Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
För Kagan Gürsel är resan till jobbet dagens
bästa tid. Av den stress och de avgaser, som orsakas av de
miljontals bilarna och trängseln på Istanbuls gator
och gränder, märker Gürsel ingenting. Han är
chef för en hotellkedja och i egen båt färdas
han morgon och kväll över Bosporen från hemmet
till jobbet.
”Esma Sultan” är en gammal lotsbåt lackerad
i vitt och gult. Hon är uppkallad efter en stolt sultandotter.
Plikttroget plöjer hon fram genom Bosporens vågor.
Väldiga, brokiga containerfartyg, oljetankers från
Kazakstan och skinande vita kryssningsfartyg passerar Esma Sultan.
”Ingen dag är den andra lik på Bosporen”,
säger Gürsel. Varma, soliga sommardagar ligger sjön
blank som ett sidentyg, när det blåser höjer den
sig i gråsvarta vågor, och när temperaturen sjunker
till noll får den ett turkost skimmer.
Bosporen är 32 kilometer lång, och på smalaste
stället är sundet 660 meter brett. Bosporen är
Istanbuls pulsåder, det som ger staden dess kraft, skriver
nobelpristagaren Orhan Pamuk i sin bok ”Istanbul”, som
är en hyllning till hans födelsestad: ”Staden präglas
av svårmod och nöd, men Bosporen förknippar jag
med livsglädje och lycka”.
Den som har tillräckligt med pengar bor antingen direkt
vid vattnet eller betalar tusen dollar i hyrestillägg för
en våning med utsikt över Bosporen. Gürsel bor
med sin fru, inredningsdesignern och f d tävlingsryttaren
Merve, i ett av Istanbuls absolut vackraste hus: ett gammalt osmanskt
träpalats vid vattnet på den asiatiska sidan. Här
i Kanlica, som en gång var en fiskeby, finns den bästa
yoghurten, som är krämig och tjock. Man köper den
i bägare, och äter den med pudersocker på. Sedan
sätter man sig på en bänk under platanerna och
försjunker i tankar medan man betraktar Bosporen.
När Gürsel stiger i land har han bara några få
steg till porten och den svängda trappan upp till bostaden.
Palatsets praktfulla salar från osmansk tid täcker
450 kvadratmeter och ger en bild av livet när turkarna fortfarande
styrdes av sultaner och förutom Mindre Asien behärskade
Mellanöstern, Balkan, Nordafrika och Krim. I Gürsels
villa, som byggdes 1860, bodde en prinsessa från Egypten,
som på den tiden var en osmansk provins.
Den nya eliten upptäcker det gamla Istanbul på nytt,
dess skönhet och dess historiska arv. Förr lät
man träpalatsen förfalla, de fick ge plats åt
gator eller brändes ned för att ersättas med moderna
lägenhetshus, fula, själlösa betongklossar. Pamuk
talar om ”raseriets tid”, när Istanbul förvandlades
till en billig avbild av västerländsk civilisation.
Den unga republiken ville inte ha någonting med de osmanska
förfädernas förfallna lyx.
Även hotell Marmara, som Gürsel driver efter sin far
vid Taksimtorget, är en synd från 1970-talet, men det
är det första huset som byggdes där, och hotellet
är omtyckt och välskött. ”Turkisk gästfrihet
och europeisk stil” lyder parollen, som lockar framför
allt affärsfolk, som faktiskt är pålitligare gäster
i Istanbul än vanliga turister.
Den blomstrande turkiska ekonomin lockar utländska investerare,
och Istanbul är ekonomins motor. Istanbul svarar för
mer än en femtedel av bruttonationalprodukten.
Från Marmara är det bara ett par hundra meter till
restauranterna och kaféerna i Beyouglu, där det på
1800-talet uppstod ett litet Europa mitt i Istanbul med hotell,
banker, teatrar och bostäder för diplomater och utländska
affärsmän. Här finns barer högt uppe på
taken varifrån man har en vacker utsikt över Istanbuls
palats och moskéer. Här kan man nästa ta på
den energi som det unga landet utstrålar. Hälften av
turkarna är yngre än 25.
Varannan timme överröstas diskomusiken av böneropen
från minareterna, vilket är tillräckligt exotiskt
för att något rubba det västerländska intrycket.
Det är framför allt tack vare det glittrande nattlivet
som Istanbul hyllas som en ”hipp stad” och som ”minaretens
och minikjolens metropol”. Enligt den amerikanska tidskriften
Newsweek är Istanbul en av ”världens coolaste städer”.
Det är förstås bara en del av megastaden, med
kanske 14 miljoner invånare, som är så cool och
vacker. Enskilda stadsdelar har lika många invånare
som stora städer i andra länder. Det finns stadsdelar
som inte ens gamla Istanbulbor någonsin har besökt.
Istanbul har inte vuxit, det har exploderat, invaderats av fattiga
människor från Anatolien och trakterna runt Svarta
havet. I utkanterna och tomrummen har de slagit sig ned olagligt.
De har byggt provisoriska bostäder, s k gecekondus. De inflyttades
amatörmässiga konstruktioner breder ut sig som mattor
i staden.
Myndigheterna har i efterhand godkänt många slumområden
och till och med utvidgat dem, och samtidigt har många kvarter
i stadens historiska centrum förvandlats till slum. I exempelvis
Dolapdere eller Tarlabasi, som ligger bara ca tio minuter från
Beyoglu, bor de som inte har lyckats: kurder, romer och flyktingar
från Irak, Asien och Västafrika. De försörjer
sig som daglönare, ficktjuvar, narkotikahandlare och prostituerade.
De hopplösa fattigkvarteren och själlösa förstäderna
stämmer inte överens med bilden av det glittrande Istanbul,
som en gång var huvudstad i tre världsriken.
I många kvarter, där det fortfarande säljs citroner
från hästdragna kärror och där männen
sitter och röker i testugorna och kvinnorna lägger fårskinn
till tork på asfalten, liknar Istanbul inte alls någon
metropol utan en samling anatoliska byar, som av en händelse
har hamnat mellan gamla palats, stora moskéer och kontorsskrapor
med glasfasader.
Istanbul är den islamiska världens västligaste
metropol, men den som gör sig besväret att besöka
erövraren Mehmet II:s gravmonument i stadsdelen Fatih möter
också det djupt islamiska Istanbul. Det var Mehmet II som
bringade Bysans på fall 1453, förvandlade kyrkor till
moskéer och på så sätt gjorde om det kristna
Konstantinopel till det islamiska Istanbul. Här bär
kvinnorna slöja och långa kappor, och många män
bär skägg och kraglös skjorta. På en gata
i området bor det nästan uteslutande medlemmar i en
islamisk orden från 1300-talet. Här finns inga TV-apparater
och ingen alkohol.
Men det är inte bara spänningen mellan religion och
sekulär republik, mellan minikjol och minaret som präglar
Istanbul utan också den påtagliga sociala klyfta,
som plågar hela Turkiet. Rikedomar visas upp i lyxbilar
och yachter och flotta klubbar som Reina, som är inredd som
däcket på ett kryssningsfartyg.
På den andra sidan klyftan finns en stor kast av tjänare,
som arbetar som chaufförer, städare, kockar, springpojkar
och som dagligen tvättar sina arbetsgivares Range Rovers,
Jaguarer och Mercedes.
Den som anställer tjänstefolk skapar samtidigt arbetsplatser
även om dessa är uselt betalda, och i gränsområdet
mellan fattig och rik finns det många hål. Istanbul
är en guldgrävarstad där en anatolisk reservdelshandlare
som Haci Ömer Sambanci kan bli miljonär. Hans familjeföretag
är idag Turkiets näst största koncern. Mediekungen
Aydin Dogan finns med bland ”Forbes” 500 rikaste människor
i världen.
Den som inte lyckas kravla sig ur fattigdomen försörjer
sig som gatuhandlare i 12-14 timmar varje dag. Affärsdisken
är en trebent pall, vars ben är inlindade med tyglappar
så att de inte skall lämna för djupa avtryck på
axlarna. Med lite tur kan man tjäna omkring 20 lira, ungefär
11 euro, per dag. Alternativet är att släpa tygbalar
i en textilfabrik eller diska smutsiga tallrikar på en fiskrestaurant.
Sinasi Yalcin hör till dem som har lämnat fattigdomen
bakom sig. Vid 17 års ålder fattade denne gruvarbetarson
från Anatolien beslutet att pröva lyckan i Istanbul.
I en och en halv dag åkte han tåg. Förutom det
lilla han hade lärt sig under ett par års skolgång
i byn kunde han inte mycket. Men han var äregirig och insåg
att bara den som har bildning har en framtid.
Han sov i parker och försörjde sig som städare
och kypare. Till slut ingick han ett avtal med en judisk läkare:
på kvällarna städade han ortopedens praktik, vilket
belönades med bostad och mat, och på dagarna gick han
i skolan. Efter sex år och vid 23 års ålder
tog han studenten.
”Istanbul är en tuff stad. Den suger kraften ur en och
försöker äta upp en”, säger Yalcin, ”men
den erbjuder chanser också”, tillägger han. Efter
studentexamen studerade han teknik och matematik och fick sedan
ett bra jobb i det statliga elverket.
