Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2008 v 49

Tidskriften

tidigare veckor: 
 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  
 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49   

White House blues

Facit efter George Bushs presidenttid är förödande: USA är en stormakt på nedgång. Inte bara politiskt och ekonomiskt utan även moraliskt har Amerika spelat bort sin ledande roll. Vad kan, vad bör efterträdaren i Vita huset göra?

ERICH FOLLATH
Washington
Den kinesiska astronauten skickar stolt ett meddelande från sin rymdkapsel och förbereder sig för sin första rymdpromenad. Det var ett genombrott för rymdprogrammet i Fjärran österns uppåtsträvande stormakt. President Hu Jintao strålade, och tv sände hela uppvisningen live. Med den lyckade rymdpromenaden utanför kapseln ryckte folkrepubliken ryckt både USA och Ryssland. I Beijing diskuterar man redan en bemannad rymdexpedition till månen, en himlakropp som förr var amerikansk och snart blir kinesisk.
Nästan samtidigt, på andra sidan jordklotet, gör en finansminister något mycket ovanligt: han faller förtvivlad ned på knä. Republikanen Henry Paulson ber parlamentets talkvinna, Nancy Pelosi, att göra allt som står i hennes makt för att få parlamentet att godkänna ett räddningspaket värt 700 miljarder dollar till det amerikanska finanssystemet. Förenta staterna står vid avgrunden, lyder Paulsons otvetydiga budskap.

Dåligt rykte
Vita huset, centrum för den amerikanska makten och världsmakten, verkar lite övergivet, som om ingen var hemma. Beklagar, men Pennsylvania Avenue, 1600 i Washington DC är tills vidare stängt på grund av renovering – och det märkligaste av allt är att ingen tycks ha märkt det.
Knappt någon saknar herrn i huset. En tankspridd president, som verkar minst sagt ointresserad, vänder sig dock till folket i ett anförande, men trots dramatiken som skakar landet är det knappt någon som lyssnar på honom.
Presidenten förvaltar, han regerar inte längre. ”Grunden för vår ekonomi förblir stark”, sade presidenten i augusti. Men finns det något som kan utlösa panik så är det kanske lugnande ord från president George Bush?
Dom där uppe – vi här nere: sällan har ett lands nedgång – och ett annats uppgång – dokumenterats så iögonfallande som i de nästan parallella händelserna i slutet av september i Beijing respektive Washington.
Visst har sedan dess ett räddningspaket antagits (om än grundligt reviderat enligt europeiskt mönster) och visst har även Kina känt av den globala krisen.
Men det ändrar inte USAs stora fall. George Bush och hans regering har misskött sig. Framför allt i det egna landet – aldrig har en president haft så svagt stöd som Bush de senaste månaderna. Fler än fyra av fem amerikaner tycker att landet är på ”fel väg”. Och under den 43:e presidentens ämbetstid har USAs anseende i världen försämrats drastiskt.
Sympatierna för USA i Västeuropa har nästan halverats, i Turkiet har stödet för USA minskat med två tredjedelar. Om man frågar folk vad de tycker om Bush blir siffrorna ännu sämre. Till och med invånarna i grannländerna Kanada och Mexiko tycker att Bush är ungefär lika sympatisk (och farlig) som Irans president, Mahmoud Ahmadinejad.
En aktuell global undersökning i BBCs regi visar att en majoritet av världens invånare tror att terrororganisationen al-Qaida har stärkts av Washingtons politik. I speciellt Egypten och Pakistan, som båda får generösa ekonomiska bidrag från USA, har al-Qaida bättre renommé än USA.

Skys som pesten
Hur kunde det gå så illa? Hur kommer vi att minnas Bushs tid? Och kommer nästa president att kunna lägga om kursen?
George Bush är avspänd och på gott humör dessa sista veckor i Vita huset. Han har skapat en egen Bushvärld, där allt har sin bestämda plats. I den världen finns inga svek och misslyckanden, och den fungerar som en rustning, som skyddar mot stötar och slag. Bushvärlden är ett kosmos där allt har tydliga konturer: goda och onda, förövare och offer. Och i denna värld är alla som inte ”är med oss emot oss”.
När någon kommer för nära Bush med kritiska frågor, som t ex journalisten Bob Woodward, då låtsas Bush ha glömt. Hur var det egentligen med det där avgörande beslutet om Irakkriget? Ack, ack, svarar presidenten, ”jag hade så mycket omkring mig just då – och inte är det ett dugg bättre nu. Om ni bara visste hur mycket som händer här!”. Och när Pulitzervinnaren Woodward framhärdar blir Bush avvisande. Leendet försvinner tvärt.
George Bushs republikanska vänner skyr honom som pesten. Den republikanske presidentkandidaten John McCain uppträdde så lite som möjligt tillsammans med presidenten i valkampanjen. På partikonventet i september spelade presidenten en biroll. En orkan närmade sig mycket lämpligt New Orleans, vilket krävde presidentens närvaro i det hotade området. Den ende som sade något vänligt om George Bush på partikonventet i St. Paul var hans fru Laura.
Självkritik ligger inte för George Bush, och han avskyr medlidande. Och varför skulle någon beklaga honom? – han har ju (haft) ”världens bästa jobb”.

Historien dömer fort
Små detaljer antyder att han är medveten om att ämbetstiden snart är ute. ”Texasdialekten börjar smyga sig in i språket igen”, säger en nära vän, som tror att Bush har lite långtråkigt under den långa övergångsperioden.
De katastrofala popularitetssiffrorna är honom likgiltiga, påstår vännen, men när Bush säger att hans eftermäle inte intresserar honom ska man inte tro honom.
På hans nattygsbord ligger en biografi om Churchill, och på hans byrå står en byst av den store brittiske statsmannen, som var konsekvent och hänsynslös i kampen mot det onda. Winston Churchill är Bushs politiska förebild.
I Amerika jämför sig Bush helst med Harry Truman, som trots sin impopularitet inte vek från den kurs, som han ansåg vara den rätta och som sent omsider fick upprättelse för sitt lugn i det kalla kriget.
George Bush vill gärna kallas Truman II. ”Bushs syn på ledarskap är att göra det rätta trots motstånd”, säger den f d Bushrådgivaren Michael Gerson.
Bush själv formulerar inte svaret på frågan om hans eftermäle lika elegant: ”Min plats i historien? Inte vet jag, historien börjar ju först när man är död”.
Men domen dröjer inte så länge. I en enkät bland 109 historiker svarade 107 att Bushs presidentskap är ett misslyckande, 61 procent betraktar Bush som alla tiders sämsta president i USA. ”Detta är ett förfärligt dåligt betyg, som dessutom är farligt, eftersom hela världen tittar på”, säger Peggy Noonan, f d talskrivare till den republikanske presidenten Ronald Reagan.
Historikern och författaren Douglas Brinkley tillägger: ”Bush är tillintetgjord. Han är en spelare, och han satsade allt på Irak”.

En stormakt i förfall
”Spelare” och ”Irak” verkar vara nyckelorden i George Bushs liv och arbete, och sannolikt kommer de att prägla minnet av honom.
Irak är det största utrikespolitiska såret även om våldet har mattats av i Bagdad och några av Iraks provinser. Kriget i Irak bröt mot folkrätten, splittrade de allierade och skadade amerikanernas värdesystem och självaktning. Bortsett från de enorma finansiella kostnaderna är det framför allt de mänskliga tragedierna som väger tungt. Fler än 4 000 amerikanska soldater har förlorat livet och omkring 100 000 civila irakier; fler än fyra miljoner irakier - män, kvinnor och barn - har drivits på flykt.
Det lär komma fler debatter om det var ”förnuftigt” att störta Saddam Husseins brutala regim med våld och förvandla USA till ockupationsmakt. Det finns mycket som talar emot denna kurs. Den undergrävde Amerikas politiska anseende (samtidigt som den stärkte Irans inflytande som regional stormakt), och till och med bland varma USA-vänner finns en misstanke om att USAs egentliga mål var olja och militärbaser.
I en annan och minst lika avgörande fråga är debatten överflödig, eftersom syndafallet redan har dokumenterats: ”Det råder inte längre minsta tvivel” (The New Yorker) om att Bushs regering ljög för och manipulerade kongressen för att få stöd för invasionen i Irak.
Det anses också stå utom alla tvivel att kriget inte genomfördes på ett kompetent sätt. Det var i första hand Pentagons fel, men Vita huset bär också en del av skulden. ”Problemet i Irak är presidenten själv”, sade den f d befälhavaren i Irak, general George Casey.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Guantánamo och tortyrfallen i Abu Ghraibfängelset i Bagdad är också mörka fläckar på Bushs regim, liksom den skandalösa och rättsstatsvidriga avvikelsen från tortyrförbud. Det sägs att presidenten personligen godkände användandet av s k waterboarding (skendränkning) på fångar.
Trots att de rättsstatliga institutionerna i USA fortsätter att fungera, att den fria pressen kritiserar regeringen skarpt, att högsta domstolen har underkänt två regeringsbeslut och tvingat fram ändringar tycker världen sig se ett USA i moraliskt förfall.
Det undergrävda förtroendet för USA förstärks av regeringens öppna förakt för internationella organisationer som FN och dess oförmåga att i rollen som världens värsta nedsmutsare ta klimatförändringen på allvar.

Beroendebeteende
Den inrikespolitiska balansräkningen från åren med Bush är också katastrofal. De nationella skulderna har nästan fördubblats; antalet medborgare utan sjukförsäkring har ökat till 47 miljoner; antalet amerikaner som lever under fattigdomsgränsen har ökat till nästan sex miljoner. Skattelättnaderna för de rika har vidgat de redan stora sociala klyftorna. Varje vecka blir de rikaste tio procenten i genomsnitt tusen dollar rikare tack vare skattesänkningarna; för de fattigaste 20 procenten utökas förmögenheten med i genomsnitt en och en halv dollar.
George Bush kan leva med detta tack vare värderingar, som ger honom gott samvete. Mannen, som av sin far och företrädare i ämbetet kritiserades som odugling och alkoholist men som sedan blev frälst och räddades från undergång, klamrar sig fast vid sin tro och övertygelsen att ”han där uppe” hjälper honom att fatta de rätta besluten. Med Gud vid sin sida kompenserar han sitt beroende, men i verkligheten präglas han ständigt av beroendet.
”Han är den förste att erkänna att han är alkoholberoende och att han måste kanalisera denna svaghet i konstruktiva banor”, säger vännen Dan Bartlett.
George Bush slog som en besatt ifrån sig alla varningar när det gäller Irak, och de senaste veckorna, mitt under den värsta finanskrisen på ett halvsekel, har han cyklat som besatt på sin träningscykel. Rundorna blir allt längre och mer ansträngande. Han ägnar också mycket tid åt att inviga nya, lokala idrottsarenor och idrottsevenemang.
Han är en man som flyr från sig själv och sitt eftermäle. Till synes oförstående ser han världen hata honom och till och med nära vänner överge det sjunkande skepp, som han fortfarande låtsas styra.

Lite större samarbetsvilja
Det är en omtyckt lek att peka ut Bush som allas hatobjekt och den som bär skulden för all världens olyckor. Många förståsigpåare understryker att Bush faktiskt har ändrat sig de senaste fyra åren. Mannen, som förut förde krig med eller utan vänners medverkan, har på nytt börjat rådslå med allierade: Förhandlingarna vid sidan av kineser, ryssar, sydkoreaner och japaner med Nordkorea, som kanske har resulterat i ett stopp för Pyongyangs kärnvapenprogram; ett försiktigt närmande till Europa i fråga om Irans atomprogram och de första direkta kontakterna med Teheran; de senkomna diplomatiska initiativen i konflikten mellan Israel och palestinierna; det verbala avsteget från den hårda linjen i klimatfrågan – är inte allt detta tecken på att George Bush har blivit mänskligare?
Det stämmer att de allierade inte längre informeras om president Bushs beslut via medierna, och det stämmer också att Vita huset är mer intresserat av internationellt samarbete, nu när finanskrisen har vuxit till internationell, ekonomisk kris.
Den ende som inte erkänner förvandlingen är presidenten själv. I ett samtal med den kände militärhistorikern Max Boot pekade denne på kursändringen under Bushs andra mandatperiod. Bush svarade något upprörd: ”Kursändring? Det stämmer inte. Från dag ett har jag arbetat för frihetsagendan, allt jag gör styrs av den”.
Det är tydligt att inte bara president Bush utan hela hans manskap har känt sig förpliktat att hålla fast vid frihetsagendan, framför allt medarbetarna från den första mandatperioden: vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld, säkerhetsrådgivaren och sedermera utrikesministern Condoleezza Rice, och f d utrikesministern, Colin Powell.

Bushs jasägare
Cheney och Rumsfeld har aldrig litat riktigt på Condoleezza Rice. Ibland bjöd de helt enkelt in henne till rådslagen.
Den briljanta, målinriktade, sakkunniga Rice, som är expert på både kärnvapenfrågor och klassisk diplomati är märkligt nog en av de största besvikelserna under Bushs tid. Hon har okritiskt stöttat presidenten i stället för att ta ner honom på jorden. Hon blev Bushs sufflös i stället för hans korrekturläsare.
Colin Powell är den störste förloraren bland Bushs medarbetare, men kanske är det han som vinner i längden. I rollen som utrikesminister var han ett vidunder av svaghet och missriktad lojalitet. Han var visserligen den ende i den inre kretsen som argumenterade emot Irakkriget, men han höll ändå presidenten om ryggen i det avgörande ögonblicket – trots att han är en erfaren militär. Mannen, som såg till att Bush d.ä. vann det av FN godkända kriget mot Irak i Kuwait accepterade nu ett ensidigt amerikanskt anfallskrig och höll ett flammande tal till krigets försvar inför FNs säkerhetsråd.
Inget av ”bevisen” för att Irak hade massförstörelsevapen höll, de var ett korthus av lögner. Powell själv uppfattar framträdandet inför FNs säkerhetsråd som ”skamfläcken” i hans karriär, och han kände sig utnyttjad. Hämnden kom för en tid sedan när Powell gav sitt stöd till den demokratiske presidentkandidaten Barack Obama trots att han är god vän med den republikanske partikamraten John McCain.
Nu är det upp till Barack Obama att reparera amerikanernas optimism och självförtroende och USAs anseende i världen och att uppfinna framtiden på nytt.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel