Tempus 2009 v 07

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07

Gammal tradition rimmar illa med ny verklighet

Det roterande presidentskapet är en black om foten.

CELESTINE BOHLEN
Paris
Fråga en grupp britter, danskar, letter eller italienare vem som är USAs president, och alla svarar Barack Obama i kör. Fråga dem vem som är EUs president, och det blir tyst. Efter upplysningen om att han heter Vaclav Klaus frågar de förmodligen: Vem?
Européerna har bara sig själva att skylla för denna ignorans. Den beror på ett system som medger att Europeiska unionen byter president var sjätte månad.
Nu, i en tid när regionen skakas av den ena krisen efter den andra plus den värsta ekonomiska avmattningen på decennier innehas ordförandeskapet av Tjeckien, ett land med tio miljoner invånare och rykte som motsträvig EU-medlem för att inte tala om ledaren.

Tjeckiens ledarskap – eller brist på det – bör stärka argumentet för ett permanent ordförandeskap, som skulle ge unionen det slags auktoritet som den förtjänar och behöver.
Det rådande rotationssystemet kom från början till för att ge varje EU-land en chans att vara ”dagens drottning”, och det fungerade väl så länge som unionen bara hade sex medlemmar.
Men nu, när EU har 27 medlemmar, är systemet ett tärningsspel med tanke på de stora olikheterna mellan exempelvis Tyskland, med 82 miljoner invånare och BNP på motsvarande 3,3 biljoner dollar, och Malta, med 403 000 invånare och BNP på bara 7,5 miljarder dollar.
Tjeckien är inget lämpligt ledarland ens i de bästa tider. Tjeckerna har inte ratificerat ett avtal, som syftar till att omstrukturera EUs institutioner, landet har inte infört den gemensamma valutan euron, som vid det här laget delas av 16 länder, däribland Tjeckiens grannland, Slovakien, som införde euro 1 januari i år.

Tjeckernas ambivalenta inställning till EU står i skarp kontrast till fransmännens, som i juli 2008 tog emot uppdraget som EUs ordförandeland med stor entusiasm. President Nicolas Sarkozy gav uppdraget ny tyngd, och han reste världen runt för att förhandla om eldupphör och arrangera olika ekonomiska toppmöten. Eiffeltornet fick en nyans av blått – en av EUs färger – varje kväll under det franska ordförandeskapet, som upphörde 31 december.
Europa har bättre representanter än Tjeckiens president, Vaclav Klaus, en grymtande EU-skeptiker som verkar vara fast besluten att hålla låg profil. Han vägrar till och med att hissa EUs blågula flagga på Pragborgen.

Det behövs en kris av världsklass för att åskådliggöra asymmetrin i EU. Små nationer klarar sig bättre i lugna tider. Det är inte Tjeckiens fel att dess ordförandeskap sammanfaller med ett krig i Mellanöstern och en repris av det rysk-ukrainska gaskriget.
I båda fallen engagerade sig Tjeckiens premiärminister, Mirek Topolanek, med liv och lust, men i slutänden överläts frågorna till Europas stormakter. Premiärminister Vladimir Putin i Ryssland gav den tjeckiske premiärministern en symbolisk dunk i ryggen när han besökte Moskva, men han lade större vikt vid telefonsamtalen från den tyska förbundskanslern, Angela Merkel. ”De stora pojkarna kommer inte att låta Topolanek bestämma någonting”, säger ekonomen Dusan Triska, som delar Klaus kritik mot EU-institutionernas ”demokratiska underskott”.
Frankrikes nedlåtande attityd gentemot Tjeckien märktes redan före ordförandeskapet hade lämnats över. En läcka från den tjeckiska ambassaden i Paris i oktober visade att Sarkozy hade erbjudit Topolanek en uppgörelse, som skulle gå ut på att tjeckerna skulle få fria händer i Östeuropa om Frankrike fick sköta EUs Medelhavsunion.
Det lustiga med detta pinsamma avslöjande var att det bekräftades två gånger: först av det tjeckiska utrikesdepartementet, som utfärdade en formell ursäkt, och sedan av Tjeckiens nationella säkerhetsbyrå, som dömde den tjeckiska ambassaden i Paris att betala 77 000 kronor i böter.

Regeringar brukar normalt inte anstränga sig för att ta ansvar för små olyckor, som framställer både dem själva och deras allierade i dålig dager. Men det verkar som om ”möjligheten att blåneka” har slagit rot i Prag – en praxis som annars är väl utvecklad i de flesta avancerade demokratier.
Tjeckien, en f d sovjetisk satellit, höll nästan på att mista ordförandeskapet. Enligt förslagen i Lissabonfördraget ska det roterande ordförandeskapet slopas till förmån för en heltidspresident, som ska väljas av de nationella ledarna för en period av högst två år.
Lissabonfördraget – som var ett ambitiöst försök att konsolidera EUs politiska infrastruktur – skulle redan ha trätt i kraft om alla de 27 medlemsländerna hade ratificerat det förra året. Men irländarna röstade nej, och tjeckerna förhalade ratificeringen, vilket betyder att det roterande systemet finns kvar åtminstone året ut.
En ljuspunkt är att den aktuella ekonomiska krisen tycks få folk att bättre förstå sitt eget bästa – både i Irland och Tjeckien. Detta väcker hopp om att Lissabonfördraget och dess permanenta ordförandeskap kanske godkänns till slut i alla fall – kanske till och med i år.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune