Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RALF NEUKIRCH
Berlin
Gerhard Schröder sitter med benen i kors och armarna bakom
huvudet. Han kan inte låta bli att sända ännu
ett varningens ord till Joschka Fischer: ”Jag tvivlar starkt
på att Nabucco kan bli ekonomiskt lönsam utan gas från
Iran”, säger Schröder, som ser minst sagt självbelåten
ut när han tillägger: ”Men Joschka lyckas säkert
lösa konflikten med Iran.”
Schröder skrattar lite hest, ämnet ligger honom varmt
om hjärtat. Nabucco är en gasledning, som ska transportera
naturgas från Centralasien till Europa. Konstruktionen ska
börja nästa år. Joschka Fischer driver kampanj
för gasledningen på uppdrag av två energibolag,
som är engagerade i projektet.
Iran är ett problem, understryker Schröder ännu
en gång. ”Säg det till Joschka när ni träffar
honom”, ber Schröder med ett spydigt leende.
Joschka Fischer skrattar inte när han får meddelandet
från den f d förbundskanslern. Fischer var utrikesminister
i Schröders regering och han är känd för att
göra sig lustig över andra, men han har svårt
att själv ta kritik. Schröders sarkasmer tål han
helt enkelt inte.
För inte så länge sedan publicerade Fischer en
artikel om Afghanistan. I denna talar han om ”ackumulerade
hot” och ger goda råd om hur man begränsar kriserna
i världen och kanske till och med löser dem allihop:
Mellanöstern, Irak, Persiska viken, Iran och Kashmir.
Joschka Fischer och Gerhard Schröder utmanar varandra
på nytt. Nu handlar det inte om den politiska makten i Tyskland
utan om naturgasledningar. För övrigt är det mesta
sig likt.
Den ene står på Rysslands sida, hans pipeline heter
Nord Stream. Den andre motarbetar ryssarna, och hans pipeline
heter Nabucco. Det gäller den framtida energiförsörjningen
och kampen om ändliga resurser. Både Schröder
och Fischer deltar i ”the great game” – det stora
spelet.
Men när Joschka Fischer utmanar Schröder handlar det
inte bara om vem som har den längsta gasledningen. Detta
är också en duell mellan två av den tyska politikens
största egon, en rivalitet som har mer än tio år
på nacken och som ännu inte har någon slutgiltig
segrare.
Det där med Iran är bara dumheter, säger Fischer
om Schröders spydiga kommentar. ”Tänk bara vad
som händer om Nabucco inte blir av. Moskva kommer att dominera
hela regionen!, påstår Fischer, som sträcker
armarna uppåt i en förtvivlad gest.
Om Nabuccoprojektet går i graven vore det inte bara ett
geopolitiskt misstag, utan även ett personligt misstag för
Fischer. Han betalas av den tyska energijätten RWE och den
österrikiska energikoncernen OMV för att marknadsföra
projektet. Fischer har alltså ett personligt intresse av
att Nabuccoprojektet realiseras. Schröder har ett personligt
intresse av att det spricker.
Nabucco ska göra tyskarna oberoende av rysk gas, det är
åtminstone tanken. Schröder företräder Nord
Stream, ett konsortium där ryska Gazprom är huvudägare.
Den ryska energijätten har inget intresse av att tyskarna
blir oberoende av rysk gas, och därför motarbetar Schröder
Nabucco.
Vi bevittnar en kamp mellan två män, som satt i
samma regering i sju år. Nu slåss de om vem av dem
som ska glänsa i framtiden.
Schröder stryker sig långsamt över näsan.
Det är en gest som han har tagit med sig från tiden
som förbundskansler. I den rollen använde han den för
att vinna tid inför svaret på en svår fråga.
Denna dag har han tidigare på morgonen läst en positiv
kommentar i Handelsblatt om Hartz-IV-reformerna. Hans reformer.
Och nu, med facit i handen, får han, enligt egen mening,
välförtjänt beröm för sitt arbete.
Schröder påpekar också att alla var på
honom som hökar när han ställde sig positiv till
Nord Stream-projektet. Polen, balterna och de konservativa, alla
kritiserade honom. Ur Schröders perspektiv var saken ganska
enkel: Tyskland importerar runt 40 procent av sitt naturgasbehov
från Ryssland. Nord Stream, som går från Viborg
i Ryssland genom Östersjön till Greifswald, gör
Tyskland oberoende av transitländer. När ledningen är
klar spelar det för Tysklands del ingen roll om Ukraina har
underlåtit att betala sina räkningar till Ryssland,
vilket kan leda till att Gazprom stänger gaskranen. Naturgasen
från Ryssland kommer i framtiden att transporteras direkt
till Tyskland tack vare Nord Stream.
När Schröder berättar om Nord Stream låter
projektet mycket förnuftigt. Men problemet var inte att
han engagerade sig i projektet redan under tiden som förbundskansler.
Nej, problemen började efter Schröders avgång.
Schröder hade bara varit borta från regeringskansliet
i knappt en månad när han blev medlem i Nord Streams
styrelse. Han blev avlönad lobbyist för en pipeline,
som han hade förordat i rollen som förbundskansler.
Det stred inte mot lagen, men det lämnade en besk eftersmak.
Tyskarna gillar inte att deras förbundskansler på rekordtid
förvandlades från äldre statsman till försäljare.
Schröder beklagar att detta är folkets bild av honom.
Det förargar honom framför allt därför att
det länge har funnits en mycket mer tilltalande motbild,
som heter Joschka Fischer.
Fischer iscensatte själv sin avgång från utrikesdepartementet.
Han slet av sig slipsen och talade lyriskt om att åter vara
fri. Till skillnad från Schröder accepterade han valresultatet
i september 2005 redan på valdagens kväll. Enligt tidningarna
gjorde han ”en värdig sorti”.
Fischer accepterade en gästprofessur vid Princeton i USA,
skrev tidningsartiklar och agerade som man förväntar
sig av en f d utrikesminister. Vid sidan av Fischer framstod Schröder
som lite solkig.
Därför tycker Schröder om att antyda att Fischer
nu förhandlar med Iran på uppdrag av stora internationella
energibolag. Schröder minns mycket väl vad det tyska
miljöpartiet, De gröna (som är Fischers parti),
sade om hans engagemang i Gazproms projekt. De gröna hävdade
att Schröder begick en politisk idioti, agerade oanständigt
och förstörde sitt rykte.
Fischer företräder inte bara RWE utan är också
rådgivare till BMW och Siemens. Han får alltså
pengar från en biltillverkare, en kärnkraftsverksbyggare
och en kärnkraftsproducent. Detta ska ställas mot att
han under sin tid som miljöminister i delstaten Hessen var
en av kärnkraftsindustrins hårdaste motståndare.
Som vice förbundskansler förhandlade han fram överenskommelsen
om kärnkraftens avveckling. En minst sagt märklig karriär.
Fischer urskuldar sig med att han inte har något med
RWEs kärnkraftsproduktion att göra. Han sysslar huvudsakligen
med det som han alltid har gjort, säger han. Måhända,
men det är lätt att förstå att Schröder
är glad över Fischers nya jobb.
”Som jag tolkar Joschkas jobb handlar det om utrikespolitisk
rådgivning. Och det är väl inget fel med det,”
säger Schröder och ser gravallvarlig ut. Han kan ju
inte visa öppet att det är en upprättelse för
honom att Fischer nu sysslar med ungefär samma sak som han
själv.
Fischer företräder en kärnkraftskoncern, som ingår
gasavtal med länder som Turkmenistan och Azerbajdzjan, som
i jämförelse får Ryssland att likna en demokratisk
idyll. Fischer befinner sig på samma moraliska nivå
som Schröder – åtminstone ur Schröders perspektiv.
De båda f d ledarna har inte träffats för att
diskutera sina uppdrag. Fischer och Schröder har alltjämt
kontakt med varandra, men de är inte vänner. Under julen
planerades ett möte mellan dem och deras familjer, men det
ställdes in.
Schröder sticker inte under stol med att Fischer och han
alltid har varit rivaler. ”Det har alltid funnits konkurrens
mellan Joschka och mig. Joschka trodde alltid att han var störst,
men så förmäten var aldrig jag.”
När det gäller självironi har Schröder ett
tydligt försprång framför Fischer.
Konkurrensen som Schröder talar om började redan
innan den röd-gröna koalitionen tog makten 1998. Året
innan intervjuades de båda tillsammans i tidningen Stern,
och förhållandet mellan dem hämtade sig aldrig
riktigt efter denna intervju.
”Ni verkar inte acceptera att det finns andra uppfattningar
än era egna”, sade Fischer och Schröder svarade:
”I en röd-grön koalition måste det stå
klart att den största partnern är kock och den mindre
partnern är servitör.”
För Schröder var politiken alltid en strid om att vara
största fisk i dammen. Detsamma gällde för Fischer.
Problemet var att Fischer inte såg sig själv som servitör.
”Schröders kommentar gjorde ett efterhängset, dåligt
intryck”, skriver Fischer i sina memoarer. Men Fischer utmanade
aldrig kanslern direkt utan valde andra sätt att visa sin
överlägsenhet.
Schröder hade inget till övers för politikens intellektuella
överbyggnad. Han var en impulsiv handlingsmänniska,
en ögonblickets man och en beslutsfattare. Fischer målade
däremot gärna upp de långa perspektiven. Ibland
blev de så långa att inte ens han själv kunde
se slutet. Fischer tittade på Tyskland, världen och
hur allt hängde samman. När han på regeringens
sammanträden förklarade hur alla frågor måste
belysas ur geopolitisk synvinkel kunde Schröder ibland himla
med ögonen.
Men både Schröder och Fischer kunde leva med den inbördes
rollfördelningen tills kriget mot Irak kom upp på tapeten.
Fischer var emot kriget, men han ogillade Schröders sätt
att skrika ut sitt ”Nej!”.
Fischer var även emot nyvalet, som Schröder utlyste
efter delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen. Schröder lyssnade
inte på Fischer. Han lämnade förbundskanslerämbetet,
satte punkt för sin politiska karriär och drog med sig
Fischer.
Joschka Fischer sitter i en fåtölj, som han nästan
fyller ut. Efter sin avgång hoppades han på ett internationellt
uppdrag, kanske för Förenta nationerna. Förra året
letade Europeiska unionen efter en utrikesminister, och Fischer
hade kunnat vara en lämplig kandidat. Men de politiska omständigheterna
var inte till hans fördel.
I augusti förra året hyrde Fischer ett kontor vid Gendarmenmarkt
i Berlin. De nymålade väggarna lyser vita och kunde
behöva några tavlor. JF&C, Joschka Fischer &
Company står det på dörrskylten. Det låter
lite som en amerikansk advokatbyrå – eller som en lobbyfirma.
Men Fischer betraktar sig inte som lobbyist. Vad är han då?
Det är verkligen inte lätt att hitta en lämplig
etikett. Förhandlar ni på uppdrag av RWE? ”Nej”,
svarar Fischer, ”jag förhandlar inte. Men jag för
samtal.”
Fischer förhandlar inte, men han för samtal. Allt som
gäller honom är minst sagt lite gåtfullt.
Säkert är emellertid att han inte utmanar Schröder
direkt. Att Nabucco skulle vända sig emot ryssarna är
en missuppfattning, som delas av väldigt få, hävdar
Fischer.
Fischer är Schröders konkurrent, även om han påstår
något annat. Han agerar åter på den världspolitiska
arenan. Nu handlar det om att knyta samman Europa och Centralasien
och
För Schröders del handlar det i första hand om
att skydda det ryska gasmonopolet.
Både Schröder och Fischer är lobbyister, och
kanske får vi veta redan nästa år vem av dem
som avgår som segrare i den senaste ronden i deras långa
inbördes kamp. 2011 ska konstruktionen av Nabucco börja.
Det finns ännu inte några färdiga avtal om gasleveranser,
och det är oklart hur mycket Turkiet vill ha betalt för
att låta gasen passera genom Turkiet.
Det kan hända att Schröders prognos stämmer och
att Nabucco inte kan bli ekonomiskt lönsam. Men det kan också
hända att Fischers geopolitiska argument är välgrundade
och väger tungt.
Hur det än går kommer förloraren inte att erkänna
sig besegrad. Kampen mellan Schröder och Fischer tar aldrig
slut.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
