Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
PETER BAKER
Washington
Den skottsäkra svarta limousinen saktade in alldeles intill
Air Force One. Secret Service-agenter öppnade bildörrarna
exakt samtidigt, och ut steg president George Bush och senator
John McCain. De gick runt bilen och ställde sig sida vid
sida för att le och vinka åt kamerorna i exakt 14 sekunder.
Det var 14 sekunder dikterade av politiskt protokoll. Bush klappade
senatorns hustru, Cindy, vänligt på kinden, skakade
hand med McCain, sade adjö och skyndade upp för flygplanstrappan.
Innan han steg in i flygplanet vinkade han igen. Detta var i maj.
Sedan talade presidenten och mannen som gärna ville efterträda
honom inte med varandra på flera månader.
Bort från rampljuset
Ett förhållande kännetecknat av motvilja, motvillig
respekt och ömsesidigt beroende stod i centrum på det
republikanska partiets kongress i St. Paul i början av september,
när partiet skulle byta ledarfigur. Precis som under besöket
hos McCain i Arizona i maj fördes Bush bort ur konventets
rampljus så fort som möjligt. Hans framträdande
varade längre än 14 sekunder, men inte mycket.
Efter ett invigningsanförande lämnade han konventet
utan skuggan av den uppmärksamhet, som ägnades exempelvis
Bill Clinton, när han deltog i utnämningen av Al Gore
till presidentkandidat fyra år tidigare. Bush drog sig tillbaka
till Camp David innan John McCain ens hade kommit till St. Paul.
Texasdialekten hörs igen
George Bush vill inte att någon ska tycka synd om honom.
Han avskyr tanken faktiskt. Varför ska man tycka synd om
honom? Han visste vad han gav sig in på, och han har gjort
det som han tycker är rätt. Nu, när hans presidenttid
går mot sitt slut, tycker han att det är både
frustrerande och befriande.
Kriget i Irak går bevisligen bättre, och de mörkaste
molnen över Vita huset de senaste åren har skingrats.
De dagsrapporter som ligger på Bushs skrivbord varje morgon
listar färre dödade i Irak, vilket är en stor lättnad
för honom, enligt en nära vän. Det verkar nu som
om den intensifierade och utvidgade militära satsningen i
Irak, som kom efter ett av de mest riskfyllda presidentbesluten
på en hel generation, har rättfärdigats.
Och Bush verkar vara på väg att få Nordkorea
att ge upp sina kärnvapen. Han har också vunnit en
rad strider i kongressen, segrar som under andra omständigheter
skulle ha betraktats som lovvärda framgångar: en tvåpartiuppgörelse
om avlyssning, krigsfinansiering utan villkor och en utvidgning
av Bushs globala anti-aidsprogram.
Resultatet av dessa framgångar är att Bush har varit
mindre pressad, mer benägen att skoja och till och med dansa
inför kamerorna då och då, säger en vän.
Bush ser slutet och funderar på livet efter Vita huset på
ranchen och i ett nytt hus i Dallas. ”Man hör hur Texasdialekten
smyger sig in hans röst igen. Det är inte längre
jag-är-president-rösten som hörs”, påpekar
en gammal vän från Texas.
Motstridiga bilder
Men det är inte dags för Bush att ta farväl riktigt
än. Länge berövades han erkännande för
en stabil ekonomisk återhämtning på grund av
folkets ilska över Irak. Och nu verkar det som om han berövas
erkännande för förbättringarna i Irak på
grund av missnöjet med ekonomin. Höga energipriser och
sedan bolånekris har väckt allmänhetens missnöje.
Och samtidigt som Irak stabiliseras verkar Afghanistan falla i
bitar.
Officiellt talar Bush om att ”hålla ut till slutet”,
och han undviker allt prat om sitt eftermäle, men enligt
vänner funderar han ändå på hur han kommer
att bedömas och bli ihågkommen. ”När jag
arbetade i Vita huset var allt tal om eftermäle tabu”,
berättar David Frum, som var talskrivare i Vita huset under
Bushs första period. ”Det ansågs väldigt
destruktivt, och vi hade alla sett vilket spratt eftermälet
spelade Clinton under hans sista år. Nu hörs presidenten
inte skämta om eftermälet längre”, säger
Frum.
Bushs plats i historien beror på skiftande omdömen,
som är svåra att förena. I kritikernas ögon
är han mannen som vilseledde landet in i ett katastrofalt
krig, förstörde Amerikas relationer med resten av världen,
kraschade ekonomin, slösade bort budgetöverskottet för
att ge rika vänner lägre skatt, spelade gitarr medan
New Orleans drunknade, favoriserade oljebolagen och svek amerikanska
värderingar genom att acceptera tortyr, urskillningslös
avlyssning och ett modernt gulagsystem i Guantánamo på
Kuba för människor, som inte ens hade åtalats
för brott.
