Tempus 2009 v 17

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17

Ärkefienderna skickar ut försiktiga trevare

USAs president, Barack Obama, ställer Teheran inför ett val: antingen måste mullornas regim ge upp sitt atomprogram, vilket i så fall belönas, eller fortsätter Teheran med atomprogrammet, vilket i så fall bestraffas med hårdare sanktioner.

Till saken hör att Iran har kommit en bra bit på väg i sina kärnanläggningar, och ett moratorium lockar inte.

DIETER BEDNARZ och ERICH FOLLATH
Teheran
Atomens dag skulle firas. Därför reste Irans president i förra veckan till Isfahan, staden som är nationens stolthet, Persiens juvel och ett av den islamiska världens mest imponerande kulturcentra. Här har safawidernas härskare regerat sedan i slutet av 1500-talet och grundat en stor civilisation.
Mahmoud Ahmadinejad flög med presidentflygplanet, en ålderssvag Boeing 707, från huvudstaden Teheran, och för en gångs skull fick en utländsk reporter följa med.
Välkomstkommittén i Isfahan bestod av mullor, militärer och byråkrater, som alla stod i stram givakt. Ahmadinejad tog emot en blomsterkvast av en fyrårig flicka klädd i heltäckande slöja, som bara lämnade ansiktet bart. Flickan citerade en vers ur Koranen. Sedan steg president Ahmadinejad in i en japansk terrängbil, vars sufflett var nedfälld så att han kunde vinka åt folket. I vissa vägkorsningar stoppades kortegen av folkmassor, som ville se sin idol.

Dämpad publik

10 000 Isfahaninvånare har samlats på stadens största torg, som är uppkallat efter den islamiska republikens viktigaste ledare, revolutionsledaren och ayatollan Ruholla Khomeini. Torgets högra del är ett svart hav med några färgglada prickar: beslöjade kvinnor viftar med presidentens porträtt; på den andra sidan står män, som alla tycks ha tre dagars skäggväxt, och hälsar sin ledare med höjda knytnävar. De skanderar: Ahmadinejad, oavhängighet, rättvisa!
Jättelika plakat med paroller på husfasaderna i Isfahan härstammar från revolutionen för 30 år sedan och de är standard överallt i gudsstaten: ”Ner med USA!” och ”Ner med Israel!”.
Under sitt en och halvtimmeslånga anförande undviker Ahmadinejad aggressiva tongångar. Han nämner Barack Obamas erbjudande om förhandlingar, men han koncentrerar sig på det prekära ekonomiska läget i Iran, och naturligtvis hyllar han sitt lands framtidsutsikter och de vetenskapliga framstegen inom, inte minst, kärntekniken. Publiken reagerar till slut lite återhållsamt, och presidenten försvinner fort till kvällsbönen.

Underdog och världsledare

Nästa dag står ett besök i kärnanläggningen i Isfahan på programmet. Där, i utkanten av staden, arbetar forskare med urananrikning – anläggningen är en av de hemlighetsfulla fabriker, som oroar världen, som misstänker att här byggs den iranska atombomben.
Vem är denne Mahmoud Ahmadinejad, som västländerna betraktar som ett krigshot och en Dr. Besynnerlig, som är förälskad i sin bomb. På den världspolitiska arenan tycks han ha njutit av rollen som paria, en orättvist förföljd, som inte tillerkänns den aktning han förtjänar.
Motsättningen mellan underdog och världsledare är ledmotivet i Ahmadinejads presidentskap. Men hur är det nu? Har Ahmadinejad förlorat sin fiendebild, nu när den amerikanske presidenten drömmer om en värld utan kärnvapen?
Säkerhetskontrollerna i presidentkansliet på Pasteurgatan i Teheran är rigorösa. Byggnadskomplexet i huvudstadens centrum är ganska enkelt, men i maktens förmak skakas besökaren från väst av en mycket stor hjältebild. Den föreställer barn, som glada i hågen rusar mot döden – Khomeinis skara av minimartyrer, som utan skrupler offrades i kriget mot Saddam Hussein.

En sårad civilisation

Detta är den iranska gudsstaten, som den visar sig för världen. Ett land som i mångas ögon påminner om en mardröm, en kombination av högteknologiska vapen och en religiös ideologi, som bygger på 1 400 år gamla martyrlegender, som ställer lidandet i centrum. Ett land, som är isolerat och oberäkneligt; en sårad civilisation, vars ledare hämnas mot väst genom att försöka tillverka kärnvapen och finansiera både Hamas och Hizbollahs radikala islamister.
Irans president står just nu under hård press. Han måste svara på Amerikas avspänningserbjudande. Det är något helt nytt för honom. Obamas företrädare, George Bush, hotade Teheran med ”regimskifte” av det slag som genomfördes i Irans grannland Irak. Bush vägrade att förhandla med Iran om dess kärntekniska program, och med sin världsmaktsarrogans svetsade han samman det iranska folket mot ”den store Satan”, USA. Det var indirekt Bush som sörjde för att den föga populära mullaregimen stabiliserades trots ekonomiskt vanstyre.

Ett erbjudande

Sedan USA fick en ny president, som förespråkar ändrad utrikespolitisk kurs, är det inte så enkelt för Ahmadinejad att utropa Amerika till djävulen på jorden. Barack Obamas löften om en nystart är inget annat än en revolutionerande gest.
20 mars skickade den amerikanske presidenten i form av en videoinspelning med persisk textremsa ut ett uppmärksammat meddelande till folken i Mellanöstern. På kvällen före det muslimska nyåret vände sig Obama direkt till den iranska befolkningen. Han bugade sig för ”deras stora civilisation och historiska bedrifter, som förtjänar Amerikas och hela världens respekt”. Obama betonade att han önskar ett konstruktivt samarbete med Iran, och han utlovade förhandlingar.
Den nye ledaren i Vita huset stack dock inte under stol med att Iran för sin del måste uppfylla vissa plikter. Han underströk att Iran inte kan inta sin plats i världsgemenskapen ”med vapen och terror” utan bara med fredliga handlingar. ”Måttet på er nations storhet är inte kapaciteten att förstöra utan bevisade färdigheter att bygga upp och skapa”.

Fiendskapen är en grundsten

Reaktionen från det iranska ledarskapet var till en början mycket försiktig. Den mäktige religiöse ledaren, ayatolla Ali Khamenei, uttryckte i tv besvikelse över att Obama inte hade hävt frysningen av iranska konton i USA.
USA-fientligheten hos de iranska ledarna verkar ibland hysterisk, men den har historiska orsaker. Den amerikanska underrättelsetjänsten störtade 1953 den demokratiskt valde regeringschefen, Mohammed Mossadegh och stödde därefter shahens diktatur i ett kvartssekel. Det var också tack vare amerikansk vapenhjälp och logistisk expertis som Saddam Hussein 1980 kunde starta kriget mot Iran – ett krig som varade i åtta blodiga år och slutade oavgjort.
Fiendskapen mot Amerika har blivit en av gudsstatens viktiga grundstenar, och frågan är nu om denna sten gröps ur av Obamas vänlighet och eventuella tillmötesgående.
Skulle ett amerikanskt erbjudande om politiska och ekonomiska eftergifter kunna stoppa det som många misstänker är utvecklingen av en iransk atombomb?
Framöver kommer, hur som helst, USA att delta i alla kärntekniska förhandlingar, förkunnade för en tid sedan utrikesminister Hillary Clinton. Parterna i överläggningarna har också bjudit in Iran till en ny förhandlingsomgång.

Tiden börjar bli knapp

Den amerikanske presidenten står också under press att snarast uppvisa framsteg i atomfrågan. Tiden håller på att rinna ut, eftersom iranierna enligt den senaste rapporten i februari från FNs vapeninspektörer i IAEA har uppnått ”genombrottskapacitet” och mycket snart kan ha färdiga kärnvapen.
I skuggan av flera år av förhandlingar med européerna om en frysning av det iranska kärnprogrammet har Iran fortsatt utvecklingen, utan att FNs sanktioner har hindrat landet från att installera runt 6 000 centrifuger, som behövs för att anrika uran.
Nu kan befintlig, låganrikad uranhexafluorid upparbetas till vapenkvalitet – antingen i kända anrikningsanläggningar eller på hemlig plats.
En sak verkar helt säker, och det är att om Iran fattar beslut om att utöka anrikningskapaciteten – förmodligen är det bara det politiska beslutet som saknas – blir ett militärt anfall mot de iranska anläggningarna oundvikligt. Det beror på att det kanske bara dröjer ett halvår från det att Iran tar det politiska beslutet tills det har ett färdigt vapen.

Vad menar Ahmadinejad?

Israels nya högerregering, med krigshetsaren Avigdor Lieberman som utrikesminister, hotar mer eller mindre öppet med militärt anfall – även utan amerikanskt stöd. Det som, enligt kärnvapenmakten Israel, rättfärdigar ett angrepp mot Iran är den iranske presidentens oberäknelighet. Israelerna beskyller Ahmadinejad för att planera en kärnvapenattack mot den judiska staten trots att han vet att han måste räkna med ett förödande motanfall.
Ahmadinejad sticker inte under stol med sin önskan att utplåna Israel från Mellanösterns karta. Han har emellertid också betonat upprepade gånger att han inte tänker krossa ”den sionistiska byggnaden” med vapenvåld.
Vad menar han egentligen? Vad tänker han? Hur fungerar han?
Obama gjorde under sin Europaresa för en tid sedan klart att han inte tänker ge iranierna hur mycket tid som helst att svara på hans invit. I Prag betonade Obama att de iranska ledarna nu erbjuds ”ett tydligt val”, och han talade också om en eventuell skärpning av de internationella sanktionerna mot Teheran. Antingen avbryter Iran de ”kärntekniska och ballistiska aktiviteterna” eller så väljer Irans ledare ”ökad isolering, hårdare internationell press och en kärnvapenkapprustning i hela regionen”, sade Obama.

Två konflikter att lösa

Det brådskar. Men Iran är inte en regional, medelstor makt, som låter sig påverkas i ena eller andra riktningen. Amerikas olyckliga krig i Irak har gjort det möjligt för den bittra fienden Teheran att dra nytta av maktförskjutningen i Mellanöstern.
Att den irakiska regeringen dessutom har de bästa relationer med sina shiitiska trosfränder i Teheran oroar konservativa arabstater med sunnitiska majoriteter lika mycket som Irans eventuella kärnvapenplaner. Irans militanta allierade, Hamas och Hizbollah, stärks också av Irans maktposition.
Om exempelvis de internt splittrade palestinierna skulle lyckas bilda en enhetsregering för Gaza och Västbanken avgörs inte längre av de maktlösa medlarna i Kairo utan av Hamas skyddsherrar i Teheran. De bestämmer också huruvida libanesiska Hizbollah eller extremisterna i Hamas ska ge uttryck för fientligheten mot Israel i ord eller i blodiga terrorattacker.
Amerikanernas knappt lösbara uppgift är att samtidigt lösa den klassiska Mellanösternkonflikten och den 30-åriga konfrontationen med Iran.

Alla behöver varandra

Obama vet att USA skulle ha stor nytta av ett samarbete med Iran. Utan Iran går det inte att åstadkomma varaktig fred i Afghanistan. I Afghanistan och Pakistan, den konflikthärd som i Washingtons nya strategiska koncept har fått beteckningen ”AfPak”, delar man många av det shiitiska Irans intressen. Ledarna i Teheran bekämpade de sunnitiska taliban-radikalerna långt innan USA. Iranierna har alltid betraktat talibanerna som farliga grannar och ideologiska fiender.
Iran har också, tack vare världens näst största gas- och tredje största oljereserver, möjlighet att antingen åsamka den globala ekonomin stor skada eller hjälpa den i kristider.
Samtidigt skulle iranierna tjäna på ett närmande till USA och Europa. Utan västerländskt knowhow klarar Iran inte av att modernisera i den takt som är nödvändig. Med en inflation på nästan 30 procent och en verklig arbetslöshet på över 20 procent (enligt officiell statistik 12 procent) plus drygt en miljon narkotikamissbrukare (ett sorgligt världsrekord) står Iran inför nästan oöverkomliga problem.

Irans Robin Hood

Mycket hänger på om den amerikanske presidenten har modet att göra långtgående eftergifter. Ännu mer hänger dock på Ahmadinejad och hans verkliga motiv. Är Irans hemlighetsfulle statschef en rasande ideolog? Eller gömmer det sig en pragmatiker bakom hans ofta aggressiva retorik?
Innan han blev president var det ingen av alla utländska diplomater i Teheran som kände den småvuxne mannen med sparsam skäggväxt och intensiv blick. Den brinnande revolutionären, som arbetade i sitt anletes svett och hyste förakt för världslig rikedom, kom underifrån och sågs som en frälsare av alla ”Mostasafin”, d v s miljontals fattiga och maktlösa, som utgör själva grunden i den islamiska republiken. Ahmadinejad blev deras Robin Hood.
Precis som förebilden, revolutionsledaren ayatolla Khomenei, känner sig Ahmadinejad ständigt förpliktad att lätta på de fattigas bördor. Som om han vore en av dem drog han i valkampanjen för fyra år sedan fram genom fattigkvarteren i stadsdelen Moloch och besökte varenda liten avkrok i hela landet, vars underprivilegierade invånare lovades en del av Irans rikedomar. Ahmadinejad skulle fylla människornas tomma tallrikar med frukten av oljeintäkterna och han skulle bekämpa korruption och marknadsekonomi. ”Förtryckets och tyranniets tid är över och de orättfärdiga går under”, lovade han sina anhängare.

En mästerlig provokatör

Men resultatet av Ahmadinejads politik är miserabelt. Han har inte bara isolerat sitt land i världen utan också ruinerat det med sin kaotiska ekonomipolitik. ”Villervalla uppstår när en regering slumpmässigt upplöser ämbeten och avskedar sakkunniga, bortser från parlamentets beslut och egenmäktigt stakar ut en egen kurs”, lyder domen från parlamentets talman, Ali Laridshani, som är Ahmadinejads politiska rival och som tidigare var Irans representant i förhandlingarna med väst om Irans kärnteknikprogram.
Ahmadinejad utvecklades till en oberäknelig aktör på världsscenen – en mästerlig provokatör. Nästan från första dagen pratade han som om Iran vore en världsmakt. Han tillrättavisade judar, tyskar och inte minst amerikanerna (inte utan orsak när Bush var president), som upplystes om varför deras Mellanösternpolitik var så förfelad. Ofta var han extremt tydlig och förklarade varför hela det västerländska frihets- och demokratikonceptet hade misslyckats totalt.
Ändå kan det hända att denne man, som förmodligen har skadat sitt land mer än någon annan statschef i den Islamiska republikens 30-åriga historia, blir omvald i sommarens presidentval, vilket i så fall beror på att det saknas övertygande och modiga motkandidater.

Överraskande kandidat

Irans reformpolitikerna är en utbränd och utmattad tropp av fängslade, blockerade eller helt enkelt räddhågade personer, precis som deras f d idol, Mohammed Khatami, som var president i två mandatperioder.
Expresident Khatami var länge beredd att ställa upp en gång till för att med sitt kända namn och sin popularitet locka den breda, liberala mitten till valurnorna och förhindra Ahmadinejads omval. Men för en månad sedan gav han upp. Officiellt sade han sig vilja ge plats åt den oväntade kandidaten Mir Hossein Moussawi, arkitekt och författare, som också företräder reformfalangen.
Moussawi är definitivt mer robust än Khatami. Under kriget mot Irak ansvarade han i rollen som regeringschef för landets krigsekonomi med stor framgång. Men hans kritiker påpekar att det sällan har förekommit så många gripanden och så stort förtryck som under Moussawi. Yngre iranier, som utgör runt 60 procent av befolkningen, vet inte vem han är. Han har inte innehaft något offentligt ämbete på 20 år.
Utifrån sett är den elegante Moussawi en bättre representant för Iran är Ahmadinejad. Han skulle uppträda mycket smidigare i eventuella förhandlingar med Amerika, men när det gäller den centrala sakfrågan, Irans atomprogram, är den nye kandidaten lika benhård som den sittande presidenten. Så sent som i förra veckan deklarerade han på en presskonferens i Teheran att han ”aldrig skulle ge vika” på denna punkt.

Ahmadinejad förmodas vinna

Då återstår den avgörande frågan på vilken sida den mäktige, religiöse ledaren, Khamenei,står. När Ahmadinejad tillträdde presidentposten kysste han Khameneis hand underdånigt. Länge ansågs de båda stå varandra ideologiskt nära; men Khamenei har vid flera tillfällen kritiserat Ahmadinejads ekonomiska politik mer eller mindre öppet.
Nyligen uttalade sig Khamenei dock så positivt om Ahmadinejad att det bara kunde tolkas som en öppen uppmaning till väljarna att rösta på den sittande presidenten. Flera bedömare anser att Ahmadinejad alltjämt är så populär på landsbygden att han kommer att bli omvald.
Ahmadinejad förhandlar gärna med amerikanerna, men det ska ske på hans villkor, på den plats han föreslår och vid den tidpunkt som han väljer.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel