Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CAROLINE BROTHERS
Aten
De ligger i lokstallar, gamla spannmålslager och tomma fabrikslokaler.
En del är nybyggda, andra ligger intill fängelser. En
är ett fartyg som ligger för ankar i den holländska
hamnstaden Rotterdam. I hela Europeiska unionen har flyktingförläggningar
vuxit upp som svampar ur marken från Irland till Bulgarien
och från Finland till Spanien. De flesta har uppstått
det senaste decenniet i takt med att regionen har blivit mindre
och mindre välkomnande mot människor utifrån.
För närvarande finns 224 interneringsläger utspridda
i hela unionen. Tillsammans kan de hysa fler än 30 000 människor
asylsökande och illegala invandrare som inväntar
deportation som ofta hålls i förvar i upp emot
18 månader. I flera EU-länder finns ingen gräns
uppåt för hur länge interneringen får vara.
Internering är en mycket allvarlig åtgärd
i ett demokratiskt samhälle. Regeringar berövar människor
deras frihet när de har begått allvarliga brott, men
dessa människor har inte gjort något kriminellt, och
även om människorättslagarna medger internering
i mycket speciella fall betyder detta inte att man kan internera
folk hur länge som helst. 18 månader är mycket
lång tid, och internerna förstörs i fångenskapen,
säger Katrine Camilleri, maltesisk flyktingadvokat, som före
jul publicerade en rapport om förhållandena i interneringslägren
i EUs tio nyaste medlemsländer. Camilleri hedrades nyligen
av FNs flyktingkommissariat för att hon fortsätter att
arbeta för flyktingar trots att hon har utsatts för
attentat.
De minsta lägren hyser bara några dussin interner,
och de största drygt tusen. En del av dem bildat ett slags
nätverk utan insyn och med få etablerade normer. De
använder gamla anläggningar som exempelvis Rivesaltes
i södra Frankrike, som var ett av de största franska
interneringslägren för judar under andra världskriget.
De har också spridit sig utanför Europa till länder
som Libyen, där Italien bygger och finansierar interneringsläger
för illegala invandrare som deporteras från Italien.
Många regeringar erkänner att de försöker
hantera en byråkratisk mardröm och bemöta en säkerhetsrisk:
den växande illegala invandringen där människor
avsiktligt döljer sina identiteter om det gagnar dem och
överbelastar redan ansträngda asylsystem med tvivelaktiga
yrkanden.
Resultatet är ett lapptäcke av skiftande standard. Till
och med de bästa lägren är utrustade med övervakningskameror
och härvor av taggtråd; de värsta är invaderade
av ohyra, saknar hälsovård och är, enligt en 300-sidig
undersökning beställd av EU-parlamentet, drabbade av
upplopp, mordbränder och självmord.
Dimitris Vouros, en ensam advokat med uppdrag att hjälpa
flyktingar på den grekiska ön Samos, tillhörde
de lättade när öns gamla interneringscenter äntligen
lades ned. För ett år sedan sydde protesterande iranska
interner ihop sina läppar med ståltråd.
Den nya byggnaden är mer som ett litet hotell på
insidan, men utanför kallar hälften av alla Samos invånare
det för Guantánamo, berättar Vouros om
det nya centret, som kostade 2,5 miljoner euro att bygga.
De psykologiska följderna av internering kan bli mycket allvarliga,
speciellt för unga människor. I Danmark var antalet
självmordsförsök bland internerade sex gånger
fler än bland den vanliga befolkningen från 2001 till
2006, enligt Danska asylsökandes rådgivningsbyrå.
Regeringar tvekar ofta att erkänna att det finns interneringscenter
och är ännu ovilligare att släppa in utomstående.
En reporter nekades tillträde till läger i Grekland
och Kanarieöarna, och under Silvio Berlusconis styre släppte
Italien inte ens in representanter från FNs flyktingkommissariat
i interneringslägret på ön Lampedusa. Den nuvarande
premiärministern, Romano Prodi, släppte in kommissariatet.
