Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Presidentvalet i Nigeria, som kritiseras
av både inhemska och internationella observatörer och
som har underkänts av två ledande oppositionskandidater,
var ett allvarligt bakslag för demokratin i Afrika söder
om Sahara i en tid, när många afrikaner är djupt
besvikna på det sätt som demokratin praktiseras i deras
del av världen.
Bedömare säger att valet i Nigeria var ett tydligt exempel
på en oroväckande trend i Afrika, där allmänna
val blir allt vanligare, men där väljarnas förtroende
för demokratin minskar stadigt.
”Bilden av Afrika är mycket blandad”, säger
Peter Lewis, chef för Afrikastudier vid Johns Hopkinsuniversitetet.
Lewis är en av flera forskare bakom en undersökning
av allmänna opinionen i Afrika, Afrobarometer. ”En del
länder har en livaktig politisk debatt, och många länder
arrangerar val rutinmässigt, men styret blir inte bättre”,
säger Lewis.
De afrikanska väljarna har förlorat tålamodet
med bristfälliga val, som ofta utesluter populära kandidater
och fläckas av allvarliga oegentligheter, enligt Afrobarometer,
som offentliggjordes i fjol och som kartlade opinionen i 18 afrikanska
länder. Sex av tio afrikaner tycker att demokrati är
bättre än alla andra regeringsformer, men färre
än hälften av de tillfrågade är nöjda
med hur demokratin fungerar i deras land.
Att Nigerias bräckliga demokrati är hotad underströks
i söndags av regeringsföreträdare, som gjorde hotfulla
antydningar om ett eventuellt kuppförsök och beskyllde
regeringskritiker för att bädda för en militärkupp
genom att underblåsa våld.
25 kandidater ställde upp lördagens presidentval. Det
är första gången i Nigerias historia som makten
överlåts från en civil administration till en
annan. Men valet ackompanjerades av kaos, våld och fusk.
Valfunktionärer gav sig själva gott betyg, men deras
kommentarer stod i skarp kontrast mot de internationella övervakarnas.
USAs förre utrikesminister, Madeleine Albright, som övervakade
det nigerianska valet för Nationella demokratiska institutets
räkning, uppgav att valprocessen hade svikit det nigerianska
folket på många olika sätt och på många
platser. ”Valet motsvarade inte acceptabel standard”,
konstaterade hon.
Liknande omdömen skvallrar om ett stort bakslag i Nigeria,
som är Afrikas folkrikaste och näst rikaste land. I
kölvattnet av övergången från långvarigt
militärstyre till demokrati 2000 rådde utbredd eufori,
och 84 procent av nigerianerna var nöjda med hur demokratin
fungerade. 2005 hade andelen nöjda krympt till 25 procent.
Det är bara i Zimbabwe som invånarna är ännu
mer missnöjda med demokratin. 70 procent av nigerianerna
tror inte att val ger dem möjlighet att avsätta illa
omtyckta ledare.
För varje lyckat och väl genomfört val, som t ex
de i Mauretanien och Kongo tidigare i år, har det varit
val i andra länder, som verkade ha slagit in på en
demokratisk väg men sedan har avvikit, som exempelvis Gambia,
Etiopien och Zambia. En del länder har hållit regelmässiga
val, men de har varit så bristfälliga att de inte kan
betecknas som demokratiska. Exempel på detta har varit Guinea,
Zimbabwe och Gabon.
1976 var det bara tre länder i Afrika som kunde kallas
”fria”, och 25 länder var definitivt ”inte
fria”. Nu, 30 år senare, har kategorin ”inte fria”
krympt till 14 stater, och merparten av länderna hör
numera hemma i kategorin ”delvis fria”.
Nigeria tillhör denna mellangrupp. Landet har 140 miljoner
invånare fördelade på 250 etniska grupper och
två stora religioner, Islam och kristendom. Landet har stora
oljefyndigheter, och det exporterar ungefär två miljoner
fat olja per dag. Intäkterna från oljan har inte använts
till meningsfull utveckling.
Nigeria har blivit ett land där alla medborgare ser till
de egna behoven i första hand, och där de fattiga får
klara sig bäst de kan. Antalet fabriksjobb minskar och det
finns få formella arbeten, vilket gör att många
nigerianer försörjer sig på andras misär.
Idriss Abdolulaye säljer t ex vatten från en dragkärra
till människor, som i likhet med honom själv, är
för fattiga för att ha en egen brunn. Han tjänar
ca två dollar per dag, vilket inte räcker för
att han skall kunna skicka sina söner till skolan. De går
i stället i en koranskola, där de lär sig att citera
Koranen utantill. Abdolulaye fruktar att hans söner blir
fattiga, outbildade försäljare som han själv. ”Det
finns ingen framtid för fattiga i det här landet”,
säger han.
Tanken var att regeringen skulle prioritera upprustningen av
infrastrukturen. President Olusegun Obasanjo, som valdes 1999
och som avgår nästa månad efter två mandatperioder,
har i valkampanjer lovat mera elektricitet. Men trots att hans
regering har spenderat miljarder dollar på att försöka
förbättra elförsörjningen är det egentligen
bara namnet på det statliga energibolaget som har ändrats.
Bolaget, som förr hette NEPA (vilket enligt nigerianerna
stod för ”Never Expect Power Again” – förvänta
inte elektricitet igen), heter numera Power Holding Company PHC.
Förbättringen av servicen har varit så minimal
att PHC uttlokas som ”Please Hold Candle”, ungefär:
var vänlig håll levande ljus.
Men när textilfabrikanten Saidu Dattijo Adhama skrattar åt
Nigerias bekymmer är det ett bittert skratt. Hans fabrik
brukade förr tillverka 3 000 bomullsplagg per dag. För
sex år sedan tvingades han lägga ned fabriken, därför
att det blev för dyrt med den privata generator, som höll
fabrikens sy- och stickmaskiner i gång. Han kunde inte längre
konkurrera med importen, som kom i liberaliseringens kölvatten.
”Förklaringen till att jag lade ned är enkel: det
var den nigerianska faktorn. Ingen el, inget vatten och inga pålitliga
leverantörer. Hur skulle jag kunna konkurrera med kineserna,
som bara behöver vrida på en kran för att få
vatten?”.
Adhama hade 330 anställda i sin fabrik på 1980-talet.
Nu försöker han starta företaget på nytt
med bara 24 anställda.
Han skyller fattigdomen och andra problem i Nigeria på
ledarna. Korrumperade ledare och ämbetsmän har stulit
uppskattningsvis 380 miljarder dollar från statskassan sedan
landet blev självständigt 1960.
”Nigeria är inte ett fattigt land, vi har stora mängder
olja. Det är administrationen av dessa resurser som har misskötts.
Oljan har kidnappats av de politiska ledarna, och när vi
försöker avsätta dem i val kidnappar de valen också”,
klagar Adhama.
Han säger att livet i Nigeria är sämre nu än
under militärstyret – kriminaliteten har ökat markant.
Den enda förbättringen är att man numera kan tala
och tänka fritt. ”Men denna rätt är värdelös.
Vad är det för mening att tala när ingen lyssnar?”,
säger han.
Adhama vill inte ha tillbaka militärstyret, men en del av
hans landsmän vill det. För dem stod gårdagens
fruktade militärregenter Sani Abacha, Muhammadu Buhari och
Ibrahim Babangida för säkerhet och fast beslutsamhet,
inte för autokrati och korruption.
LYDIA POLGREEN
Abuja
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune
