Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Den lättsamma axelryckningen
syns överallt och hela tiden, och den är en daglig påminnelse
om att en del av Italiens charm är det faktum att italienarna
inte bryr sig om regler. Italienarna själva är nästan
lite stolta över sin tendens att smita från skatter,
tränga sig före i köer, bygga hela kvarter utan
tillstånd eller bara köra mot rött ljus, samtidigt
som de röker eller pratar i telefon.
Vi undervärderar lagen om orsak och verkan, säger
Lisa Tumino, som driver ett litet pensionat nära Vatikanen.
Men vi övervärderar kanske naturlagarna.
Denna klarsynta kommentar orsakades av en enda, enkel fråga:
Varför hade fru Tumino, med sin krockade, vita Nissan, och
ytterligare två dussin bilförare parkerat på
Via delle Fornaci, när uppställningen av bilar där
hindrade övriga bilar från att komma fram och gjorde
trafiken ännu farligare och det dessutom var förbjudet
att parkera där?
Fru Tomino svarar att i Italien finns inga regler som passar alla.
Italienarna föredrar en mer individuellt anpassad rättvisa,
som överensstämmer med verkligheten och den långa
historia, som har skapat dagens verklighet. I det här fallet
är det de trånga, gamla gatorna som inte erbjuder adekvata
parkeringsmöjligheter.
Men det händer då och då att italienarna vaknar
upp till den obehagliga sanningen att de ständiga regelbrotten
kan skapa stora problem.
För några veckor sedan dödades en 38-årig
polisman, far till två barn, i ett upplopp på ett
fotbollsstadion på Sicilien. Detta skedde två år
efter det att en lag, som föreskriver åtgärder
för att stoppa huliganism, infördes och i stort ignorerades.
Av 31 fotbollsarenor, som undersöktes efter dödsfallet,
var det bara sex som följde lagen.
I det här fallet gick ett liv förlorat (en del skeptiker
hävdar dock att laglydnad inte hade kunnat rädda hans
liv, eftersom upploppet ägde rum utanför anläggningen).
I detta fall och många, många andra visar det sig
att italienarnas charmigt bristande respekt för regler ofta
får ganska ocharmiga följder.
Den politiske satirikern Beppe Grillo har på sin hemsida
en lista över ledamöter i det italienska parlamentet
och italienska medlemmar i EU-parlamentet, totalt 25 stycken,
som har fällts för brott.
Så sent som för ett par veckor sedan rapporterade en
italiensk tidning om att det existerar en liten bosättning
utanför Neapel med 50 byggnader och totalt 435 lägenheter,
varav ingen har bygglov. Under 2005 lär det ha byggts 31
000 olagliga hus i Italien.
I fjol placerade sig Italien sist på listan över lämpliga
länder i Europa för amerikanska investerare att satsa
pengar i. Utländska affärsmän klagar på komplicerade
regler, både de som man rutinmässigt bryter mot och
de som är omöjliga att förstå.
Paolo Catalfamo, som är VD för Amerikanska handelskammaren
i Italien, kommer ihåg sina sex år som investerare
i Italien. Det jag ägnade mest tid åt var att
försöka förklara för mitt huvudkontor i San
Francisco varför reglerna som de fick måste tolkas.
De förstod inte att italienska regler kan betyda mer än
en sak eller något annat än vad som står.
Som det mesta i detta land, som vilar på många
gamla både fysiska och mentala lager, är det ibland
ganska svårt att förklara varför det är som
det är. Standardförklaringen innefattar ofta Italiens
fragmenterade historia, utländska makthavares ofta godtyckliga
styre, lokala aristokrater och en kyrka av Guds nåde.
En del experter hävdar bestämt att den romerskkatolska
kyrkan bär ett stort ansvar: Synder kan förlåtas;
det finns ingen enhetlig standard för frälsning; varje
persons liv vägs separat. Släktingar till en död
kan be omkring 2 500 helgon att ingripa ett system som
passar utmärkt för den italienska individualismen.
Italienarna, som i flera sekler har hunsats av en girig och fientligt
sinnad auktoritet, (sägs det), insåg att de bara kunde
lita på familjen. Allt utanför familjen eller klanen
kan ignoreras, bedras eller luras till eftergifter.
Vi är ett folk av helgon, hjältar, improvisatörer
och fiffiga fifflare; och vi är framför allt mycket
listiga, var slutsatsen i en undersökning 1986 av italienarnas
värderingar. Undersökningen konstaterade att italienarnas
syn på livet och världen inte har förändrats
märkbart under seklernas lopp. Vår list kommer
sig av att vi misstänker att andra kommer att utnyttja oss
om vi inte först utnyttjar dem.
Staten har försökt kompensera sin svaghet genom att
införa för många lagar. Alexander Stille, professor
vid journalisthögskolan vid Columbia University, har skrivit
många böcker om Italien. Han pekar på statistik
från flera år tillbaka enligt vilken Italien har ungefär
90 000 lagar medan Frankrike har 7 325 och Tyskland 5 587. Men
kontrollen av att lagarna efterlevs är dålig i Italien,
och landet har också Europas långsammaste domstolar.
Problemet med så många regler är att det
är omöjligt att följa dem alla, säger
Stille. Det dysfunktionella systemet tvingar nästan
Italienarna att bryta mot lagen.
Mittenpolitikerna, som styrde Italien efter andra världskriget
och många år framåt, var mycket korrumperade,
men många anser att den laglösa kulturen nådde
sin kulmen under Silvio Berlusconis politiska karriär. Stille
anser att Berlusconi, som valdes till premiärminister två
gånger, byggde upp en politisk stödtrupp av väljare,
som fuskade med skatten och byggde illegala hus.
Efter det att Berlusconi hade blivit vald både 1994 och
2000 gav han också plikttroget amnesti åt personer
med obetalda skatter och illegala husbyggen.
Under de senaste veckornas vrede över att en polisman
dödades har många italienare frågat sig vad som
kan göras. Svaret är, förmodligen och tyvärr,
ett nej.
Premiärminister Romano Prodis regering är svag. Och
nationella kulturer i Europa har traditionellt visat sig motståndskraftiga
mot förändring, vilket frustrerar många som vill
fördjupa samarbetet mellan Europeiska unionens 27 mycket
olika länder.
Men optimisterna är hoppfulla: Catalfamo på handelskammaren
påpekar att utlandets investeringar visserligen är
jämförelsevis små, men det är ändå
lättare att göra affärer i Italien idag än
för tio år sedan. Andra noterar att den politiska klassen
är gammal och inte kan fortsätta i evighet. Många
säger att den unga generationen italienare är annorlunda
än sina föräldrar.
Ungdomarna reser mera, de surfar på internet och de
kan flera språk, säger Carlo Alberto Morosette,
som arbetar på en av de statliga TV-kanalerna.
En sak till: livet i Italien är behagligt maten, havet
och den makliga takten. Levnadsstandarden har kanske försämrats
något på senare år, men den är fortfarande
anmärkningsvärt hög.
Med så mycket av livets goda är det inte underligt
om viljan att förändra saknas.
IAN FISHER
Rom
© 2007 TEMPUS/The New York Times