I beundrarnas ögon är han mannen som befriade 60 miljoner
afghaner och irakier från tyranni och planterade frön,
som alltjämt kan leda till demokrati i en viktig region,
samtidigt som han sänkte skatter hemma, förbättrade
det allmänna skolsystemet, utvidgade den allmänna sjukförsäkringen
så att den inkluderar receptbelagda läkemedel, installerade
två nya domare i Högsta domstolen och, framför
allt, bevarade Amerika säkert efter attackerna 11 september
2001.
En stoisk man
Vilka dygder presidenten än har står det klart att
de inte kommer att uppskattas under hans egen tid. Att säga
att Bush är impopulär är att kraftigt underskatta
det enorma avståndet mellan honom och den amerikanska allmänheten.
Han är förmodligen den mest illa omtyckta presidenten
på sju decennier. 69 procent av amerikanerna ogillar hans
sätt att sköta sitt jobb, enligt en Gallupundersökning
i våras. Det var det mest negativa betyget sedan Gallup
började ställa frågan 1938. Harry Truman och Richard
Nixon hade i sina sämsta stunder ännu färre anhängare
(Truman föll tillfälligt till 22 procent nöjda
medborgare och Nixon till 24) jämfört med Bushs lägsta
notering, 28 procent, men ingen president har varit så impopulär
så länge som Bush.
Bush har inte haft majoritetens stöd sedan i mars 2005, vilket
betyder att han har styrt landet utan folkets stöd nästan
hela andra mandatperioden.
Stödet för Bush har varit så lågt så
länge att hans medarbetare gav upp hoppet om bättre
siffror för länge sedan. ”Det känns nästan
befriande”, sade den f d medarbetaren i Vita huset, Dan Bartlett.
”När man inte längre bekymrar sig om opinionsmätningarna
är man friare att göra det man anser vara rätt
och riktigt”.
Dåliga siffror har kanske blivit ett slags kvalitetsmärke
i Bushs ögon. Det är inte så att han vill vara
impopulär, men han betraktar ledarskap som ett test. Han
beundrar ryggrad, vilket han ofta betonar inför sina medarbetare.
”Han hänvisar ofta till Truman som en förebild,
och Trumanmodellen är ett föga erkänt prov på
hjältemod. Hjältemod är kanske inte rätta
ordet, utan ’obelönat mod’”, säger Michael
Gerson, som också har varit Bushs rådgivare. ”Det
stämmer med hans syn på saker och ting och med hans
självuppfattning. Han anser att en ledare bör göra
det rätta även om han möter motstånd”.
Donald Ensenat, som har känt Bush i över 40 år
och under en tid var hans protokollchef, tror att presidenten
tänker att eftersom han redan är så impopulär,
är han fri att ”göra det rätta utan att kontrollera
vart vinden blåser”.
Om Bush någonsin undrar varför han är impopulär
gör han det aldrig offentligt. Stoicism kännetecknar
hans andra mandatperiod.
Litar på sig själv
Frågan är om presidenten någonsin känner
sig ensam i mörkret, upplever han ögonblick av tvivel
eller förtvivlan?
Bush visar få tecken på sådana känslor.
Han kan bli arg över kritik, som han anser vara ogrundad,
eller över programpunkter som han ogillar, men han slåss
inte mot inre demoner, åtminstone inte så att det
märks utåt. ”Han ifrågasätter inte
sig själv”, säger Jim Francis, en gammal vän
från Texas. ”Detta gör att han känner sig
hemma i ämbetet på ett sätt som inte alla har
gjort. Det ligger helt enkelt inte för Bush att inta fosterställning”.
Vänner och rådgivare talar ofta om ”de tre F:en”
för att förklara Bushs förmåga att bevara
lugnet i tumult: Faith, Family and Friends (Tron, familjen och
vänner). ”Det är hans djupt rotade gudstro”,
säger Mike Conaway, tidigare medarbetare och nu republikansk
kongressledamot från Texas. ”Han går med Kristus
vid sin sida. Han tror sig ha en uppgift, och han gör det
som Gud vill att han ska göra”.
Dessutom har han en nästan fanatisk disciplin i fråga
om fysisk träning. Enligt vännerna hjälper träningen
honom att hålla huvudet kallt. När Bush är i Washington
under veckorna vet hans medarbetare att det är viktigt att
lämna luckor i arbetsschemat så att han hinner träna.
Under veckosluten föredrar han att cykla på Secret
Services marker utanför Washington. Då ber han ibland
livvakter och andra att cykla bakom honom så att det känns
som han är ensam.