Nu är han 55 och förtidspensionär. Han sitter med
ett glas te på gården till ”Kultur- och solidaritetsföreningens”
lokaler i invandrarbosättnngen Karanfilköy, som är
illegal men som för tio år sedan undkom myndigheternas
rivningskampanj. I trädgården utanför föreningens
lokaler växer rovor och kål. Föreningens mål
är att Karanfilköy med sina 537 hus skall bli legaliserat.
Yalcins hus har två våningar, och fasaden är
ljusgul träimitation. Yalcin älskar att sköta sin
trädgård. Bara hundra meter bort dånar ljudet
från trafiken på en motorväg, men det stör
inte Yalcin. ”Jag hör hemma här, detta är
mitt Istanbul”, säger han.
Istanbulbor, som kommer tillbaka efter att ha bott utomlands,
förvånas över hur fort staden har vuxit och förändrats.
De har kanske bott i Tyskland eller något annat land i många
år, och nu lär de känna sitt gamla hemland på
nytt.
Defne Koryürek bodde tillsammans med sin man i New York i
fem år, där de drev en liten restaurant. För nio
år sedan kom hon hem igen och upptäckte till sin överraskning
att det fanns många likheter mellan Big Apple och Istanbul.
”Båda städerna är dynamiska och fulla av
energi. Det går att lyckas, det beror på en själv
om man vill bli en del av det hela, om man är beredd att
utvecklas och lära sig”.
Koryürek har prövat på det mesta: hon har studerat
historia och filmkunskap och arbetat som TV-producent tills hon
slog fast att hon gärna lagar mat. Från USA tog hon
med sig recept på pannkakor, pajer och olika äggrätter.
Den exklusiva köttbutiken Dükkan, som Koryürek
driver nu, har specialiserat sig på välhängt oxkött.
Butikschefen håller just på att fylla korvskinn med
köttmassa när butiksdörren slås upp och kökschefen
på ett hotell kommer in. Han granskar utbudet och väljer
ut de bästa bitarna. Det är Dükkan som ser till
att de femstjärniga restauranterna, Hilton, Four Seasons
och till och med lyxhotell som Les Ottomans vid Bosporens strand
ges möjligheter att återuppliva flärden från
den osmanska tiden.
”Här i Istanbul vet man aldrig vad framtiden bringar,
här finns inga garantier. Plötsligt uteblir kunderna,
och man förstår inte varför. Man kan inte göra
långsiktiga affärsplaner som i väst. Våra
kunder tänker kortfristigt, de är alltid sugna på
något nytt”, säger Koryürek.
Koryürek och hennes partner, Emre Mermer, har ännu inte
fått myndigheternas tillstånd att driva affären,
eftersom den ligger mitt i den fattiga bosättningen Kücük
Armutlu direkt intill motorvägen, där hyran är
överkomlig. ”Husen är inte registrerade, och därför
får man inte lov att driva företag i dem”, förklarade
en reklambyrå för dem. Men Dükkan tolereras, och
affärerna går strålande. Det är så
det fungerar i Istanbul.
Kaos kan vara produktivt, vilket Istanbul bevisar, men kaos
har också fört Istanbul till randen av en infarkt.
De dagliga trafikstockningarna har utropats till nationellt problem.
Nyligen kom varningar för nya jordskalv, och tiotusentals
hus beräknas vara fallfärdiga.
Hüseyin Kaptan är den som skall rädda Istanbul.
Arkitekturprofessor Kaptan hade redan gått i pension och
dragit sig tillbaka till sitt lantställe när Istanbuls
borgmästare kontaktade honom och bad honom hjälpa till.
Den senaste stadsplanen är 26 år gammal och har för
länge sedan upphört att gälla. Nu skall Kaptan
formulera en urban vision för de kommande 30 åren.
Mitt i hans kontor står ett jättelikt bord fullt av
ritningar, blåkopior och skisser. Kaptan säger att
det känns som att stå mitt i en tsunami, så våldsamt
stort är problemet, och så virvlande fort fortsätter
det illegala byggandet. Kaptan är 71 år och hade tänkt
avsluta sina dagar som hobbybonde.
Kaptans uppgift är att se till att Istanbul stannar i växten.
”Redan i morgon dag skulle vi kunna öppna dörren
för en miljon nya jobb, men vi tänker inte göra
det”, säger Kaptan. Om Istanbul fortsätter att
växa som hittills kommer befolkningen att uppgå till
20-25 miljoner om 20 år. Premiärminister Recep Tayyip
Erdogan har offentligt krävt att inte bara antalet bilar
skall begränsas utan också antalet nya invånare.
Stadsplanerarnas gräns för antalet invånare är
16 miljoner. Invandringstrycket skall omdirigeras till regionen
runt Marmasjön. Istanbuls asiatiska stadsdelar, varifrån
hundratusentals människor dagligen pendlar till kontoren
på den europeiska sidan, skall förbättras och
moderniseras.
Kaptans mål är att förvandla Istanbul från
en billig industristad till en högklassig tjänstemetropol.
32 procent av arbetskraften arbetar för närvarande inom
industrin, om 20 år skall andelen vara hälften så
stor, vilket betyder att hela industrikvarter kommer att rivas.
Exempelvis Zeytinburnu, där det bor 300 000 människor,
är i praktiken en egen stad i staden. Här finns en del
av textilindustrin i form av små fabriker i källare
och på bakgårdar. I 15 000 verkstäder sitter
folk och klipper, syr, pressar och packar. Förr verkade även
garvare här, men de har flyttat till stadens östliga
utkanter. På Kaptans skrivbord ligger skissen på det
nya Zeytinburnu, en stad med ljusa hyreshus, butiksgallerior,
lekplatser och fritidsanläggningar.
Under förgången tid har det begåtts otaliga fel:
många byggnader är så illa byggda att de inte
skulle klara ett jordskalv, och stadens historiska halvö
där den världskända moskén Hagia Sophia
och den stora basaren ligger har försummats underhållsmässigt.
När det gäller trafiken har myndigheterna bara tänkt
på bilen; det finns en tunnelbana, men bara korta sträckor.
Myndigheterna har också blundat för att staden har
invaderat vattentäktsområden och skogar i norr och
öster. Kaptan talar om ”kriminell ansvarslöshet”.
I jakten på bättre livskvalitet och bostadsstandard,
något som centrala Istanbul inte längre kan erbjuda,
har många välbeställda invånare sökt
sig utanför staden i riktning mot Svarta havet, där
det byggs nya, lyxiga bostadsområden innanför höga
murar.
I Göktürk, som ligger omkring 25 kilometer från
Istanbul fågelvägen och som var en riktig håla
för bara tio år sedan, bor numera 6 000-8 000 människor,
som varje dag pendlar till Istanbul. Här verkar Istanbul
avlägset, och livet är grönt och behagligt. För
några tusen dollar per år kan man bli medlem i Kemer
Country Club, som har golfbanor, swimmingpool, stall, musikskola,
tennisbanor, spa och träningslokaler.
Fler och fler Istanbulbor får råd att bo på
platser som Göktürk. En ny medelklass har uppstått,
och dess medlemmar är angelägna om att visa vad de har.
För deras skull har det vuxit upp en rad butiksgallerior
i Istanbul där utbudet av lyxprodukter är imponerande.
På Istanbuls traditionella marknad, Istiklal Caddessi,
hänger det färgglada flaggor med texten ”Istanbul,
kulturhuvudstad 2010”. Kampanjen för den ettåriga
hederstiteln var ovanligt påhittig och innovativ, enligt
den europeiska juryn. 2010 skall bli ett fantastiskt år
för Istanbul, som kommer att erbjuda speciella turistevenemang,
konstutställningar och kulturarrangemang, gatuteater och
en tidsresa genom stadens 7 000-åriga historia. Försummade
historiska monument håller på att restaureras.
”Vi ser hederstiteln som en chans att återerövra
delar av det förlorade, gamla Istanbul”, säger
kulturårets ordförande, Nuri Colakoglu. ”Vi vill
visa att vi har djupa gemensamma kulturella rötter med Europa”.
Författaren Elif Shafak kallar Istanbul för ”det
moderna, sekulära Turkiets styvbarn”. Med sitt mångkulturella
arv från greker och armenier, kristna, muslimer och judar
värjde sig staden mot den unga republikens födelsemyt
om att alla var lika och medlemmar i en homogen familj av stolta
turkar.
Istanbul är emellertid fortfarande inte klar över var
det hör hemma, säger Shafak: ”Staden pendlar mellan
kosmopolitism och nationalism, mellan minnen och minnesförlust”.
Istanbul är en stad på två kontinenter, en stad
mellan Europa och Asien.
I Kagan Gürsels träpalats vid Bosporen har det blivit
kväll. Från palatsets terrass, som vetter mot Bosporenbron,
ser man bilister på väg västerut, som möts
av hälsningen ”Välkommen till Europa!”.
Hotelldirektör Gürsel har slagit sig ned i sitt bibliotek,
där han gärna fördjupar sig i tjocka böcker
om den osmanska historien. Plötsligt slocknar hans läslampa;
strömmen har gått igen. Det händer ofta i Istanbul.
Fem minuter senare tänds åter alla ljusen på
Bosporenbron och strålkastarna runt Mehmet erövrarens
fästning.
På Bosporen liknar fartygen jättelika skuggor som rör
sig över vattnet. På natten är Bosporen en sammetsglänsande
svart skönhet. Gürsel säger att han inte kan tänka
sig att leva någon annanstans än i Istanbul.
ANNETTE GROSSBONGARDT
Istanbul, Turkiet
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
