Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEPHEN CASTLE
Bryssel
Klockan ett på söndagen samlades EUs regeringschefer
till lunch och tre timmars överläggningar i den byggnad
där diplomater och topptjänstemän från EUs
medlemsländer brukar diskutera överenskommelser och
avtal.
Men tidigare på söndagen hade regeringscheferna i de
nio östeuropeiska länder, som ingår i EU, träffats
på Polens EU-ambassad i utkanten av Bryssel för att
prata ostört.
Detta mycket ovanliga för-toppmöte underströk djupa
motsättningar och oenighet mellan Europas politiker när
regionen står inför de största ekonomiska och
politiska utmaningarna sedan det kalla krigets slut.
”Var finns det europeiska ledarskapet?”, undrade Karel
Lanoo, vd för Center för europeiska studier i Bryssel.
”Jag blir mer och mer orolig för att alltihopa faller
i biter”.
De europeiska ekonomierna har varierande grader av bekymmer, och
det råder föga enighet om vad som ska göras eller
vem som ska bekosta hjälpen till en handfull hårt ansatta
länder i öster och länder som Irland och Grekland
i eurozonen.
Klyftorna mellan ”gamla” och ”nya” medlemsländer,
mellan öst och väst och nord och syd har flera år
på nacken. Men sprickorna vidgas nu oroväckande snabbt
samtidigt som oron växer för att Europas enorma enhetliga
marknad kommer att krossas under enskilda länders protektionistiska
åtgärder.
Saken blir inte bättre av farhågorna om att finanskrisen
i Östeuropa kan orsaka ytterligare ekonomisk turbulens i
Västeuropa på grund av de östeuropeiska ekonomiernas
starka band till skandinaviska, tyska och österrikiska banker.
Även om bara ett fåtal östeuropeiska länder
sjunker ned i en skuldkris likt den som drabbade Asien i slutet
av 1990-talet, kan det emellertid orsaka sociala oroligheter,
som i sin tur kan destabilisera de mest utsatta staterna i Europeiska
unionen.
”Allt är ganska kaotiskt”, sade en EU-diplomat
som hade deltagit i överläggningarna. ”Olika länder
föreslår olika åtgärder, ibland helt ur
det blå, ibland noga genomtänkt, för att främja
speciella intressen”.
Det stora toppmötet i söndags avsåg att visa
världen att EU är aktivt och enat, två egenskaper
som har betvivlats den senaste tiden.
Många diplomater tvivlade på att ”katastrofmötet”,
som hade sammankallats av EUs ordförandeland, Tjeckien, ens
var nödvändigt. EUs 27 ledare ska ju, när allt
kommer omkring, samlas igen på samma plats i Bryssel för
sitt årliga ekonomimöte om knappt två veckor.
Och för bara drygt två veckor sedan sammanträdde
ledarna för Europas största ekonomier i Berlin.
Experten Lanoo tror att tjeckerna sammankallade mötet för
att visa att de är aktiva. ”Men jag fattar inte varför
det skulle vara ett toppmöte just nu”, säger han.
Vilka skälen än var, står det klart att målen
varierar stort mellan de olika EU-länderna.
”Vi måste betona att den enhetliga marknaden spelar
en viktig roll, eftersom den gör den europeiska ekonomin
mer motståndskraftig”, skrev Tjeckiens premiärminister,
Mirek Topolanek, i ett brev till sina kolleger.
Samtidigt föreslog Frankrikes president, Nicolas Sarkozy,
en alleuropeisk plan för att hjälpa den sjuka bilindustrin.
Sarkozy har kritiserat EU-kommissionens mer begränsade planer
för fordonssektorn. Kommissionen vill upprätthålla
rättvis konkurrens på EUs inre marknad.
EU-ledarna kom i alla fall överens om att besegra den
ekonomiska krisen och recessionen och att hjälpa de östeuropeiska
ekonomierna var och en för sig utan att bryta mot den inre
marknadens regelverk.
EU-kommissionens ordförande, Manuel Barroso, påpekade
att EUs ledare är överens om att Västeuropas banker
ska stötta sina filialer i Östeuropa genom att inte
svälta ut dem utan dela med sig av de stödpengar som
deras respektive regeringar delar ut.
Barroso konstaterade också att det finns ett starkt stöd
till kommissionen i dess roll som övervakare av att EUs avtal
och regelverk efterlevs, vilket är viktigt för att förhindra
att den inre marknaden förstörs.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
