Tempus 2007 v 45

Tidskriften

tidigare veckor:  01/2  03  04  05  06  07  08  09  10  11  12  13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29/30 31 32 33 34 35  36 37 38 39 40 41 42 43 44

Högervinden i Schweiz förbryllar

Det schweiziska folkpartiet är Europas största ytterlighetsparti på högerkanten.

HAIG SIMONIAN
Bern
För miljontals utlänningar, som varje år besöker Schweiz, är det de snötäckta bergen, lummiga dalarna och lyckliga korna som lockar. Schweizarna är artiga, tågen håller tidtabellen och de flesta klichéerna om det lilla landet i Europas hjärta visar sig stämma med verkligheten. Men vart fjärde år, när allmänna val äger rum, hamnar 7,5 miljoner schweizare under kort tid i världens blickfång på grund av farhågor om att ett av demokratins starkaste fästen tenderar att svänga oroväckande långt åt höger.

Hård attityd

Orsaken är det ultranationalistiska Schweiziska folkpartiets (SVP) snabba uppgång. I snart två decennier har denna breda rörelse, som förespråkar traditionella värderingar, fortsatt neutralitet och oberoende och bevarande av den nationella identiteten genom minskad invandring och begränsade rättigheter för utlänningar, erövrat en kontinuerligt större andel av väljarkåren.
Partiet har aldrig dragit sig för att provocera, och i årets val använde det en affisch som föreställde tre vita får som sparkade bort ett svart får från nationsflaggan. Affischen fördömdes av många som rasistisk.
Ännu mer oroväckande är att partiet förespråkar en ny lag, som skulle medge att hela familjer förvisas om ett av dess barn bryter mot lagen. Så drakoniska lagar vore mycket hårdare mot invandrare och asylsökande än motsvarande lagar i övriga europeiska länder, som också har skärpt sina invandringsrelaterade regelverk de senaste åren.

Ett tidens tecken?

När resultaten av de senaste valen i Schweiz räknades samman för ett par veckor sedan visade det sig att SVPs och partiledaren Christoph Blochers taktik hade varit förvånansvärt effektiv. I stället för att bara behålla tidigare nästan 27 procent av väljarstödet utökade partiet sin väljarandel till 29 procent, vilket gjorde SVP till Schweiz största politiska parti sedan 1919.
Det överraskande valresultatet slog larm i många läger. SVPs inhemska kritiker befarar att partiets framgångar signalerar ökande intolerans i ett land, som är känt för sin samförståndsbaserade kultur. I utlandet jämställs miljardären, entreprenören och politikern Blocher med företrädare för extremhögern som fransmannen Jean-Marie Le Pen och Jörg Haider i Österrike.
En del tolkar SVPs valframgång som ett tecken på tilltagande intolerans i hela Europa; andra antyder att partiets succé representerar en vattendelare i Europa, där det ökande välståndet gör att traditionella orosmoment som jobben och priserna överskuggas av nyare farhågor om kultur och identitet i globaliseringens tidevarv.

Extremhögerns frågor blir allas

Runt om i Europa har de stora partierna i mittfåran reagerat på högerns framgångar genom att anamma stora delar av dess program. I exempelvis Frankrike var det tydligt att Nicolas Sarkozy fiskade efter röster bland Le Pens väljare med sin tuffa retorik om invandring och lag och ordning. Ett av de mest kontroversiella förslagen, som numera har godkänts av det franska parlamentet, var att kräva DNA-test på invandrare, som kommer för att ansluta sig till familjemedlemmar med uppehållstillstånd i Frankrike.
Nationalismen har också blivit allt tydligare i exempelvis Belgien och Norge. I Österrike, som liksom Schweiz har några av Europas striktaste invandringsregler, förlorade Haiders frihetsparti väljarstöd delvis därför att dess krav på hårdare tag mot invandring, asylsökande och brottslingar övertogs av kansler Wolfgang Schüssels mitten-högerparti.
I oktober infekterades invandringsdebatten i Österrike av fallet med Arigona Zogaj, en 15-årig flicka som hade bott fem år i Österrike men hotades av utvisning när hennes far och syskon deporterades tillbaka till Kosovo efter det att de hade nekats asyl. Efter en folkstorm tilläts flickan och hennes mor till slut att stanna i Österrike, men merparten av familjen bor numera i Kosovo.

”Inom anständighetens ramar”

SVP i Schweiz är inget extremistiskt parti, men det är ett djupt konservativt parti, som underblåser extremistiska tankegångar. I den meningen är partiet typiskt för de högerextrema koncept, som sakta men säkert infiltrerar den politiska mittfåran i Europa. ”SVP är nationalistiskt och konservativt, men det överskrider inte gränsen för det anständiga i politiken”, konstaterar Bianca Rousselot vid samhällsforskningsinstitutet GFS i Bern. ”Partiet stöder den schweiziska författningen, och det är en varm försvarare av medborgarnas rättigheter och landets direkta demokrati”.
Som för att understryka detta bekräftade partiet nyligen att det stöder den schweiziska politikens snart halvsekelgamla tradition, som innebär att de fyra största partierna bildar koalitionsregering.
Enligt detta system delas de sju ministerposterna ut via en separat omröstning i det nyvalda parlamentet, som kommer att samlas igen 12 december. Efter det förra valet 2003 fick SVP två ministerposter som ett erkännande av dess allt starkare ställning bland väljarna. Partiet blev därmed jämbördigt med socialdemokraterna, som står något till vänster om mitten och är landets näst största parti, och det företagarvänliga radikalpartiet. Kristdemokraterna, som är ett centerparti, tvingades motvilligt ge upp en ministerpost.
Men i Schweiz har inte ens de nationella partierna särskilt stor makt, eftersom författningen ger stor autonomi åt de lokala och regionala regeringarna. Många beslut är föremål för folkomröstningar, vilket ytterligare begränsar centralregeringens auktoritet.

Nej till EU

SVPs popularitet beror bl a på dess förmåga att i rättan tid spela på människors oro för att t ex Schweiz säkerhet och oberoende är hotade. Andra politiska partier framställs som undflyende och mjuka, medan SVP beskrivs som en modig försvarare av nationens intressen.
I början av 1990-talet var den viktigaste politiska frågan om Schweiz skulle gå med i EU. Schweiz ansökan om medlemskap var kontroversiell, men någorlunda populär och absolut stödd av näringslivet och dess mäktiga lobbygrupper. Men i en kampanj, som gjorde Blocher känd, framställde SVP-ledaren medlemskapet som ett hot mot Schweiz omhuldade neutralitet, banksekretess och unika form av direktdemokrati. I en avgörande folkomröstning 1992 sade schweizarna nej till Europas ekonomiska sfär, EES, som var en första anhalt på vägen till medlemskap. Och därefter började SVP vinna allt fler väljare.
Folkomröstningens resultat innebar att samarbetet mellan Bern och Bryssel i stället fick lösas via snåriga diplomatiska förhandlingar, som ledde till att det direkta medlemskapet ersattes av en rad intrikata avtal och fördrag, som reglerar allt från timmer till tandkräm. Processen var tidvis mycket besvärlig, men den fullföljdes och kulminerade i folkomröstningar 2005 och 2006.

Skillnad på utlänningar

Anpassningen till Bryssel tvingade SVP att söka nya fiender. Partiet koncentrerar sig numera på invandringsfrågor och brottsbekämpning i stället – två frågor som lämpligt nog överlappar ur statistisk synvinkel, eftersom statistiken hävdar att utlänningar är mer benägna att bryta mot lagen eller missbruka välfärdssystemen än infödda schweizare.
”Vi är inte emot utlänningar – åtminstone inte goda utlänningar som arbetar hårt”, säger Pirmin Schwander, som representerar SVP i parlamentet. ”Men det är skillnad mellan de italienska, spanska och portugisiska invandrare, som kom hit på 1960-talet, accepterade schweiziska värderingar och ofta stannade kvar, och de som kommer idag”.
Partiets främsta måltavla är de utlänningar som kommer från länder utanför EU och som slog sig ned i Schweiz när det öppnade portarna för tusentals flyktingar från Balkan i samband med det forna Jugoslaviens upplösning. Sådana utlänningar, varav många är muslimer, har enligt SVP inte velat bli integrerade eller acceptera schweiziska seder och bruk, och de tenderar att vara kriminella och handla med narkotika.

Absurda påståenden

Partiet har, för att ytterligare understryka sitt budskap, underblåst djupt liggande rädsla för att den schweiziska kulturen skall försvinna eller spädas ut av influenser utifrån. Mycket i SVPs kampanj har varit politiskt inkorrekt, och några av partiets påståenden är direkt absurda, som t ex när det avsiktligt misstolkade invandringsstatistiken för ett par år sedan för att ”bevisa” att Schweiz på sikt skulle få en muslimsk majoritet om man inte vidtog åtgärder omedelbart.
De mest främlingsfientliga bland partiets anhängare ogillar även tyskar och andra EU-medborgare, som har lätt att etablera sig i Schweiz tack vare en rad bilaterala avtal. SVP-anhängare hävdar att dessa invandrare driver priserna uppåt och stjäl jobb för schweizarna. Nu när SVP gjorde så väl ifrån sig i valet kan det hända att den sortens argument blir högljuddare.
Striktare invandringslagar är också en risk. En kampanj för att förbjuda minareter i Schweiz (där det knappast vimlar av bygglovsansökningar för minareter) kan också bära frukt.
I riskzonen finns också relationerna mellan Schweiz och EU. EU-kommissionen anklagar det federala systemet i Schweiz, som tillåter de 26 kantonerna att själva bestämma fastighetsskatten, för att leda till orättvis konkurrens. Schweizarna tar avstånd från anklagelsen.

Om pragmatikerna får bestämma…

SVP kan komma att insistera på något slags symbolisk handling för att understryka det schweiziska oberoendet – t ex ett formellt tillbakatagande av Berns bortglömda ansökan om medlemskap i EU.
Men om den schweiziska ekonomin fortsätter att växa i nuvarande snabba takt kommer SVPs mer pragmatiska och företagarvänliga falang förmodligen att få överhanden över de mer ideologiska och ljusskygga typerna. Det skulle kunna bädda för skattesänkningar, mindre stat och mindre byråkrati.
Arbetslösheten i Schweiz är fyra procent (bara 2,8 procent enligt landets egen mätmetod), och SVPs hårda attityd i invandringsfrågor kan kanske mildras något på grund av företagens efterfrågan på utbildad arbetskraft. Faktum är att den ekonomiska politiken, som exempelvis liberaliseringen av de strikt reglerade el- och gasmarknaderna, reformeringen av det hårt ansträngda välfärdssystemen och även privatiseringen kan placeras högre upp på dagordningen än invandringsfrågan.
När Blocher först reagerade offentligt på valresultatet antydde han att hans parti gärna vill kontrollera inrikes- och ekonomidepartementen, d v s de två ministerier som ansvarar för välfärdspolitiken, privatiseringar och ekonomisk liberalisering.

Störst av extrempartierna

Blocher sade också att han tror att SVP kommer att bli ännu större i kommande val.
Schweiz mest ansedde valkommentator, Claude Longchamp, tror också att partiet har potential att värva fler anhängare i de fransktalande regionerna, även om dess stöd i den tysktalande delen förmodligen har kulminerat.
Om partiet växer ytterligare skiljer det sig markant från andra populistiska ytterlighetspartier i Europa med vilka SVP, oklokt nog, allierade sig till en början. Haiders frihetsparti i Österrike fick aldrig mer än 20 procent av rösterna på riksnivå, och Le Pens Nationella fronten fick inte ens så mycket. En orsak till att ytterlighetspartier sällan stöds av stora majoriteter är att de tenderar att splittras, speciellt när de har erövrat makt eller står nära makten. En annan orsak är de etablerade partiernas förmåga att ta över de populistiska ytterlighetspartiernas frågor.

Unikt system

SVP har ännu inte mött den sortens utmaningar. Det beror delvis på att partiet har lyckats bevara enigheten trots att det rymmer många olika politiska strömningar. Motståndarnas svaghet spelar också en viss roll. Under valkampanjen demonstrerade SVP inte bara överlägsen professionalism och dynamik utan också tillgång till mera pengar än andra partier. Partifinansieringen i Schweiz är notoriskt dunkel, vilket betyder att källan till SVPs pengar är något oklar, men partiet har uppenbarligen större resurser än rivalerna, vilket avspeglas i reklam, PR-kampanjer och medieuppmärksamhet.
Om partiet blir större kommer den schweiziska politikens samförståndssystem att förr eller senare ifrågasättas. Det skulle öppna för ett mer konkurrenspräglat system av det slag som finns i Europas övriga länder, där det går tydliga skiljelinjer mellan regering och opposition.
Det är ibland svårt att se någon skilja mellan Schweiz och de närmaste grannländerna, men det verkar som om åtminstone schweizarna tänker hålla fast vid sin särart ännu någon tid, åtminstone i politiken.
© 2007 TEMPUS/Financial Times