Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: 19 20 21 22 23 24
25 26
27 |
Mao Zedong trotsar den iskalla vinden
från Pamirbergen som drar fram genom Kashgar. Här vid
den historiska Sidenvägen, nära Tadzjikistan och Kirgisien,
känns Peking mycket långt borta. Därför behöver
den store ordföranden också en mycket hög sockel:
hans staty står på 24 meters höjd och vakar över
”Folkets plats” i Kashgar – men något folk
syns inte till.
Folket är nämligen i moskén och ber. Bara några
kvarter från Folkets plats strömmar människor
till Id-Kahmoskén, som är det största muslimska
bönehuset i Xinjiang, uigurernas autonoma område i
nordvästra Kina.
De troende bär sina pälsturbaner långt ned över
pannan för att skydda sig mot frosten men ibland också
för att inte bli igenkända. Många här är
rädda.
Muslimerna är visserligen i majoritet i Kashgar, en gammal
stad som påminner om en oas i Tusen och en natt.
Uigurer, kirgiser och tadzjiker transporterar sina nötter,
dadlar och granatäpplen på åsnekärror till
marknaden. Här doftar inte Pekinganka utan av fårstek
och nybakat bröd.
Det ligger en slöja av misstänksamhet över hela
regionen. Böneutroparen i minareten får inte använda
mikrofon, vilket annars är vanligt i Centralasien. Offentliganställda
är i praktiken förbjudna att praktisera sin religion;
den ateistiska ledningen i Peking befarar nämligen att Islam
kan bli kärnan i en uigurisk självständighetsrörelse.
I januari sprängde den kinesiska polisen i västra Xinjiang
en avdelning av en östturkistansk islamisk rörelse (Etim).
De kinesiska myndigheterna hävdar att gruppen har förbindelser
med al-Qaida.
Det var de blodigaste striderna mellan kinesiska säkerhetsstyrkor
och uiguriska motståndskämpar på tio år.
En kinesisk polis dödades, och 18 av de påstådda
terroristerna sköts ihjäl och 17 greps, enligt polisen.
Till flygplatsen i Kashgar har det sedan dess kommit mängder
av helikoptrar och militära transportfordon. Kina utökar
gränsskyddet i Xinjiang. Grannländerna Kirgisien, Tadzjikistan,
Afghanistan och Pakistan anses vara goda grogrunder för islamisk
extremism.
Sedan striderna i januari är alla som saknar ID-handlingar
misstänkta. På vägarna ut och in i Kashgar söker
polisen igenom alla fordon, och inne i staden är det fullt
av säkerhetsagenter, både uniformerade och civilklädda.
”Vi stannar hemma på kvällarna”, berättar
uiguren Mohammed, som driver en liten tygbutik på ”Befrielsegatan”.
Till och med när en stormarknad invigdes mitt emot moskén
höll polisen ett vakande öga på folkmassan. Annars
välkomnar kineserna varje ny affär, varje nytt företag
och alla nya bostadsområden, som tränger ut de traditionella
lerhusen.
Peking satsar flera miljarder yuan på att anlägga en
modern Sidenväg i gränsregionen, där det byggs
nya oljeledningar, järnvägar och vägar. Olja och
gas skall transporteras från Centralasien till Mittens rike.
I gengäld kommer Kina att exportera elektronik och textilier
till de centralasiatiska republikerna.
Pekings strateger planerar att med ökat välstånd
dämpa de oroliga och missnöjda uigurernas upprorslust.
Men de tidigare nämnda sammanstötningarna kan avskräcka
en och annan investerare, som inte vill delta i Kinas krig mot
den islamistiska terrorismen.
President Hu Jintao har länge talat om att Kina är ett
offer för terrorismen. Men terrorister i hans ögon är
krafter, som eftersträvar oberoende eller större autonomi
i förhållande till centralmakten i Peking.
Den uiguriska dissidenten Rebiya Kadeer anklagas för ”våldsamma
terroraktiviteter”. För två år sedan drev
Peking denna framstående företagare på flykt
till USA, och hennes söner åtalades i Xinjiang för
skattebrott och dömdes till fängelse. Kadeer är
”ett separatistiskt monster”, citerade den officiella
tidningen China Daily en bloggare på Internet och gav samtidigt
uttryck för Pekings största farhåga, nämligen
att denna oppositionella kvinna, som i fjol valdes till ordförande
på Uigurernas världskongress, nomineras till Nobels
fredspris.
”Kriget mot terrorismen” är en täckmantel
för den kinesiska regimen. Med terrorbekämpningen som
argument bildade Peking 2001 Shanghaiorganisationen för samarbete,
som inkluderar Ryssland, Kazakstan, Kirgisien, Tadzjikistan och
Uzbekistan. En militärmanöver tillsammans med Ryssland
2005 motiverades också med terrorhotet.
Redan 2002 lyckades Kina övertala USA att placera Etim på
listan över terrororganisationer. Detta trots att man vet
väldigt lite om Etims mål. Peking har ännu inte
presenterat några bevis för att rörelsen är
knuten till al-Qaida.
Men ledningen i Peking är allvarligt oroad, den fruktar en
upprepning av de blodiga oroligheterna mellan 1990 och 2001 i
Xinjiang. Under detta årtionde dödades enligt den officiella
statistiken 162 människor och 400 skadades i väpnade
sammanstötningar.
Rädslan för attentat fick myndigheterna att redan 2003
förbjuda flygpassagerare att medföra vätskor i
handbagaget – ett förbud som EU och USA införde
först i fjol. Och med sikte på de olympiska spelen
2008 har kontrollen runt den kinesiska huvudstaden skärpts
markant.
Kinas strategi att försöka besegra terrorn med kapitalistiskt
välstånd gynnar inte regionens uigurer. Allt fler kineser
har invandrat till Xinjiang och de utgör nu ungefär
40 procent av befolkningen. Klyftan mellan fattiga och rika har
vidgats, och de som missgynnas är framför allt uigurer
som tyghandlaren Mohammed. ”Kineserna konkurrerar ut oss
och berövar oss vår existens”, klagar han.
Den ständiga närvaron av militärer gör att
de flesta uigurer avhåller sig från protester. I en
garnisonsstad i närheten av Kashgar finns flera tusen soldater
stationerade.
Militären finns inte där bara för att kämpa.
Den anlägger jordbruk och fabriker, där soldaterna arbetar.
Om oroligheter bryter ut byter soldaterna till uniform och rycker
ut.
Den kinesiska ledningen bestämmer allt i Xinjiang, till och
med hur mycket klockan är. Tiden måste ställas
efter tiden i Peking, trots att den kinesiska huvudstaden ligger
nästan 300 mil längre österut.
Men i moskén i Kashgar tickar klockan inte i takt med Peking.
I tyst protest går den två timmar efter, varmed den
anger den tid som vore naturligast i Xinjiang.
WIELAND WAGNER
Kashgar, Kina
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel
