Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Det är svårt att tänka sig att George Bush
och Kim Jong Il för ett år sedan skulle ha gått
med på den uppgörelse, som de nu har godkänt.
Avtalet, som offentliggjordes i tisdags, betyder att Nordkoreas
atomanläggningar stoppas och på sikt monteras ned som
ett led i en överenskommelse, som den amerikanska administrationen
tidigare har ansett vara överdrivet generös mot en diktatur
av Nordkoreas slag speciellt som regimen där ännu
inte har sagt om och när den tänker lämna ifrån
sig sina kärnvapen.
Men världen har förändrats de senaste månaderna
för både Bush och Kim, två ledare som tydligt
har klargjort att de avskyr varandra. Båda dras med mycket
besvärliga problem, och båda behövde något
slags genombrott.
För Bush, som är djupt insnärjd i Irak och vars
auktoritet undergrävdes i de amerikanska mellanårsvalen
i höstas, var det helt enkelt omöjligt att missa chansen
att med fredliga medel avväpna ett land, som för bara
fyra månader sedan sprängde en atombomb.
Risken för att Irak, Afghanistan och Nordkorea skulle vara
farligare platser alla tre när Bush lämnar sin post
än när han tillträdde måste undvikas.
Uppgörelsen kritiseras dock från både vänster
och höger som för vag och för sen.
Bushs administration har i flera år paralyserats av ett
ideologiskt krig mellan dem, som ville krossa Nordkorea, och dem,
som ansåg att det bästa vore att försöka
bryta dess isolering. Genom att acceptera veckans uppgörelse
sluter Bush upp bakom dem som förespråkar engagemang,
bl a hans utrikesminister, Condoleezza Rice, och den amerikanske
chefsförhandlaren, Christopher Hill.
Bush gick med på avtalet i hopp om att han inom några
månader kommer att kunna deklarera att Nordkorea inte längre
kan producera bränsle till nya kärnvapen även om
det ännu inte har överlämnat sin befintliga arsenal.
För Kim Jong Il visade sig den kärnladdade explosion,
som han detonerade i bergen nära gränsen till Kina i
oktober, ha varit ett strategiskt misstag. Kineserna, som i sex
decennier har skyddat Kims familjedynasti, svarade med att stoppa
sin militära hjälp och att hjälpa Washington att
spåra de banker, som finansierar den nordkoreanska ledningens
lyxiga livsstil.
Som politisk manifestation var provsprängningen ett
misstag i allas ögon, säger Robert Galluci, som
var president Clintons chefsförhandlare i 1994 års
avtal med Nordkorea, ett avtal som bröts för fyra år
sedan. Den fick både Bush och kineserna att se rött.
Galluci och andra kärnvapenexperter är eniga om att
de svåraste förhandlingarna med världens mest
isolerade, ofta paranoida regering återstår.
Under det kommande året skall Nordkorea inte bara göra
sina kärnreaktorer och upparbetningsanläggningar obrukbara,
utan det skall också guida internationella vapeninspektörer
till kärnvapenarsenalen och ett misstänkt andra kärnvapenprogram.
För att nå fram till nästa fas i uppgörelsen,
den fas som innebär verklig avväpning, måste
Nordkorea övertalas att lämna ifrån sig landets
kronjuveler: vapnen som fick världen att ta regimen på
allvar.
Innan den amerikanska administrationen tar itu med Kim i Pyongyang
måste den också konfrontera de många kritikerna
på hemmaplan. När Vita huset i början av veckan
berömde sig av att ha tagit det första steget
attackerades det av en rad konservativa, som beskyllde administrationen
för att ha givit vika för ett land, som enligt Bush
tillhör de onda axelmakterna, och för att
ha upprepat vissa nyckelelement i Clintons uppgörelse med
Nordkorea.
Samtidigt kom det kritik från veteraner i Clintons regering,
som påstod att tisdagens uppgörelse hade funnits inom
räckhåll flera år och ett halvdussin vapen tidigare,
om Bush bara hade varit beredd att förhandla med Nordkorea
i stället för att koncentrera sig på att störta
regimen där.
Faktum är att en del inslag i den nya uppgörelsen
påminner mycket om Clintons avtal, som kallades för
Avtalade Ramverket. Nordkorea går även i det
nya avtalet med på att frysa verksamheten i
Yongbyon, som är landets största atomanläggning,
och släppa in internationella inspektörer där.
Det nya avtalet siktar också, liksom det förra, mot
att Nordkorea på sikt skall ge upp allt radioaktivt material.
Men i två avseenden är det nya avtalet annorlunda:
Nordkorea får inte den belöning som väst erbjuder
i det här fallet ungefär ett års förbrukning
av olja och annan hjälp förrän det har gjort
utrustningen i Yongbyon obrukbar och avslöjat
var det förvarar bomber, kärnbränsle och andra
faciliteter. Uppgörelsen är dessutom inte bara mellan
Washington och Pyongyang utan den involverar även Peking,
Moskva, Söul och Tokyo.
Vi försöker bygga en rad olika relationer,
förklarade utrikesminister Rice, som underströk att
uppgörelsen inte hade varit möjlig om inte hon och Bush
hade lyckats vinna över kineserna på USAs sida. Bush
har själv sagt att han tror att vändpunkten kom under
hans samtal med Kinas president, Hu Jintao. Bush underströk
då att ett kärnvapenladdat Nordkorea egentligen var
ett större problem för Kina än för Amerika.
Vita huset var uppenbart förvånat över den
skarpa kritiken från den politiska högern i USA. USAs
förre FN-ambassadör, republikanen John Bolton, sade
bl a att uppgörelsen undergräver resolutionen
om sanktioner mot Nordkorea, sanktioner som han själv
drev igenom i FNs säkerhetsråd för fyra månader
sedan.
Demokraterna slets mellan att antingen uppskatta Bushs kursändring
eller kritisera överenskommelsen som ett avtal om mini-nedrustning.
Den ger intryck av att leda till snabb nedrustning, men
i praktiken händer ingenting förrän under fas två,
säger Joel Wit, som var samordnare för 1994 års
avtal.
Bushs administration räknar med att löftet om framtida
belöningar till Nordkorea olja, fredsavtal med Sydkorea
och ett stopp för sanktionerna skall förmå
Kim Jong Il att avslöja var han gömmer vapen och kärnbränsle.
Bushs största oro nu är att Kim bara försöker
vinna tid. Många experter misstänker att Kim hoppas
att Amerika kommer att distraheras av nästa presidentval
ungefär samtidigt som de första stora olje- och biståndsleveranserna
är förbrukade.
Men det kan också hända att det hela slutar i en stor
triumf för Bush, vilket han verkligen skulle behöva.
För att få denna triumf har han av allt att döma
skiftat kurs. När han fick frågan om Nordkorea 2004
svarade han: Jag anser inte att man bör erbjuda diktatorer
och tyranner några tidsfrister.
Nu verkar det som om han har dragit slutsatsen att USA ibland
måste förhandla med diktatorer och hemska härskare,
därför att alternativen militärt våld,
sanktioner och en oförutsägbar stat, som bygger upp
en kärnvapenarsenal är mycket värre.
DAVID E SANGER
Washington
© 2007 TEMPUS/The New York Times