Tempus 2009 v 05

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05

Irak går till val

Få har så mycket att vinna eller förlora i de irakiska regionvalen på lördag som premiärminister Nuri al-Maliki, vars parti utmanas av bittra rivaler överallt i Irak.

ALISSA J RUBIN
Janajuh, Irak
Både invånarna i små byar i palmlundar långt ute på landsbygden och deras landsmän i de trånga, trafikerade kvarteren i Bagdad ska på söndag välja sina regionala och lokala ledare. Resultaten kommer att tolkas som en fingervisning om hur mycket makt den allt mer auktoritäre Nuri al-Maliki kommer att kunna utöva. Antingen stärks hans parti eller hans rivaler på lokal nivå. Rivalerna är mer intresserade av regional och lokal autonomi än Maliki och hans Dawaparti.

För närvarande gör Maliki allt han kan för att övertyga sina landsmän om att han kommer att vara en stark ledare med respekt för lokala intressen. På ett möte nyligen med tusentals stamledare i Karbala sade han: ”Den järnhårda centraliseringen är över”. Han tillade att Irak kommer att få federalism, en term som i Irak betyder regional makt.
Många irakiska politiker – även f d allierade – misstror honom. De befarar en återgång till systemet med en stark ledare, godtycklig och blodtörstig, med all makt koncentrerad i Bagdad.
”Det är orsaken till den aktuella förtroendekrisen; det må vara orealistiskt, men en person som har blivit ormbiten blir rädd varje gång han ser ett rep”, säger Hadi al-Ameri, ledare för Iraks Islamiska Högsta Råd, som är ett av de största shiamuslimska partierna, som ställde upp i koalition med Malikis Dawaparti i det senaste valet.

Malikis kritiker har skakats av hans försök att utöva mer direkt kontroll över de väpnade styrkorna, vilket har erinrat om Saddam Hussein, som personligen kontrollerade ett antal elitenheter, som var lojala mot bara honom. Maliki har möblerat om i militärledningen och skapat två handplockade enheter, som rapporterar i första hand till honom i hans roll som överbefälhavare och inte till inrikes- eller försvarsdepartementet.
Han har också i hela landet inrättat stamråd, som är direkt knutna till hans kansli. Kritikerna misstänker att dessa råd är bulvaner för Dawapartiet, som försöker vinna röster i provinsvalen på rivalernas bekostnad. Råden finansieras i många fall av staten och organiseras av lokala Dawamedlemmar.

Malikis aktioner verkar framkallade av en annan sorts rädsla, sprungen ur hans historia som dissident och exilirakier, för att det olagliga Baathpartiet, som han bekämpade i så många år, kommer att omgruppera sig och störta honom nu när de amerikanska styrkorna börjar dra sig tillbaka och inte längre ger honom samma stöd som förut.
”Om amerikanerna skulle åka härifrån plötsligt skulle baathofficerare kunna omringa Gröna zonen och döda alla ledare”, säger Mohammed Ridha al-Numani, en shiitisk präst som har känt Maliki sedan de levde i exil i Iran på 1980-talet.
Detta scenario förefaller inte sannolikt, men erfarenheter av terror och strid formar Malikis sätt att styra. ”Hans parti, Dawa, var tvunget att operera i hemlighet i celler precis som många kommunistpartier i icke-kommunistiska länder. Agerandet är vettigt i gerillakrig, men inte när det gäller nationsbygge”, säger Joost Hiltermann, Irakexpert och chef för Internationella krisgruppens (ICG) avdelning i Istanbul. ”På det här sättet omges man till slut av en paranoid krets och ingen öppen debatt. I Irak måste man dessutom bilda något slags koalitionsregering”.

Vreden mot Maliki bland landets politiker är tillräckligt stor för att han ska ha varit mycket nära att avsättas två gånger, i december förra året och i slutet av 2007. Båda försöken misslyckades, därför att hans motståndare inte kunde enas om en ersättare. Till saken hör också att Maliki blir allt populärare bland vanligt folk. Aktuella mätningar antyder att han är Iraks populäraste politiker utan konkurrens.
Amerikanerna lobbade entydigt för att Maliki skulle få behålla sin post, därför att de månade om stabilitet lika mycket som demokrati. De befarade att ett maktvakuum skulle destabilisera det bräckliga landet. ”Man måste komma ihåg hur det såg ut 2006, när Irak var mitt emellan två premiärministrar, när ingen styrde. Det sekteristiska dödandet skördade 60-70 offer varje dag, och det bara i Bagdad”, påpekar en amerikansk diplomat.
Få människor i eller utanför Irak tror att Maliki har en chans att erövra så stor makt som Saddam Hussein hade. Det finns balanser och kontroller inbyggda i det irakiska systemet, inklusive det faktum att en premiärminister inte kan välja ministrar på egen hand. Landet har också redan fördelat stora befogenheter till provinserna, men det återstår att se hur denna partiella autonomi ska implementeras i praktiken.
Många är rädda för bakslag. ”Maliki tror att mera makt i Bagdad är bättre”, säger Fuad Hussain, stabschef hos den kurdiske ledaren Massoud Barzani, som ofta har haft kontroverser med Maliki. ”Problemet är tudelat: Var går gränsen för Bagdads makt, och vem bestämmer gränsen?”.

Grusvägarna och de fallfärdiga tegelhusen i Malikis hemby, Janajuh, visar hur långt han har kommit. Byn ligger vid en lerig bevattningskanal mellan de sydliga städerna Karbala och Hilla. I byn finns bara en relativt ny byggnad, en skola, resten är tegelbyggnader, som har gråfärgats av leriga vintrar och dammiga somrar. Gatorna är knappt breda nog för bilar, och trafiken består mest av kvinnor som leder åsnor lastade med hö och ved.
Maliki föddes 1950 som son till en statstjänsteman och sonson till en f d utbildningsminister i den irakiska monarkin. Som tonårspojke cyklade han till skolan i Hindiya, som är närmaste någorlunda stora tätort.
Under collegeåren gick han med i Dawapartiet. Vid denna tid var detta islamistiska parti, grundat av en farbror till den USA-fientlige prästen Moktada al-Sadr, framför allt en underjordisk rörelse.
Diktatorn Saddam Hussein betraktade partiets religiösa filosofi och övervägande shiitiska medlemskap som ett hot. 1979, strax efter det att han hade tagit makten, gav Hussein order om att alla medlemmar i Dawapartiet skulle gripas. I Malikis hemdistrikt arresterades minst 70 män, och de flesta syntes aldrig till igen.
Maliki var en av en handfull som lyckades fly. Han sökte skydd i Syrien, flyttade sedan till Iran och återvände senare till Syrien, där han stannade till den amerikanska invasionen 2003.

Islamistiska partier som Dawa beskylls ofta för att ha nära band till Iran, och Maliki har betraktat iranierna som grannar men inte alltid vänner, framhåller hans medarbetare. Dawamedlemmar i exil i Iran bemöttes som ”ovälkomna gäster”, säger parlamentsledamoten Sami Alaskary, som är nära vän till premiärministern. Han minns en gång när Maliki sökte tillstånd från iranierna att skicka en representant för Dawa över gränsen till Irak. När Maliki hade väntat i flera veckor ringde en iransk tjänsteman upp och sade att beslutet var klart och att Maliki måste hämta det personligen vid gränskontoret. Det var vinter och bister kyla, men Maliki körde i 14 timmar för att hämta myndighetens beslut. När han kom fram stod det bara ”Avslag”.
”Personen som ringde för att meddela att svaret var klart visste att det var negativt. Han lurade Maliki att resa till gränsen bara för att förödmjuka honom”, säger Alaskary.

Arvet från åren i exil är en djup misstro mot alla som inte står riktigt nära och en fruktan att rivaler konspirerar för att avsätta honom.
För att se till att något sådant inte händer har Maliki inrättat minst två militära styrkor, som rapporterar direkt till honom: Bagdadbrigaden och elitenheten Kontraterrorismstyrkan. Brigaden kommer att ha omkring 3 000 medlemmar när den är fulltalig, och aspiranter kontrolleras rigoröst så att ingen med sekteristiskt eller kriminellt förflutet antas.
Uppgifter om Kontraterrorismstyrkan är svåra att få tag i, och vissa parlamentariker protesterar offentligt mot hemlighetsmakeriet.
”Landet håller på att militariseras”, säger den kurdiske parlamentarikern Mahmoud Othman. ”Folk tycker att Maliki överdriver”.
Amerikanska militärer i Irak tar Maliki i försvar inofficiellt. De säger att han måste ha kontroll över säkerhetsstyrkorna och kunna lita på deras lojalitet, eftersom detta minskar shiitiska och kurdiska milisers inflytande på arbetet i säkerhetsdepartementen.