Optimism i alla lägen
Träningen och plikttroheten verkar bottna i den självdisciplin,
som Bush uppammade när han slutade dricka vid 40 års
ålder. ”Han är den förste att erkänna
att han är en beroendemänniska, och han har kanaliserat
sitt beroende till något konstruktivt”, säger
förre rådgivaren Dan Bartlett. ”Han gillar system,
strukturer. Det är egentligen underligt att en så okonventionell
person är så strukturerad”.
Bush föredrar också att se framåt framför
bakåt. ”Den som arbetar för presidenten vet att
han alltid vill ha något att se fram emot”, fortsätter
Bartlett.
Bush refererar gärna till sin tid som president som ”en
glad tid”, vilket förefaller mycket märkligt. En
tillfredsställande erfarenhet, arbete mot viktiga mål
kanske, eller en livsviktig erfarenhet av att stå i centrum
i så många historiska händelser – men glad?
Alla bekymmer, alla krig och alla politiska angrepp? ”Det
finns förstås bra dagar och dåliga dagar”,
förklarade Bush på ett möte i Missouri i våras.
”Jag känner starkt för mina principer och värderingar,
och jag är en optimistisk person”.
Ett modigt beslut
Bushs eftermäle grundas i Irak på gott och ont. Och
det är där som hans och John McCains öden sammanflätas.
Kriget såg förlorat ut, och de flesta amerikaner hade
förlorat tron på Bush när senator McCain från
Arizona satte sig ned (12 december 2006) och skrev ett brev till
presidenten.
Efter de allmänna valen denna höst, som hade resulterat
i demokratisk majoritet i kongressen, hade Bush just avsatt sin
hårt kritiserade försvarsminister, Donald Rumsfeld,
och övergivit den misslyckade strategin i Irak. McCain varnade
i sitt brev presidenten för att han skulle förlora kriget
om han inte skickade förstärkningar till Irak. McCain
sade att det var fel att hoppas på att en politisk lösning
mellan krigförande parter skulle leda till minskat våld.
Administrationen borde i stället göra landet säkert
för att skapa utrymme för politisk försoning. McCain
föreslog 30 000 fler soldater till Irak. ”Utan grundläggande
säkerhet finns ingen politisk lösning, och då
misslyckas vårt uppdrag”, skrev McCain.
En månad senare presenterade Bush en ny plan enligt McCains
förslag. Den bortsåg helt från rekommendationer
från utrikesminister Condoleezza Rice, generalstabschefen,
avgående befälhavare på fältet, Iraq Study
Group (med förre utrikesministern James Baker och förre
representanthusledamoten Lee Hamilton), den nya demokratiska majoriteten
i kongressen och ett stort antal partikamrater, som alla ingick
i en koalition, vars åsikt var att de amerikanska soldaterna
skulle tas hem så snart som möjligt.
McCain imponerades av att Bush stod emot påtryckningarna.
Det var äkta ledarskap, enligt McCain.
”Bush kunde ha gjort det lätt för sig genom att
ta Baker-Hamiltonrapporten, som alla tyckte var så bra.
I stället tog han en gigantisk politisk risk, som tycks ge
resultat nu. Men han får inget beröm, inget alls”,
påpekar Terry Nelson, en politisk strateg som har arbetat
för både Bush och McCain.
”Fortfarande president Bush”
I takt med att presidenttiden lider mot sitt slut verkar det som
om Bush har blivit mer spontan och tankfull. Han har på
senare tid struntat i protokollet. Vid ett tillfälle gav
han order om att hans bilkortege skulle stanna, därför
att han ville prata lite med några barn, som sålde
saft vid vägen, och vid ett annat tillfälle ställde
han upp på fotografering med en 91-årig kvinna, vars
familj höll upp en skylt och bad honom att stanna.
Han har också ägnat tid åt organisationer och
evenemang, som knappt har nämnts i medierna.
Han har förstås haft hård konkurrens om mediernas
uppmärksamhet från presidentkandidaterna McCain och
Barack Obama.
Den man som av somliga kallas för ”fortfarande president
Bush” får idag mindre än 40 procent av det utrymme
i medierna som han fick under sina första sju år som
president.
Medierna är inte den enda institutionen som i praktiken har
lagt Bush bakom sig. Den demokratiskt dominerade kongressen, som
är ännu mer impopulär än Bush, ignorerar honom
mer eller mindre. Kongressen skickade inga lagförslag till
presidenten för budgetåret, som började 1 oktober.
Den godkänner i stället tillfälliga lagar, som
gäller tills nästa president tar plats.
