Tempus 2010 v 10

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03 04 05 06 07 08 09 10

Världens största spel för galleriet

Folkkongressens ledamöter sliter inte ihjäl sig precis.

SHARON LaFRANIERE
Beijing
Om kinesiska medierapporter är korrekta kommer folkkongressens ständiga utskott att rösta om förändringar i lagen om statshemligheter. En översyn av lagen har pågått i 14 år.
En omröstning om ändringar i denna lag är ingenting som Fang Qing känner till. Hon är lärare och en av folkkongressens 2 987 delegater. 2008 utnämndes hon till representant för Zhejiangprovinsen, men när hon förra fredagen kom till Beijing för att ta plats i folkkongressen hade hon fortfarande inte fått någon dagordning för den nio dagar långa sessionen. ”Ställ inte den sortens frågor till mig. Den är alldeles för seriös”, sade hon. ”Ni bör intervjua personen som är ansvarig för frågan.”
Det är lagstiftare som Fang som gör att den kinesiska folkkongressen betraktas som ett kvasiparlament. Men det är inte delegaternas fel, påpekar sinologer, eftersom de får mycket kort tid på sig och ingen experthjälp när de ska värdera lagförslagen som läggs fram.

Det har alltid varit så. Nationella folkkongressen är den enda institutionen med auktoritet att anta viktiga lagar i det kommunistpartistyrda systemet. Den har hänt att kongressen har förhalat åtgärder, som inte har haft starkt stöd inom maktstrukturen. Men partiledningen har aldrig tillåtit institutionen att bli en oberoende maktfaktor. Folkkongressens ledare tillhör partieliten, och delegaterna utses i partikontrollerade processer för att sedan spela en mestadels ceremoniell roll.
Zhang Xiaojin, som är chef för statskunskapsfakulteten vid Tsinghuauniversitetet i Beijing, håller med om att ”delegaterna står under hård press att anpassa sig och inte ge uttryck för egna åsikter”.
Cai Dingjian, f d rådgivare till folkkongressen, säger att delegaternas ryckvis återkommande roll som aktiva medverkare i lagstiftningsprocessen ”upphörde direkt” i och med att Wu Bangguo utsågs till ordförande 2003. ”Sedan dess har folkkongressens roll bara blivit svagare”, säger Cai, som förr var biträdande chef för ständiga utskottets sekretariat. ”Wus idé är att folkkongressen styrs av partiet.”

Årets möte har få punkter på dagordningen, förutbestämda eller inte, som intresserar vanligt folk i hög grad. Förutom de vanliga omröstningarna för att godkänna regeringens arbete är det kanske ett författningstillägg för att utöka antalet representanter från landsbygden på bekostnad av städernas representanter i kongressen. Politiska bedömare tror inte att några stora reformer är aktuella, eftersom nästan hela partiledningen kommer att bytas ut om två år.
Bedömare såg antydningar om vad som är att vänta – eller snarare inte är att vänta – i president Hu Jintaos tal för några veckor sedan inför politbyrån och högt uppsatta partiföreträdare. Hu höll sitt vanliga ekonomipolitiska tal om vikten av att Kina förlitar sig mindre på export, stimulerar den inhemska konsumtionen och ökar inkomstnivåerna.

Trots avsaknaden av dramatiska debatter är mötena med Nationella folkkongressen och det rådgivande organet kallat Kinesiska folkets politiska rådskonferens årets politiska händelse. Fler än 3 200 journalister har registrerat sig för att rapportera om mötena. 800 utländska medier följer evenemangen, enligt de kinesiska myndigheterna.
I en två timmar lång chat på internet besvarade premiärminister Wen Jiabao ett tjugotal frågor från internetanvändare. Han lovade bl a att se till att bromsa de stigande fastighetspriserna. Förra året deltog han i en liknande chatsession på nätet.
Internet är inte den enda innovationen. En del lagförslag och förslag till regleringar offentliggörs så att allmänheten kan kommentera dem. Medierna lyfter också fram olika förslag från både den rådgivande institutionens medlemmar och folkkongressens, vilket ger intryck av att det pågår något slags offentlig debatt.

Sinologen David Shambaugh, som har skrivit mycket om det politiska systemet i Kina, säger att partiledarna är genuint intresserade av att konsultera mera med rådskonferensens ledamöter. 2006 hade delegater från rådskonferensen 23 sammanträden med politbyrån och åtta möten med president Hu, enligt en aktuell bok av Shambaugh.
Men, säger han, ”Kinas ledare har svårt att överge sin leninistiska syn på organisationer som inte styrs av partiet. Därför försöker de adjungera och kontrollera rådgivningskonferensen, men de vill inte ge den någon makt.” När det gäller folkkongressen, som stiftar lagarna, är den, enligt Shambaugh, totalt maktlös.
En annan statsvetare i Beijing, Russell Leigh Moses, säger att Kinas ledare ser folkkongressen som ”en enormt användbar administrativ utväxt på staten, inte en plats för lojal opposition”.

Ledamöterna i rådskonferensen utnämns och ledamöterna i Folkkongressen väljs, men inte i öppna val enligt västerländsk modell. Kommunistpartiet sammanställer listor med namn, som läggs fram för medborgarna, som sedan godkänner namnlistorna i lokala val, som sker so obemärkt att knappast någon märker dem ens. Många kineser har ingen aning om vem som företräder dem i folkkongressen eller hur man ska kontakta dem.
Folkkongresser på regional nivå bestämmer vilka ledamöter som ska representera deras region på nationell nivå. Zhang, statsvetaren vid Tsinghuauniversitetet, berättar att drygt 70 procent av alla ledamöter är medlemmar i kommunistpartiet. Fler än hälften har varit eller är aktiva myndighetsföreträdare. Omkring nio procent av delegaterna tillhör militären.
Zhang anser dock att medborgarna sätter press på delegaterna att inte bara godkänna allt som regeringen föreslår. Enligt honom har t ex internetanvändare riktat skarp kritik mot en lokal partisekreterare från Hebeiprovinsen som under 20 år som delegat i folkkongressen inte har lyckats presentera ett enda förslag.
© 2010 TEMPUS/The New York Times