Interneringslägren koncentreras till Europas sydliga och
östliga gränser. Det finns en stor mängd i en båge
från öst till väst genom Polen, Slovakien, Tjeckien
och Tyskland, enligt Migreurop, ett nätverk av forskare och
jurister som har kartlagt fenomenet.
Några av de största lägren finns nära platser
där invandringstrycket är som störst. Det största
ligger i den syditalienska staden Crotone med 1 100 platser. Därefter
kommer två läger i Malta med plats för vardera
800 interner.
Den totala kända kapaciteten för alla stängda
interneringsläger i EU är 30 871, enligt EU-parlamentets
undersökning. Om man även räknar med alla öppna
läger, till vilka de asylsökande måste återvända
på kvällen, ökar kapaciteten till 40 979.
Etableringen av den här sortens läger har inte dämpat
flyktingströmmarna. Och Europa söker nu hjälp utanför
de egna gränserna. Bilaterala arrangemang, som väcker
farhågor om tvivelaktiga allianser och brott mot de mänskliga
rättigheterna, har resulterat i läger i perifera stater
som Marocko, Tunisien, Ukraina, Libyen och Turkiet.
Turkiet utesluter icke-européer från sin flyktingpolitik,
och Libyen har inte undertecknat Genèvekonventionen om
flyktingar.
Italien har trots detta slutit ett hemligt avtal med Libyen, där
italienarna har byggt minst ett interneringsläger och bekostar
ytterligare två, enligt Rutvica Andrijasevic, forskare vid
Center för migrationspolitik vid Oxforduniversitetet.
Juristen Claire Rodier, som är chef för Migreurope,
påpekar att de flesta läger i Europa har etablerats
de senaste tio åren. En del länder, Storbritannien
t ex, har haft dem i många år men andra länder,
t ex Malta och Grekland, har byggt sina läger sedan Europa
skärpte invandringspolitiken.
Överallt i Europa håller tillfälliga lösningar
på att permanentas på grund av den stora mängden
flyktingar.
Baracker på Lampedusa, där det varken fanns grundskola
eller mödravård, har ersatts av ett gigantiskt nytt
center för illegala invandrare, som räddas i sjönöd
till havs.
Nederländerna planerar att under året flytta en del
internerade flyktingar till två flytande plattformar.
Rivesalteslägret i Frankrike flyttades till en plats nära
flygplatsen i Perpignan i november och i april invigde Grekland
ett nytt center med plats för 374 personer i Filakio, en
avlägset belägen by nära gränsen mot Turkiet.
Tanken var att lägret skulle ersätta två andra,
i Vresika och Peplo, som enligt FNs flyktingkommissionär
måste stängas. Men så sent som i december fanns
det 140 manliga interner i Vresika, som är ett fönsterlöst
f d spannmålsmagasin nära floden Evros. Reportrar gavs
inte tillträde till lägret. Internerna hade varken tillgång
till hälsovård eller telefon, enligt FNs flyktingkommissariat.
På en del platser har tillfälliga åtgärder
blivit åretruntlösningar. En sådan är en
tältby på Malta.
I Irland och Tyskland är interneringslägren för
det mesta fängelser. Andra finns på flygplatser, som
exempelvis i Amsterdam, Lissabon, London, Manchester, Paris och
Wien.
Många små läger, med ett tjugotal personer eller
färre, finns överallt i EU, men de inkluderas inte på
Migreuropes karta. En del är bara sektioner av polisstationer,
som till exempel ett läger som sköts av nunnor i källaren
på polishögkvarteret i île de la Cité
i Paris. Ett dussintal små läger finns också
i Grekland längs gränsen mot Turkiet.
Insynen är bristfällig, och förhållandena
i lägren är ofta mycket sämre än internationella
normer.
Internerna på Samos lider fortfarande av sviterna efter
förhållandena i det gamla interneringslägret,
som var en f d tobaksfabrik, där ankommande möttes av
stanken av spyor, urin och svett och där avloppsvatten läckte
in i sovsalarna, där männen sov i rader på golvet
på grund av trängsel.
Det var i detta läger som en grupp iranier i protest mot
långvarig internering iscensatte en hungerstrejk 2006. De
tillverkade nålar av en tändare och ringar från
Coca Cola-burkar, och sedan sydde de ihop sina läppar med
metalltråd från kontakter.
Ni anar inte
först visste jag inte vart jag skulle
vända mig - lägerchefen, polisen, sjukhuset eller doktorn,
berättar socialarbetaren Ireni Tremouli, som först upptäckte
internernas demonstration.
Flyktingadvokater som har besökt ett läger i Venna
påstår att detta är fullt av ohyra. Lägret
ligger i en järnvägsdepå drygt en halvtimmes bilfärd
från staden Komotini i norra Grekland.
De bor ihop med råttor, berättar advokaten
Evgenia Papanastasiou. Depån ligger fem kilometer
från byn, och när UNHCR meddelade sin ankomst städade
myndigheterna upp platsen och eldade upp alla madrasser. Tio dagar
senare var platsen invaderad av ohyra igen.
Poliser, som har uppdraget att se till grekiska interneringsläger
där förhållandena är undermåliga, förklarar
detta med att lägren är tillfälliga eller att internerna
bara vistad där några få dagar medan de väntar
på hälsokontroll.
Varken det grekiska inrikesdepartementet eller gränspolisen
låter pressen besöka något av lägren vid
gränsen mot Turkiet.
Det finns misstankar om att myndigheterna utnyttjar de hemska
förhållandena i lägren och de långa interneringstiderna
för att avskräcka potentiella flyktingar.
Om förhållandena är för bra tror de
att detta kan locka flyktingar som annars skulle ha stannat hemma,
säger Panagiotis Papadimitriou, UNHCRs representant i norra
Grekland. Men den sortens taktik är dömd att misslyckas,
enligt honom. Som bevis pekar han på att inte ens de bedrövliga
förhållandena på Samos höll flyktingarna
borta.
Camilleri håller med: Att försöka använda
interneringen som avskräckning är detsamma som att inte
förstå varför människor lämnar sina
hem och familjer.
Den genomsnittliga interneringstiden i läger runt om i Europa
är 12-18 månader, enligt Rodier. I Frankrike är
genomsnittet 32 dagar, i Spanien 40, i Italien 60 och i Grekland
tre månader. Tyskland har ingen övre gräns för
asylsökande, och på Malta upptäckte några
EU-parlamentariker under ett besök våren 2006 att
en del asylsökande hade varit internerade i drygt fem år.
EU-parlamentet kommer i januari att debattera ett direktiv som
skulle tillåta 18 månaders internering i hela EU,
något som Tyskland stöder men som rättighetsorganisationer
protesterar mot med eftertryck.
Syftet med internering, enligt Rodier, är att ge ett land
tillräckligt med tid för att samla ihop tillräckligt
många människor av samma nationalitet för att
fylla ett deportationsflygplan. Frankrike slår sig ibland
ihop med andra EU-länder för att fylla ett charterplan.
Kritikerna fördömer det faktum att många länder
blandar asylsökande som väntar på besked med personer
som väntar på att deporteras.
Brott mot de mänskliga rättigheterna är vanliga
i interneringslägren. Tolkar och juridisk hjälp finns
ofta inte tillgängligt för dem som behöver skydd.
I en del läger respekteras inte rätten till familjeliv
och avskildhet, minderårigas rättigheter och rätten
till fysisk integritet.
Vi anser inte, säger Madeleine Garlick, som är
sambandsofficer mellan EU och UNHCR i Bryssel, att asylfall
skall interneras som regel, och detta är speciellt viktigt
för sårbara människor som barn, ensamkommande
minderåriga och tortyr- och traumaoffer.
Papadimitriou hävdar att myndigheterna i Aten blundar för
det som sker i de grekiska lägren vid den turkiska gränsen.
De skickar inga tolkar, läkare eller andra personer
som kan hjälpa dem som kommer och det finns många
flyktingar som verkligen behöver internationellt skydd,
säger han. Men i myndigheternas ögon är de
bara nummer.