Ett klokt beslut för sent
Framgångarna i Irak har glatt Bushs allierade och rådgivare,
och de ger Bush en chans att vinna upprättelse innan han
lämnar Vita huset. Faktum är att Irakplanen har fungerat
bättre än de flesta vågade hoppas.
Uppståndelsen och förfäran var stor i båda
partierna i januari 2007 över Bushs beslut att skicka ännu
fler soldater till Irak. Men Bush fick rätt, och i efterhand
framstår beslutet som ett av de största och viktigaste
som Bush har tagit.
Många är lättade över att det går bättre
i Irak, men många frågar sig samtidigt varför
det tog så lång tid att ändra strategi. Man lägger
ofta skulden på Rumsfeld och presidentens tvekan att avsätta
honom.
Om inte Irak hade sugit musten ur Bushs andra mandatperiod hade
han kanske haft lättare att driva igenom de stora inrikespolitiska
reformer, som han arbetade för, t ex en ny skattelag, reform
av sjukförsäkringen och liberalare invandringslagar.
”Vi är några som undrar om inte den nya Irakpolitiken
hade kunnat komma lite tidigare”, säger Gerson. Bartlett
ställer samma fråga. ”Man kan inte låta
bli att undra vad som hade hänt om beslutet hade tagits tolv
eller 16 månader tidigare”, säger han.
Frihet framför allt
Nu under Bushs sista månader som president förs striden
om hans eftermäle på flera fronter, inklusive i själva
Ovala rummet. När Bush bjöd en grupp konservativa akademiker
och författare till inofficiella samtal i slutet av juni
kritiserades han för att svika sina principer i jakten på
ett eftermäle.
Presidentens fåfänga kom upp till ytan när militärhistorikern
Max Boot, ifrågasatte det som han och många andra
nykonservativa uppfattar som en ändrad och mjukare politik
under Bushs andra mandatperiod. ”Många anser att ni
har förändrats jämfört med den första
mandatperioden”, sade Boot. ”Det är löjligt”,
svarade Bush, enligt vittnen.
Boot fortsatte oförskräckt med att lyfta fram specifika
frågor som Iran, Nordkorea, Egypten och demokrati i Mellanöstern,
områden där Bush, enligt Boot, hade anammat en mjukare
linje på senare år, vilket skulle antyda att han inte
ställde lika hårda krav på andra länders
ledare längre. Bush svarade att detta var osant.
Han verkade mest arg över att någon ifrågasatte
hans frihetsagenda, som är en av grundpelarna i hans presidentskap.
”Detta har jag kämpat för sedan Dag 1, kampen för
frihet finns med i allt jag gör”, sade Bush.
Framtidsplanerna
Samtidigt som Bush påstår att han struntar i sitt
eftermäle har han börjat lägga grunden för
något som han förmodligen hoppas blir hans eftermäle.
I en intervju med en egyptisk journalist i våras sade presidenten:
”Jag tror att historien kommer att säga att George Bush
hade en tydlig bild av de hot, som skapar kaos i Mellanöstern,
och var beredd att göra någonting åt dem, var
villig att leda och hade stor tilltro till demokratiers kapacitet
och till folkens förmåga att avgöra sina länders
öden och att demokratin fick fäste i Mellanöstern”.
Till en thailändsk journalist beskrev han sitt eftermäle
som följer: ”Någon som antog svåra utmaningar
och inte drog sig undan det som han trodde var det rätta”.
Detta är betyget han vill ge sig själv med det framtida
George W Bush-biblioteket i Southern Methodist University och
med ett planerat frihetsinstitut. Enligt Bushs rådgivare
kommer Bush att använda institutet som ett stöd till
demokratirörelser världen runt och bjuda in ledande
dissidenter och aktivister till konferenser och stipendier. Han
kommer sannolikt inte att resa världen runt och ingripa i
konflikter som Jimmy Carter eller stödja utvecklings- och
hälsovårdskampanjer som Bill Clinton, men han hoppas
att institutet ska uppmuntra demokratiska ledare i länder
som Zimbabwe, Vitryssland, Kuba, Iran och andra diktaturer, som
han har kritiserat under sin tid som president.
Förutom biblioteket planerar Bush att skriva en bok med hjälp
av en professionell författare. I boken vill han förklara
sina beslut och handlingar. ”Han anser att han har historien
på sin sida, och om den inte är det kommer han aldrig
att få veta det”, säger kongressledamoten Roy
Blunt.
Bush, den f d delägaren i baseballklubben Texas Rangers,
planerar inga nya ekonomiska satsningar i idrotten, men han tänker
tjäna pengar på föredrag. Familjen Bush behåller
ranchen i Crawford och har även skaffat ett hus i Dallas
för att kunna bo i närheten av biblioteket och institutet.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
