Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ALEXANDER SMOLTCZYK
Rom
Det är trevligt när regeringschefer har lite roligt.
På sin 72:a födelsedag för ett par veckor sedan
stod en nöjd Silvio Berlusconi utanför sin nyinköpta
villa vid Lago Maggiore med ett barnbarn i famnen och gladde sig
åt se senaste opinionssiffrorna. ”Den allmänna
opinionen är på min sida”, konstaterade han.
Stigande priser? Inget problem: ”Jag sluter ett avtal med
de stora kedjorna och återförsäljarna”. Oppositionen?
”Existerar inte, osynlig!”.
Rättegångar har skjutits på framtiden, och till
och med hans fotbollsklubb, AC Milan, har medvind igen. Och vem
har en f d nakenmodell i sin regering? Jo, Berlusconi, som har
utnämnt Mara Carfagna till kvinnominister. Något sådant
kan inte ens Vladimir Putin skryta med. Silvio Berlusconi har
anledning att vara glad. Han har förmodligen aldrig haft
så stor makt som just denna höst, och han njuter så
länge det varar.
Tidningen Corriere della Seras karikatyrtecknare, som uppskattas
till och med av påven, framställer Berlusconi som en
trollkonstnär i alldeles för stor kostym som far runt
med sin trollstav. Föreställningen har varit ganska
bra hittills: det bankrutta flygbolaget Alitalia räddades
i sista sekund, Neapel har på 90 dagar befriats från
nästan allt skräp, och den strama budgeten godkändes
på ”nio och en halv minut”. Allt detta tack vare
Super-Silvio.
Drygt 60 procent av italienarna är nöjda med regeringen.
Vad spelar då utlandets uppfattning för roll? Omvärlden
är bara avundsjuk på Italien, som har sin Berlusconi,
det är Berlusconi övertygad om.
”Smekmånaden mellan Kavaljeren och en stor majoritet
italienare fortsätter och rotar sig fast”, skrev en
av Berlusconis ärkefiender, Eugenio Scalfari, grundare av
tidningen Repubblica.
Berlusconis motståndare känner obehag inför
populistens popularitet. Demokraternas gruppledare i senaten,
Anna Finocchiaro talar om ”ett slags majoritetens diktatur”.
Till bilden hör också att några oavhängiga
tidningar, däribland vänstertidningen il manifesto,
hotas av nedläggning, därför att finansminister
Giulio Tremonti slopar presstödet.
Oppositionsledaren Walter Veltroni anar likheter med ”Putinmodellen”:
Avvikande åsikter betraktas som störande element, som
ska elimineras, och maktdelning och myndigheternas oberoende är
hinder som kan undanröjas.
Det kan vara ett tecken på effektivitet när budgeten
drivs igenom på nio och en halv minut, men det är knappast
ett tecken på demokratiskt samförstånd. Parlamentarism
tar tid.
Italienarna älskar inte Berlusconi, och de är inte
ens särskilt stolta över honom. Men de valde honom,
och det gjorde de inte av dumhet utan av smärtsam erfarenhet.
När det inte längre finns mer att drömma om i EU-huset,
och när alla partier bara erbjuder smulor, då lägger
man sin röst på den som åtminstone kan regera.
De gångna två åren bestod politiken mest av
interna strider i den röd-grön-svart-gul-rosa koalitionen.
Nu har italienarna på nytt en känsla av att vara regerade.
Regeringskoalitionen bestående av Berlusconis i all hast
skapade Frihetsfolket och den i grunden separatistiska Lega Nord
är stabil. I Berlusconis regering bråkas det mindre
och fattas fler beslut.
Men det beror förstås på hur man mäter,
därför att än så länge har det rört
sig om ganska enkla beslut, som inte har inneburit nackdelar för
väljarna.
De första 150 dagarna har Berlusconis regering infört
en lag om juridisk immunitet för landets fyra högsta
ämbeten, vilket gör att Berlusconi själv inte kan
ställas inför rätta så länge han är
premiärminister. Han har hävt en Robin Hood-skatt på
finans- och oljebolagens vinster, presenterat ett byggprogram
med 20 000 bostäder för mindre bemedlade och slutit
ett vänskapsfördrag med Libyen. ”Från och
med nu blir det färre invandrare och mera naturgas”,
sade Berlusconi och önskade sig lycka till.
Han har också eliminerat skatten på hushållens
ordinarie bostad, den illa omtyckta ICI-skatten. Övertid
beskattas också mildare. Båda dessa lättnader
är en gåva till hans egen väljargrupp, småfolket.
”Ministern för förenkling”, Roberto Calderoli,
som är en av Lega Nords brushuvuden, har strukit 3 500 lagar
och förordningar utan att någon lade märke till
att de försvann. Han har också gjort ett utkast till
en federalisering av skattesystemet, något som ligger Lega
Nord varmt om hjärtat. Rika regioner ska vara med och bestämma
om region- och utjämningsanslag. De fattiga regionerna ska
inte längre få checkar in blanco utan en bestämd
summa pengar, som de måste hushålla med.
Berlusconi intar också en hårdare attityd mot gatflickor
– varav de flesta är utländska – knarkare,
trottoarförsäljare och hemlösa utan ID-papper.
”Stark gentemot de svaga, och svag gentemot de starka”,
lyder devisen.
Det är ingenting annat än populism. Kortsiktigt men
effektivt. Även lokala vänsteradministrationer, som
i exempelvis Bologna och Mantua, stöder dekretet om skärpt
kontroll i det offentliga rummet. Den tuffare attityden har vid
flera tillfällen lett till övergrepp mot färgade
personer. För ett par veckor sedan slogs en studerande från
Ghana ned av polisen i Parma.
Berlusconis politik hittills är en fladdrig blandning
av populism och reformförsök. Han navigerar på
känn, prioriterar alla problem urskillningslöst och
löser dem via ett otal telefonsamtal och ännu mera skattepengar.
Neapel till exempel. Berlusconi gav en avfallschef ministerrang
och deklarerade att en upprensning av staden hade högsta
prioritet. Ett antal kommuner anlade nya avfallsdepåer.
Hela den statliga insatsen blev enormt dyr, exempelvis skickades
flera tusen ton avfall till Tyskland för förbränning.
Men pengar var egentligen inte problemet, eftersom flera regeringar
har pumpat in massor av pengar i Neapel under årens lopp
– för första gången verkar det som om pengarna
gör någon nytta.
Det tar minst ytterligare tre år tills avfallshanteringen
med förbränningsanläggningar och återvinning
är helt klar, men Berlusconi har bevisat att det går
att regera till och med i Neapel.
Den italienska sjukan – en kombination av gudsförtröstan,
nepotism och inkompetens – tycks gå att bota, vilket
är ett framsteg i sig.
Fallet Alitalia kunde emellertid ha lösts redan i fjol
när Air France-KLM var redo att köpa hela butiken inklusive
skulder. Planen gick i stöpet på grund av motståndet
hos några italienska fackförbund och intressegrupper,
som av Berlusconi hade fått löfte om att det fanns
”en nationell grupp”, som kunde rädda flygbolaget.
Det var ett förhastat löfte. Det behövdes många
timmars överläggningar bakom lyckta dörrar (och
ekonomiska lockbeten) för att sätta kött på
räddningsgruppens ben. Under tiden delades Alitalia upp.
De fina bitarna gick till ett konsortium bestående av 16
italienska miljardärer (Benetton, Colaninno), företagsgrupper
och banker, som ska få förstärkning av något
utländskt flygbolag (Lufthansa och Air-France-KLM är
på tapeten). De dåliga bitarna, framför allt
skulderna på 1,2 miljarder euro, tillföll staten. Värst
drabbade är de 3 100 uppsagda.
Berlusconi har visat sin styrka som handlingens man på
områden där det har behövts minst: i samband med
avfallshanteringen i några syditalienska regioner och med
försäljningen av ett döende flygbolag.
Många, mycket viktigare projekt väntar. Efter ett ordkrig
mot oppositionsledaren Veltroni kungjorde Berlusconi att han tänkte
genomföra resten av sitt program på egen hand och mot
allt motstånd ”med dekret” om så behövs.
Det handlar om en reform i rättsväsendet, enligt vilken
åklagarnas auktoritet ska begränsas, framför allt
de ”Röda mantlarna” ska ha mindre makt. Dessa åklagare
är Berlusconis älsklingsfiender.
Dessutom planerar Berlusconi en skolreform, som i stort sett går
ut på att spara in åtta miljarder euro i ett land,
som enligt internationella jämförelser inte har något
skolväsen att skryta med.
En tredje reform är federaliseringen av skattesystemet. Det
är än så länge oklart hur detta ska fungera.
Sex italienska regioner har potential att försörja sig
själva. De är Lombardiet, Umbrien, Piemonte, Venedig,
Aostadalen och Sardinien.
De närmaste veckorna visar det sig om sopkvasten Berlusconi
är mer än en trollkonstnär. För oppositionen
i dess nuvarande tillstånd finns det bara ett sätt
att peta bort Berlusconi från posten som regeringschef,
och det är att ta till ett gammalt knep och befordra honom.
Om Berlusconi tillmötesgår oppositionens krav på
en valreform kan den tänka sig att acceptera Berlusconi i
landets högsta ämbete, som president och statsöverhuvud.
För den italienska republikens del skulle det betyda Berlusconi
på livstid.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
