Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
JOE LEAHY
Colombo
Året kunde knappast ha börjat bättre för
Sri Lankas armé. Bara några dagar efter det att den
lankesiska militären hade drivit bort den separatistiska
gruppen Tamil Eelams tigrar från dess fäste i djungelstaden
Kilinochchi kunde den i början av veckan rapportera att ytterligare
ett rebellfäste, det symboliskt viktiga Elefantpasset, var
nära att falla.
De tamilska tigrarna åsamkade militären ett av dess
värsta nederlag någonsin 2000, när de intog Elefantpasset,
som binder samman den nordliga Jaffnahalvön med fastlandet.
Idag är det knappt någon som tror att tigrarna har
någon chans mot den starka militären. Armén
har drivit in rebellerna i ett litet hörn på Sri Lankas
nordöstliga kust, där de vid det här laget kontrollerar
bara en bråkdel av det territorium, som de behärskade
innan den senaste våldsvågen började 2006.
Det har förekommit återkommande framgångar och
bakslag på båda sidor under det 25 år långa
krig där Tigrarna, som är en av världens mest kompetenta
terror- och gerillagrupper, kämpar för ett oberoende
tamilskt hemland.
Det som är annorlunda denna gång är att Tigrarna
utmanas av en bättre utbildad, bättre finansierad och
mer målmedveten krigsmakt än förut. Ännu
viktigare är att armén stöds av den singalesiske
presidenten Mahinda Rajapakses regering. Rajapakse har satsat
hela sin politiska karriär på att vinna kriget mot
Tigrarna.
”Militären har genomgått en mirakulös förändring”,
konstaterar den pensionerade indiske generalen, Ashok K Mehta,
försvars- och säkerhetsexpert, som ledde en fredsbevarande
styrka i Sri Lanka för snart två decennier sedan.
”Förr saknade den lankesiska militären motivation
och mål, men den här gången är det annorlunda.
Jag känner knappt igen Sri Lankas militär”, fortsätter
generalen.
Tigrarna, som leds av den svåråtkomlige Villuppai
Prabhakaran och som räknas som terrorister av både
USA och Europa, började slåss 1983 mot det som de ansåg
vara den singalesiska majoritetens diskriminering mot dem ända
sedan självständigheten från Storbritannien 1948.
Parterna undertecknade en vapenvila 2002, men regeringen upphävde
den för ett år sedan när strider hade brutit ut
igen. Militären tvingade Tigrarna på reträtt från
öster och inledde för en tid sedan belägringen
av rebellfästet i Kilinochchi.
Sri Lankas arméchef, generallöjtnant Sarath Fonseca,
har haft presidentens odelade stöd i arbetet med att stärka
militären både fysiskt och moraliskt.
Regeringen utökade försvarsbudgeten förra året
till motsvarande 1,2 miljarder euro, vilket var 40 procent mer
än föregående år och en enorm summa jämfört
med Tigrarnas budget, som är beroende av olagliga, internationella
nätverk. Militären angrep också Tigrarnas ”handelsflotta”
för att strypa deras försörjningslinjer.
”LTTE har inte kapacitet att slåss på flera
olika fronter och samtidigt kontrollera stora områden när
de utmanas av en stor, välrustad konventionell armé”,
säger militäranalytikern Iqbal Athas, som arbetar för
tidskriften Jane’s Defence i Colombo.
Arméns taktik har också förfinats. När
den lanserade offensiven i norr avancerade den längs Tigrarnas
flanker i stället för att marschera rakt in i Tigerland
via den stora landsvägen, A9, där Tigrarna har åsamkat
militären många, snöpliga nederlag.
Militären har också använt sig av ”intrångsenheter”,
som har gått in i rebellområde för att samla
information om civila invånare och fiendens försvarsställningar.
Dessa enheter hjälpte militären att lokalisera Tigrarnas
politiska och militära ledare, varav många nu har dödats
i flygattacker.
Militärens sista viktiga måltavla är rebellernas
bas i Mullaitivu. Om även detta rebellfäste faller är
det konventionella kriget i praktiken över.
Många varnar dock för att fira segern i förtid.
Jehan Perera vid Nationella fredsrådet i Colombo minns
att många firade den förestående segern över
Tigrarna 1995, när Tigrarna hade körts bort från
Jaffna. Nu, 13 år senare, pågår kriget fortfarande.
Många befarar också att slutet på det konventionella
kriget bara kommer att markera en återgång till gerillataktik.
Athas tror att Tigrarnas ledare, Prabhakaran, har iscensatt en
strategisk reträtt för att spara sina män till
en planerad terror- och gerillakampanj, som kommer om Tigrarna
förlorar allt sitt territorium.
Därtill kommer den djupare frågan om varaktig fred
i Sri Lanka är möjlig utan en politisk lösning,
som ger de etniska tamilerna autonomi.
”Regeringen och de flesta i den singalesiska majoriteten
tenderar att betrakta firandet av Tigrarnas nederlag som positiva
tecken på allmänt utbredd patriotism och avståndstagande
från Tigrarna”, säger Perera, som avslutar med
påpekandet att få eller inga tamiler deltar i firandet.
© 2008 TEMPUS/Financial Times