Bagdadbrigadens främsta uppgift är att skydda Gröna zonen, men också att stöda kontraterrorismenheten, som i första hand inriktar sig på miliser, kidnappningar och kriminella gäng. Offentliganställda i Diyalaprovinsen nordost om Bagdad rapporterar att personer har gripits av väpnade män i omärkta terrängfordon, som påstås tillhöra premiärministerns kansli.
Bagdadbrigaden placerar gripna personer i ett speciellt häkte i Gröna zonen. Där kvarhölls exempelvis Muntader al-Zaidi, journalisten som kastade en sko på George Bush. Hans anhöriga påstår att han torterades där, men en talesman för Högsta lagrådet, meddelar att en undersökningsdomare inte hittade några fysiska tecken på tortyr.

Andra politiska partier anklagar de militära styrkorna för att göra gripanden på politiska grunder. Ammar Wajih, en av ledarna för Iraks Islamiska parti, påstår att den högste sunnitiske ledamoten i provinsrådet i Diyala, Hussain al-Zubaidi, har varit fängslad sedan i november.
”Det finns inga bevis mot honom; vi anser att hans gripande hade med valet att göra”, säger Wajih.
Det finns farhågor om att de som griper folk inte stöds av den irakiska regeringen som helhet. ”Hur tänker de? Hur bestämmer de vem som ska gripas? Det finns ingen insyn”, säger en tjänsteman, som arbetar i presidentrådet, som inkluderar Iraks president och två vicepresidenter.
Malikis kansli understryker att hans ställning som överbefälhavare ger honom långtgående befogenheter att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda landet.

Dawapartiet kontrollerar för närvarande bara en provins, Karbala, och det vill gärna stärka sin ställning eller ta över makten i flera provinser. I detta syfte söker Maliki stöd hos de olika stammarna, en taktik som även Saddam Hussein använde. Stamråden har irriterat kurderna och Iraks Islamiska högsta råd, som vill behålla greppet om nästan alla provinser i söder. Iraks Islamiska högsta råd har en väpnad gren precis som kurderna och al-Sadrs rörelse. Dawa har däremot ingen väpnad gren.
En titt på den sydliga provinsen Qadisiya visar var frontlinjerna går. Högsta rådet är sårbart där. Många invånare är djupt missnöjda med samhällsservicen. De fattiga delarna av provinshuvudstaden, Diwaniya, är som stora soptippar, och på landsbygden är många skolor byggda av lera och saknar all form av sanitär bekvämlighet. Maliki har blivit populär här, därför att han har kommit på besök och lanserat byggnadsprojekt.

Stamråden i Qadisiya, organiserade av en medlem i Dawapartiet, Fadil Mawat, får vardera 25 000 dollar för att hyra och inreda kontor. Bara i denna provins finns 16 stamråd. Varje medlem får anställa fem eller sex personer i poliskåren och ge ytterligare ett 20-tal personer andra jobb, berättar Mawat.
När man ger stammarna medel att dela ut jobb ökar deras makt och de får en tacksamhetsskuld till Maliki. Det är politik helt enligt Malikis spelregler.
”Det kommer hela tiden kritik mot att Maliki har Dawafolk omkring sig”, erkänner vännen Alaskary. Han tillägger emellertid att Maliki har en liten, inre krets av nära medarbetare, men han har också många rådgivare med annan bakgrund.
”Condoleezza Rice kom till Bagdad efter hans tillträde, och hon gav honom goda råd. Hon sade bl a att de närmaste medarbetarna är mycket viktiga. De måste vara lojala och pålitliga”, säger Alaskary.
© 2009 TEMPUS/The New York Times