Tempus 2009 v 04

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04

Rättvisa eller fred, vad kommer först?

Den internationella brottmålsdomstolen i Haag har uppdraget att ställa krigsförbrytare till svars. Men ingen dom har utfärdats ännu. Kan domstolen tvinga fram fred, eller är drömmen om global rättvisa hopplös?

JAN PUHL och HELENE ZUBER
Kampala
Calvin Ocora blir rädd så fort det prasslar i buskarna. När som helst och var som helst kan det hända samma sak som den majdag han knappt överlevde.
Ocora hade slumrat till under ett mangoträd, vilket förmodligen räddade hans liv. Om det inte hade varit så varmt, och om trädet inte hade erbjudit angenäm svalka hade Ocora och hans åtta getter varit tillbaka i byn Lukodi i norra Uganda när den förvandlades till ett inferno.
Ocora vaknade av att han hörde prasslande. Han var klok nog att ta skydd i ett dike och snabbt krypa iväg, bort från rebellerna, som dök upp från bushen. Angriparna var unga män i kamouflageuniform, som sköt urskillningslöst med sina automatgevär så fort deras anförare visslade i sin pipa.

Calvin Ocoras familj – mor, systrar, bröder och dotter – miste livet. När angriparna hade avslutat massakern lade de 56 lik i en hög och stack den i brand. Soldaterna i Herrens motståndsarmé (LRA) gör alltid så på order av ledaren, kommendanten Joseph Kony.
Den mordiske arméledaren har 100 000 liv på sitt samvete de senaste två decennierna. Enligt Kony blir de dödade frälsta, och när han väl tar makten i Ugandas huvudstad Kampala kommer han att etablera en stat, som styrs strikt enligt tio Guds bud.
Joseph Kony är en djävul, som påstår sig handla på Guds uppdrag. Han har dragit sig tillbaka till djungeln, där han omger sig med barnsoldater. Hans soldater kan angripa när som helst från skogen med sina Kalasjnikov. Sedan bygger de berg av liken. Människor som försöker fly stympas och får sina ben och armar, läppar och öron avhuggna.

Ocora har byggt en ny hydda med tak av palmblad. På nätterna plågas denne man, som har förlorat sin familj, av gräsliga mardrömmar. På dagarna kritiserar han Luis Moreno-Ocampo.
Men det har Moreno-Ocampo ingen aning om. Han är chefsåklagare vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag. Där sitter han på elfte våningen och tittar ut på den regngrå himlen utanför den globala rättvisans residens. Med fötterna på skrivbordet och dagsgammalt skägg är denne argentinare vid gott mod. Hans uppdrag är att skapa fred på jorden med rättvisan som redskap.
I fallet Afrika går det framåt, säger han. Tolv häktningsorder mot de värsta våldsverkarna på den svarta kontinenten är på gång. Fyra politiker och milisledare från Kongo sitter redan i undersökningshäktet i Scheveningen. Och nu vidtas åtgärder mot massmördaren Kony. Världsdomaren talar tyst och fort: ”Vi gör nytta i Afrika, vi skyddar offren i Afrika, Afrika har bett oss om hjälp”.

Nja, inte Calvin Ocora i alla fall. ”Den västerländska rättvisan för oss inte ett dugg närmare fred. Vi kunde ha haft fred för länge sedan om det inte vore för Haag”, säger Ocora.
Ordern från Moreno-Ocampo om att Kony skulle gripas kom nämligen just när Konys sändebud satt i förhandlingar med den ugandiska regeringen och ett fredsavtal verkade vara inom räckhåll. Nu tänker Kony inte skriva under något avtal förrän hotet från domaren i Haag är borta. Han gömmer sig på andra sidan gränsen i Kongo, där han lever som en urskogsfurste med upp emot 60 fruar och omkring 1 200 hängivna krigare.
Den ugandiska armén bombar åter LRA sedan några veckor tillbaka, men Konys män dödade ändå 400 människor bara under julhelgen. Men för ett par veckor sedan signalerade LRA att nya förhandlingar eventuellt var möjliga.

Är det detta som Moreno-Ocampo kallar för fred via rättvisa? Frågan väcks allt oftare och inte bara i Uganda.
Att skipa global rättvisa är ett mål, som delas av 108 stater, men hela företaget riskerar att kollapsa i domstolens första och största projekt: att skapa fred i det våldspinade Afrika.
Stora delar av världen vände sig mot domstolen när den i somras utfärdade en häktningsorder på den sudanesiske statschefen, Omar al-Bashir, som anklagas för folkmord och krigsförbrytelser.
Afrikanska unionen vände sig rasande till FNs säkerhetsråd och krävde att domstolens chefsåklagare skulle sättas på plats, eftersom han hade överskridit sina befogenheter. Arabförbundet förfasade sig över att någon ens kom på tanken att häkta en statschef. Och Kina, som är allierat med Sudan, uttryckte ”stor bestörtning”. Libyen och Sydafrika instämde och försökte blockera häktningsordern mot al-Bashir.

Att ambitionen att skipa rättvisa ofta stör fredsarbetet hade FNs generalsekreterare Ban ki-Moon insett. Redan före häktningsordern mot al-Bashir hade han varnat chefsåklagare Moreno-Ocampo för att ett åtal kunde få ”mycket allvarliga följder för insatserna att åstadkomma fred i Darfur”. Moreno-Ocampo kontrade med att den sudanesiske presidenten om och om meddelar att förhandlingar kan börja samtidigt som hans styrkor ”dödar, våldtar kvinnor och förstör byar”.
Fred eller rättvisa? I det trygga Tyskland långt borta påstod sig tidningen ”Frankfurter Allgemeine” i en ledare veta hur man skulle få stopp på våldet i Afrika: ”Där politiker kämpar med stort engagemang för fred är straffrättsliga anklagelser mot afrikanska makthavare en farlig lyx”.

Ungefär så skulle invånarna i Lukodi också uttrycka saken. Efter massakern vågade de inte bygga upp sina runda hyddor med palmtak på samma plats, utan den nya byn ligger ett hundratal meter väster om den gamla, som redan har invaderats av bushen.
Edise Adong skadades svårt i överfallet. Denna 40-åriga kvinna ser ut som hon var 70, och hon är så svag att hon knappt orkar stå på benen. Hon förstår inte till vilken nytta man vill sätta djävulen Kony bakom galler i Haag, där fängelsecellerna är bekvämare än det bästa hotellrummet i staden Gulu i närheten med 100 000 invånare.
Men, säger Ocora, rättvisa måste skipas till slut, men Uganda har sina egna metoder: ”Vi måste förlåta, även förövarna ska ha en chans”.
Ibland träffar Ocora f d mördare i grannskapet. ”Vi pratar med varandra, och det märks att de ångrar sina dåd. Gud kommer att döma dem en vacker dag”.
F d medlemmar i Herrens motståndsarmé rör sig fritt, och många har återvänt till sina hembyar, som Kony tvingade dem att lämna en gång.
Ugandas president, Yoweri Museveni, utfärdade 2000 villkorslös amnesti och straffrihet till dem som lägger ned sina vapen.

Den centrala amnestikommissionen håller till i en viktoriansk villa i centrala Kampala. Byggnadens väggar skulle behöva målas. Innanför dem avgörs tusentals rebellers öde – de flesta har tidigare tillhört Herrens motståndsarmé. Kommissionen registrerar namn, ålder och kamporganisation på dem som lägger ned vapen. Många har rövats bort som barn och tvingats bli rebeller.
Staten benådar dem oavsett vilka brott de har begått ”Det är enda sättet att locka fram dem ur skogen”, säger Bruhan Ganyana Miiro. Han är kommissionens ansvarige för regionen Västnilen och märkbart stolt över sitt och kollegernas arbete. ”Vi har gett amnesti till 12 000 krigare från Herrens motståndarmé, och de har alla återförts till det civila samhället”, säger han.
Detta har säkert försvagat Kony, som i sina bästa tider har haft som mest ett par tusen man under vapen.

Förlåtelsekonceptet undergräver världsdomstolens anspråk på att det är absolut nödvändigt att skipa rättvisa i tredje världens våldsdrabbade länder. Budskapet från Haag bör, enligt den tyske domaren Hans-Peter Kaul, vara en ”världsvid, ständigt synlig ljusreklam mot laglöshet”.
”Man får inte släcka skylten bara därför att man inte vill se den”, tillägger han.
Rättsskiparna är bekymrade över afrikanernas beredskap att förlåta och eftersträva försoning. Juridikprofessor Claus Kress i Köln, som är rådgivare till domstolen i Haag, har i en studie undersökt om politikernas benägenhet att koppla fredssamtal till löften om amnesti ger upphov till en ny ”lex pax” i folkrätten, vilket skulle betyda att försoning ställs över rättvisa. ”Politiska beslutsfattare måste utgå från den internationella straffrätten, vilket utesluter villkorslös amnesti åtminstone till de högst ansvariga”, säger Kress.

Ocoras amnestimodell strider alltså mot folkrätten ur Haags synvinkel. Men vad är det för nytta med folkrätt i Joseph Konys välde?
I det kalla Haag har åklagaren Moreno-Ocampo ett svar redo: ”Ugandas regering har begärt vår hjälp”. Moreno-Ocampo tar av sig kavajen och rullar upp skjortärmarna. Tyst och beslutsamt säger han: ”Jag använder lagen och driver igenom den i en rättslös värld”.
Den ugandiska regeringen har med hjälp av radiosändare och flygblad informerat om möjligheten till amnesti. Det dröjde inte länge förrän de första krigarna kröp fram ur bushen. ”De flydde från sina enheter under livsfara. Kony dödar alla som tvivlar eller sviker”, säger Ocora.
För det mesta söker de traumatiserade f d krigarna upp polisen eller någon hjälporganisation, som i sin tur kontaktar amnestikommissionen. Där utfärdas utan byråkratiskt krångel amnesticertifikat till dem, som har lagt ned sina vapen. Amnestiansökarna behöver inte redogöra närmare för sina handlingar, utan det räcker att erkänna att man har varit engagerad i kamp mot regeringen.

Fred först, är mottot för de rädda och plågade, som är offer för Joseph Kony eller tillhör de massor, som irrar runt i öknen fördrivna av Sudans president, massmördaren al-Bashir.
”Men fred och rättvisa går hand i hand”, invänder Moreno-Ocampo.
Ja, kanske det, men var börjar man? Har inte FNs säkerhetsråd signalerat till Kony att han i utbyte mot ett fredsfördrag med den ugandiska regeringen kan räkna med att åtalet mot honom i Haag läggs ned?
Världens mäktigaste organ kan naturligtvis inte ge sådana löften officiellt, och eftersom Kony inte har dykt upp till något avtalsundertecknande vore det en enkel match för säkerhetsrådet att slingra sig ur en eventuell utfästelse.
Men signalen från New York är tydlig inte bara i fallet Uganda utan också när det gäller al-Bashir: Fred kommer först, rättvisa kommer senare.

Fred eller rättvisa? Vilket är viktigaste. Bolivianen René Blattmann är andre vice ordförande i domstolen i Haag. Han var en gång justitieminister i sitt rättslösa och våldsamma fosterland. ”Det är klart att rättvisa är viktigast”, svarar han. Varför? ”Jo, därför att Themis är rättvisans gudinna i den grekiska mytologin, och hennes dotter hette Irene, som betyder fred på grekiska”.
Fred är rättvisans dotter, krig föds ur orättvisa. Hur kunde Hitlers folkmord, det stora brottet mot mänskligheten i modern tid i det humanistiska Tyskland, bli möjligt? ”Cynism, slöhet och likgiltighet inför rättvisan”, är, enligt Kaul, en del av förklaringen.
Således: rättvisa står över fred. Kaul räknas som en av världsdomstolens upphovsmän. Han deltog i de långa förhandlingarna om grundstatuterna för ”den första domstolen, som vilar på statsgemenskapens fria vilja”.
”Det vackra med domstolen”, säger denne f d diplomat, ”är dess oberoende av FN och besluten som fattas i av de mäktigaste länderna med vetorätt i FNs säkerhetsråd”.

Frågan är om man inser detta i Uganda. Moreno-Ocampo är säker på det: ”Kony har attackerat barn i Kongo, Uganda, södra Sudan och i Centralafrikanska republiken. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket är lika olagligt i Uganda som i Tyskland”.
Åklagaren lägger fram ”två vetenskapliga undersökningar”, som påstås bevisa att ugandierna stöder den internationella brottmålsdomstolen och dess arbete. Bara 1,8 procent av de tillfrågade ugandierna i norra Uganda kände till de inhemska rättsinstanserna, men 28 procent var bekanta med domstolen i Haag. Och 60 procent tyckte att Kony skulle ställas inför rätta.
”Kony missbrukade fredsprocessen för att skaffa sig nya vapen och röva bort barnsoldater, och därför måste rättvisa skipas innan det kan bli fred”, säger Moreno-Ocampo.

För att främja freden ger den ugandiska amnestikommissionen varje förlåten exrebell en skumgummimadrass i nationalfärgerna gul, röd och svart, en uppsättning kokkärl, en hacka och vattenbehållare samt 263 000 shilling, vilket motsvarar ungefär hundra euro. Staten hjälper till med att söka jobb och bekostar eventuell fortbildning.
”Det måste vara attraktivare att ge upp än att fortsätta kriga”, säger Ganyana Miiro. ”Striderna måste upphöra, det är vårt främsta mål”. Till och med Joseph Kony skulle enligt denna princip kunna komma fram ur skogen och återvända till ett civilt liv under amnestins skydd.
En sådan lösning förespeglades även Slobodan Milosevic i Serbien och Charles Taylor i Liberia. När chefsåklagare Louis Arbour vid krigstribunalen för f d Jugoslavien i Haag åtalade den f d serbiske diktatorn för brott mot mänskligheten gaddade alla fredsmakterna ihop sig, trots att de samtidigt bombade Belgrad under förevändning att försvara kosovobornas mänskliga rättigheter.
”Åtalet mot Milosevic skulle få ödesdigra konsekvenser för arbetet att söka en kompromiss på Balkan”, fick Arbour höra. ”Den ryska delegaten beskyllde mig för att ha krossat grundvalarna för förhandlingsprocessen”, berättar Arbour.
Men historien gick rättvisans väg: den åtalade Milosevic jagades efter en tid bort från makten, och han dog 2006 mitt under rättegången mot honom i Haag.

Ungefär detsamma hände med Charles Taylor. När den internationella tribunalen för Sierra Leone utfärdade häktningsorder mot Taylor, vars miliser har drygt 300 000 liv på sina samveten i Liberia och Sierra Leone, lär FNs f d generalsekreterare ha blivit rasande. FN var just i färd med att erbjuda honom strafflindring och asyl i utlandet i utbyte mot att han avgick.
Men det är tack vare häktningsordern som Liberia har fred idag och Taylor, i strid mot alla löften om asyl i Nigeria, lämnades ut från Monrovia till Haag, där han i dag står inför rätta.
På samma sätt kommer det att gå med al-Bashir, tror Moreno-Ocampo. ”Jag kan inte ta hänsyn till politiken. Jag måste lyda och implementera lagen”, säger han.
Och om al-Bashir hamnar inför domarskranket i Haag är det slutet för honom, anser många som bevakar den internationella brottmålsdomstolen.
Ett åtal i domstolen i Haag destabiliserar det berörda landets inrikespolitik i sådan omfattning att tyrannen inte längre förmår utöva kontroll. Han kan inte heller fly. Varje land, som har undertecknat statuterna som formulerades i Rom, är förpliktat att ta fast och utlämna åtalade personer. Domstolen i Haag säger att det bara en tidsfråga innan al-Bashir kommer dit.

Uppmuntrande signaler från det fjärran Afrika: Kofi Annan, f d generalsekreterare i FN och den som nyligen agerade fredsmäklare i Kenyas inbördeskrig, har ett förseglat kuvert i sitt skrivbord. Kuvertet härstammar från en kenyansk undersökningskommission, som har utrett de blodiga händelserna i början av 2008. Efter valen drabbade anhängare till regeringen respektive oppositionen samman. Våldsamheterna skördade drygt tusen liv.
Namnen på sex ministrar och ett antal parlamentariker finns på en lista i Kofi Annans kuvert. Dessa män tros ha initierat våldet. Om Kenya inte förmår lägga tragedin bakom sig av egen kraft kommer Koffi Annan att överlämna kuvertet till brottmålsdomstolen i Haag. ”Våra politiker försöker slingra sig undan ansvaret, men vi accepterar absolut inte någon straffrihet”, säger emellertid den kända kenyanska tv-journalisten Beatrice Marshall.
Rättvisa eller fred? Kenya är splittrat. 55 procent av de tillfrågade i en undersökning ansåg att de skyldiga ska ställas inför rätta, medan 47 procent förespråkade amnesti.

Och vad händer om Kony verkligen dyker upp? Vad händer om det prasslar till i buskarna och den efterlyste ugandiske rebelledaren ber om amnesti?
I den lilla byn Pavel, tre mil från den återuppbyggda byn Lukodi, sitter den vise mannen Jonas Kutitote under ett palmtak för att skydda sig mot det tropiska hällregnet. Kutitote är byäldste, och han har lång erfarenhet av råbarkade förbrytare. ”Kony måste ta med sig en get, eftersom det skulle betyda att han erkänner sig skyldig”, säger Kutitote.
Därefter slaktar han geten tillsammans med offren, exempelvis den äldste i en tidigare attackerad by. Sedan bereder man en dryck av rötterna till ett träd och getens blod. Förövare och offer faller sedan ned på knä, knäpper händerna på ryggen och dricker tillsammans ur ett kärl. Därefter är skulden sonad och livet kan gå vidare. Ett skadestånd, som ofta är symboliskt, brukar också utdömas.
Den vanligaste försoningsritualen efter våldsbrott heter ”Mato Oput”. Människorna i norra Uganda har i flera sekler löst sina tvister med denna ritual.
”Vår tradition är stark, och den leder till fred och försoning. Inte ens Kony skulle behöva frukta hämndaktioner”, säger Kutitote.

I traditionell afrikansk rättsskipning är vedergällning och straff inte särskilt viktigt. Det handlar mera om att i en offentlig, symbolisk ceremoni återupprätta offrets heder. Förövaren erkänner inför allas ögon sin skuld.
En undersökning, genomförd av Caritas i Gulu, antyder att ritualen Mato Oput är så effektiv att den t om kan lindra svåra, psykiska trauman av det slag, som invånarna i Lukodi lider av.
Därför tror Calvin Ocora från Lukodi mer på Mato Oput än på Luis Moreno-Ocampo i Haag. Han har mardrömmar på nätterna, och på dagarna sitter han under sitt mangoträd och väntar.
Men mannen med geten kommer inte.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel