk examen
från universitetet i Nairobi, är bara hemma för
att fira jul i hembyn. Jag hatar inte Kalenjin på
universitetet, men här ute på vischan är det annorlunda,
säger han.
I huvudstaden Nairobi sitter en polischef på sin station
och bläddrar i en tjock pärm med Etniska sammanstötningar
på ryggen. I pärmen finns bevis för det som polischefen
kallar för ett mönster av detaljplanerat våld
i Riftdalen.
Enligt rapporterna i pärmen hade man på en plats grävt
ett flera meter djupt dike i en asfaltväg med hjälp
av en grävskopa för att hindra poliser och militärer
från att ingripa i våldsamma områden. Tusentals
väpnade män hade plötsligt stått redo att
slåss i de glest befolkade byarna; och vägspärrar
bestående av tiotals ton cement byggdes upp i rasande takt.
Man bär inte tiotals ton cement på ryggen precis,
säger polisen som vill vara anonym, eftersom han inte är
auktoriserad att kommentera händelserna offentligt. Det
var en välplanerad krigsoperation, säger han.
De flesta sammanstötningar har ägt rum på landsbygden,
som ofta ligger utom räckhåll för polisen. Regeringens
strategi hittills har varit att ge militär eskort till de
invånare som vill evakueras, förutsatt att man når
dem.
Men faktum är att regeringens företrädare är
en del av problemet. Omkring en månad före valen fann
polisen en stor vapengömma ett tjugotal pilbågar,
30 träpåkar, 30 machete och 30 svärd i
en regeringsbil tillhörande en biträdande minister,
som tillhör presidentens parti. Den biträdande ministern,
som inte åkte i bilen vid tillfället och som har förnekat
kännedom om vapnen, har inte åtalats. Många invånare
i Riftdalen och lokala hjälparbetare berättar emellertid
om flera fall där parlamentskandidater har beväpnat
unga män. Ingen har gripits.
Myndigheterna har inte kunnat bevisa några direkta kopplingar
mellan politiker och våldet, men människorättsgrupper
har dokumenterat politiska anföranden, som före valet
var tydligt hatiska mot vissa etniska grupper.
Den karismatiske oppositionsledaren William Ruto, som är
Kalenjin, talade t ex väldigt mycket om Kikuyustammens politiska
dominans i sina valtal.
Kikuyupolitiker har gjort många kritiska uttalanden mot
Luo och understrukit att Odinga, som är Luo, inte duger som
regent, eftersom han inte är omskuren.
I flera städer i Riftdalen fanns banderoller som uppmanade
Kikuyu att lämna regionen: Varning! Varning! Varning!
Alla som inte lyder kommer att dö, stod det på
en banderoll.
I vissa fall har det förekommit extremt sofistikerade
smutskastningskampanjer mot rivaler. I november dök det i
Nairobi upp ett hemligt dokument, som antogs vara
skrivet av oppositionsledare och som beskrev en strategi för
att utnyttja etniska motsättningar/våld som sista
utväg.
Dokumentet var absolut förfalskat, säger
Peter Wanyande, som är strateg för oppositionen och
vars namn förekom i dokumentet med fel förnamn. Det
är våra motståndare som underblåser det
etniska våldet, inte vi.
Den kenyanska regeringen beskyller oppositionens anhängare
och deras ledare för det blodiga våldet i Riftdalen,
framför allt en episod i vilken ett femtiotal kvinnor och
barn innebrändes i en kyrka, där de hade sökt skydd.
Detta är ingenting annat än etnisk rensning,
säger Alfred Mutua, talesman för den kenyanska regeringen.
Flera lokala hövdingar tillhörande både Kalenjin
och Masai medger att de sammankallade möten inför valet
för att diskutera hur man bäst skulle attackera Kikuyu
och driva bort dem från deras marker. Högt uppsatta
politiker säger att de inte var inblandade i dessa planer
på våld.
Problemen uppstod spontant när regeringen stal valet,
påstår Ruto.
Den hemska verkligheten är att allt detta har hänt
förr i Kenya. Det var samma platser, samma etniska skiljelinjer
och till och med samma taktik, inklusive krigarna med sina leriga
ansikten.
Båda gånger som etniskt våld har dragit fram
genom Riftdalen, i början av 1990-talet och nu, är det
politik som har tänt gnistan.
Problemen börjar med äganderätten till marken.
På 1960- och 1970-talen köpte Kikuyu från Kenyas
centrala högländer stora farmer i Riftdalen. Några
förvärvades helt lagligt, men många förvärv
kunde genomföras tack vare goda kontakter med personer i
president Jomo Kenyattas inre krets, och det har alltid funnits
anledning att ifrågasätta lagligheten i dessa fall.
(Till saken hör att Kenyatta var Kikuyu).
Detta ledde till motsättningar mellan Kikuyu och lokala Kalenjin-
och Masaigrupper. Kenyas president 1991, Daniel arap Moi, utnyttjade
motsättningarna för sina egna syften. Moi, som är
Kalenjin, kandiderade för omval, och han använde sitt
nätverk av polischefer och stamhövdingar för att
attackera Kikuyu och andra etniska grupper, som var allierade
med den gryende oppositionsrörelsen. Våldet som bröt
ut krävde drygt tusen liv. Våldsamheterna hade i slutet
av 1990-talet dämpats markant, men de upphörde aldrig
totalt.
Det var bäddat för katastrof i det senaste valet.
För första gången sedan 1960-talet var det två
tungviktare från rivaliserande etniska grupper som utmanade
varandra, vilket gav valet en oundviklig etnisk prägel. Bakgrunden
var växande missnöje med Kikuyu, delvis därför
att Kibaki hade favoriserat Kikuyu i fördelningen av viktiga
ämbeten.
Många Kalenjin i Riftdalen tyckte att det var hög tid
att ändra på Kikuyus dominans. Enligt opinionsmätningarna
hade Raila Odinga medvind, och han lovade att införa s k
majimbo, som betyder något liknande federalism, men som
av många tolkas som fördrivning av en viss etnisk grupp
(Kikuyu i detta fall) från områden som inte är
gruppens ursprungliga hemvist.
Etnicitet i Afrika är ett explosivt ämne, påpekar
Afrikaexperten Ted Dagne, på grund av uppfattningen
att den etniska grupp som har makten favoriserar de egna och marginaliserar
andra grupper, vilket också ofta är fallet.
De etniska motsättningarna är inte lika tydliga
i Kenya som i exempelvis Somalia, men de finns ständigt under
ytan.
Under ytan finns också kulturella underströmmar. Kalenjinkrigaren
Kibet berättar att han som 14-åring skickades ut i
djungeln för att bo där i några månader
och bli omskuren och lära om sitt folks seder och bruk. Han
tränades i att använda pilbåge och krossa en skalle
med träpåk. Han beskriver hur han och hans vänner
fortsätter att regelbundet byta ut jeans och vardagsjobb
mot krigsmundering och träpåkar. Kikuyu är
vår fiende, därför att de bor i vårt område.
Det är illa att döda deras kvinnor och barn, men att
döda en Kikuyuman är hedersamt.
© 2008 TEMPUS/The New York Times