Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
WALTER MAYR
Bryssel
Detta är veckan när hon äntligen ska göra
allt rätt. På måndagen träffar hon Ukrainas
nye president och redan dagen därpå besöker hon
jordbävningsoffer i Haiti. Hon hinner knappt tillbaka från
Karibien innan hon åker till EUs utrikesministermöte
i den spanska staden Córdoba. Och väl där möts
hon, EUs chefsdiplomat, den 53-åriga Catherine Ashton, ändå
bara av klander.
Hon kritiseras för att hon dröjde för länge
med att åka till Haiti, dit hon kom nästan sex veckor
senare än hennes amerikanska kollega, Hillary Clinton, som
vid det här laget har hunnit inspektera skadorna efter jordskalvet
i Chile också. På utrikesministermötet i Spanien
har Ashton inte heller mycket att hämta sedan hon veckan
före hade skippat ett möte på Mallorca med EUs
försvarsministrar och Natos generalsekreterare. Dessutom
har hon med sig ett ganska dåligt förslag till uppbyggnaden
av EUs diplomatiska kår.
Ashtons erkänt aktive företrädare, Javier Solana,
avverkade i genomsnitt 600 flygmil per vecka. Ashton har avverkat
tre gånger så många och ändå utsätts
hon för ständiga attacker från EUs medlemsländer.
Det pågår en intern strid mellan ”politiska
pygméer” enligt en europeisk toppdiplomat, som därmed
försöker beskriva EUs krympande makt på den internationella
arenan.
Catherine Ashton är på papperet Europas mäktigaste
kvinna. Som hög representant för EUs utrikes- och säkerhetspolitik
företräder hon en halv miljard människor mellan
den baltiska Östersjökusten och Algarve i sydväst.
Nästan 7 000 personer ska arbeta i EUs diplomatiska kår
(EAD), som har en budget på flera miljarder euro per år.
Fram till 2001 var Ashton chef för hälsomyndigheten
i det engelska grevskapet Hertfordshire. Allt som har hänt
sedan dess låter som en saga, och ibland verkar det som
om Ashton själv tror att det är en saga när hon
står där med sitt flickaktiga leende i strikt dräkt
bredvid Hillary Clinton i Washington, Ban Ki-moon i New York eller
Medvedev i Moskva: en askunge i kungens palats.
Det finns en lika enkel som grotesk anledning till att en Labour-politiker
med ”stalinistisk politisk korrekthet” och ”karisma
som en campingplats på Sheppeyön” (enligt BBCs
Rod Liddle) fick en plats i EU-toppen. Utnämningen av den
oerfarna brittiskan sågs som en garanti för att de
stora EU-länderna Frankrike, Tyskland och Storbritannien
skulle kunna driva utrikespolitik utan hinder. Men nu oroar man
sig i både Paris och Berlin för att man genom att utse
Ashton kanske ”missade en historisk chans”.
Ribban sattes högt från början. Tillsamman
med EUs första permanenta ordförande skulle den höga
utrikesrepresentanten äntligen ge EU ”ett ansikte utåt”.
Båda skulle företräda Europa i umgänget med
världsmakterna. Båda skulle alltid vara nåbara
och kunna ta beslut – och vilja göra det.
Efter bara hundra dagar i ämbetet håller drömmen
på att krossas, och Lady Ashton är en del av anledningen.
Först grymtades det bara lite ute i korridorerna. Man fruktade
att Storbritannien skulle få alldeles för stort inflytande
på EUs diplomati på grund av att Ashton tycktes föredra
landsmän som medarbetare. Hade det inte varit på plats
med ett varningsskott från den tyske utrikesministern Westerwelle
innan alla de eftertraktade posterna i Bryssel delades ut? Nej,
svarade den tillförordnade tyske statssekreteraren Werner
Hoyer, som bedyrade att ”vi försöker stödja
kvinnan i hennes planering”.
I fredags på EUs utrikesministermöte lät det annorlunda.
EAD får inte gå i andra EU-institutioners ledband
utan måste agera ”helt självständigt”
klagade Hoyers chef, Guido Westerwelle inför kamerorna. Hans
franske kollega, Bernard Kouchner, höll med: ”Mycket
arbete återstår” och österrikaren Michael
Spindelegger talade till och med om ”frustration”.
Orsaken till de hårda orden var Ashtons senaste förslag
om hur uppdrag och behörigheter ska fördelas inom EUs
diplomatiska kår. Hennes plan, som ska vara helt klar till
i slutet av mars, innehåller absurditeter och förslag
som bäddar för kontroverser.
Exempelvis ska utvecklingspolitiken, som betraktas som ”en
integrerad del av gemenskapens verktygslåda” om möjligt
delas upp. Afrika ska hanteras av EU-kommissionen, Asien och Latinamerika
av den nya diplomatiska kåren. Och de nya EU-ambassaderna
ute i världen ska underställas utrikesrepresentanten,
vilket verkar rimligt.
Den nye EU-presidenten, som också har ett ord med i laget,
plus EU-kommissionen plus Ashton. Det blir tre chefer och lika
många röster i stället för ett ansikte och
en röst. ”Det kommer att gå snett”, klagade
Jean Asselborn från Luxemburg.
Den skarpaste och mest personliga kritiken mot Ashton kom från
fransmännen. De beskyllde henne inte bara för att vara
kommissionens nickedocka utan de blottlade också några
av Ashtons svagaste sidor: efter klockan åtta på kvällen
är hon inte anträffbar, hon tillbringar alldeles för
många veckoslut med man och barn och hennes utrikespolitiska
aningslöshet kombineras med bristande instinkt.
Det kritikerna verkar glömma är att Ashton var den
minsta gemensamma nämnaren. En ”utrikespolitik befriad
från institutionskrångel” var vad Europas planerare
ville ha. Men Lissabonfördraget, som trädde i kraft
1 december och är produkten av många års filande,
kräver det omöjliga av EUs utrikespolitiska representant.
Hon ska i rollen som utrikesrepresentant föra en från
kommissionen självständig politik trots att hon är
kommissionens vice ordförande. Hon ska dessutom tillfredsställa
önskemålen från 27 medlemsstater och deras representanter
i EU-rådet. Hon ska dessutom se till att ha EU-parlamentets
736 ledamöter bakom sig.
För Lady Ashton av Upholland, som i detta cirkusnummer inte
ens har en samspelt ämbetsapparat till förfogande, har
i Bryssel får pseudonymen ”damen utan underkropp”.
Frågan är en om en yrkesdiplomat hade klarat sig bättre.
En person som, till skillnad från Ashton, inte hade behövt
lära sig så mycket nytt om den transatlantiska marknaden
och varför det inte räcker att kritisera ”den olyckliga
tidpunkten” när Libyens revolutionsledare Ghadaffi förklarar
heligt krig mot Schweiz.
Storbritanniens utrikesminister och den europeiska vänsterns
favorit, David Miliband, tackade nej till posten. Frank-Walter
Steinmeier fick inget erbjudande därför att Angela Merkel
hellre ville nominera kristdemokraten Günther Oettinger.
Den erfarne italienaren Massimo D’Alema var inte acceptabel
för Israel och vissa judiska grupper på grund av hans
palestinavänliga hållning.
Andra förslag var föremål för köpslående
av värsta sort. Måttstockar var kön och politisk
inriktning samt hemlandets storlek och politiska tyngd. Och när
EU fick en konservativ, manlig rådspresident måste
utrikesrepresentanten bli en kvinna från den politiska vänstern.
Sonderingar hos Irlands f d president, Mary Robinson, gav inte
resultat. Men Catherine Ashton, som hade varit handelskommissionär
i ett år, ställde upp direkt. Hon hade egentligen förberett
sig på att återgå till brittisk politik, men
nu presenterades hon som EUs nya mirakelvapen för en förvånad
allmänhet.
Till och med i hennes traditionellt EU-skeptiska hembygd har utnämningen
av Lady ”vad-heter-hon-nu-igen” orsakat mera muntration
än entusiasm. När Ashton utnämndes var det ”ingen
som dansade på gatorna precis”, säger chefen för
YouGov, Peter Kellner. Han är inte bara en av Storbritanniens
mest kända opinionsmätare utan också ”Cathy”
Ashtons man. Utan honom vore hon inte där hon är idag,
men det förtiger han.
När Catherine Ashton träffar Peter Kellner är hon
31 år och har uppväxten i hjärtat av det nordengelska
industriområdet bakom sig. Hon har studerat sociologi och
haft ett antal offentliga jobb. Genom Kellner lär hon känna
den ambitiöse Tony Blair. Han och hans fru umgås med
Kellner och Ashton och paren diskuterar bl a New Labour. Umgänget
mellan Blairs och Kellners övergår till vänskap.
Två år efter det att Blair har valts till premiärminister
adlar han Ashton och utnämner henne till överhuset.
Hon ser 2007 till att en majoritet av ledamöterna överhuset
stöder Lissabonfördraget, vilket än i dag retar
och upprör EU-motståndaren och den skotske godsägaren
Lord Pearson av Rannoch: ”Hon är mycket charmerande
och samtidigt en aparatjik ända ut i fingerspetsarna”,
säger han under ett besök i lordernas bar i överhuset.
Alla, från den f d klasskamraten Sheila Ashcroft till
högt uppsatta ämbetsmän i Bryssel, är eniga
om att Ashton är mycket intelligent, synnerligen tålig
och en mästerlig medlare. Dessa egenskaper kommer att behövas
de kommande veckorna, därför att nu gäller det
att montera det maskineri som ska företräda EU på
den globala arenan. Drygt 130 diplomatiska delegationer ska byggas
i olika länder, där det redan finns gott om diplomater
som håller Europas fana högt.
Konkurrensen är hård, och Lettlands, Litauens, Sloveniens
och Cyperns utrikesministrar varnade på det senaste utrikesministermötet
för risken att de små länderna blir missgynnade
i fördelningen av attraktiva tjänster.
I konkurrensen om posten som politisk chef under Ashton finns
bl a Helga Schmid, som har varit stabschef hos Javier Solana.
Men britterna vill hellre ha den f d rådgivaren till Blair,
Robert Cooper, på denna post. Det är de dock ganska
ensamma om. Och ännu en britt i toppen är väl ändå
en för mycket?
Det tisslas och tasslas i Bryssel dessa dagar och många
tittar längtande på toppjobben innanför glasfönstren
på Rue de la Loi i den belgiska huvudstaden.
I Bryssel, där den europeiska vardagen regleras av drygt
150 000 sidor avtal och bestämmelser, där alla är
kungar i sina små riken och där framstegen mäts
i millimeter är det lätt att den allra viktigaste frågan
kommer i skymundan: Vilka är den europeiska diplomatins mål
för morgondagen – bortsett från den lika ordrika
som värdefulla besvärjelsen att värna om fred och
mänskliga rättigheter?
Denna fråga har kanske lika många svar som antalet
EU-länder, vilket USAs president Barack Obama insåg
väldigt fort när han besökte Europa första
gången i ämbetet. Hans beslut att inte delta i det
planerade toppmötet mellan EU och USA i Spanien i maj gör
att protokollexperterna i Bryssel slipper besvara den kniviga
frågan om det är EU-kommissionens chef, Van Rompuy,
den roterande EU-ordföranden spanjoren Zapatero eller Lady
Ashton som ska sitta närmast Obama.
I EU-världen diskuterar man fortfarande om Obama verkligen
”ställde in” Europabesöket eller om han inte
fick inbjudan i tid.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
